Fagerlund: En insats som skickade ekon till Frankrike
VIBORG. Hällregn, hårda protestvindar, orkaner, ukrainska blixtnedslag och slutligen en vacker dansk sensommardag.
När ett helt år av slit skulle summeras klev Sverige ut och gjorde 90 minuter som skickade ekon över en hel kontinent.
Det räckte långt – närmare bestämt hela vägen till Frankrike.
För när ”Vi er røde, vi er hvide” sakta ebbade ut i den behagliga septemberluften var det blågula armar som höjdes i luften till tonerna av ett besviket sorl från läktarhåll.
Peter Gerhardsson har kanske lyckats ”med det självklara” under sitt första år som förbundskapten. Sverige har totalt tre VM-medaljer och ligger fyra i hela stora Marathontabellen över inkasserade poäng genom historien. Det är bara sådant vi gör.
Det tar dock inte bort känslan av att det här var en kraftsamling som skickade ruggiga ekon ända bort till Frankrike.
Inte mycket som skvallrade om VM-kval
På morgonkvisten var det inte mycket i Viborg som vittnade om att två landslagsöden skulle avgöras senare under dagen. Den stora sjön som breder ut sig strax nedanför stadskärnan låg spegelblank och hade det inte varit för en ledare i dansk förbundströja som travade förbi i rask fart är det fullt möjligt att jag hade lyckats förtränga jobbuppdraget för en stund.
Farhågan att VM-platsen skulle missas fanns ju, även om det bara är åtta år sedan ett annat grannkampsmirakel inträffade. På en arena inte särskilt långt ifrån Viborg Stadion ryckte Charlotte Rohlin mästerskapsbiljetten ur de danska nävarna på 30 minuter. 0–2-underläge i halvtid vändes till 2–2 och kort därefter var det Sverige som var klara för VM-slutspelet i Tyskland.
Flera av spelarna från den matchen fanns med även denna tisdag. Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Kosovare Asllani och inte minst Caroline Seger. Om ordet ”lagkapten” behöver en tydligare beskrivning räcker det med att visa upp ett foto på den 33-åriga skåningen som har burit det här landslaget hela året.
Ett minne från ett regndrypande Lviv: De svenska spelarna har precis förlorat mot Ukraina med 0–1 och står tysta på flygplatsen, redo att checka in bagaget för att därefter ta sig så långt därifrån som möjligt. Så plötsligt står kapten Seger, som fick se spektaklet från läktaren, i skjutdörrens öppning en bit bort. I all deppighet har flera tunga väskor lämnats kvar utanför bussen och hon klargör att det minsann inte är okej. Knappt två minuter senare var ordningen återställd igen, men det visade Caroline Segers pondus, både på och utanför planen.
Svenskorna gjorde allt rätt
Det var inte annorlunda mot Danmark. När 15 minuter hade gått och Pernille Harder såg ut att få bollen med sig otäckt nära svenskt straffområde var Seger där direkt. Större delen av den första halvleken, med undantag för en kort period mot slutet, genomfördes anmärkningsvärt väl. Svenskorna stod sällan för lågt, samtidigt som de bröt bollar högt och stoppade eventuella kontringar. När Nadia Nadim är långt ner på egen planhalva och dribblar vet man att något är fel, eller i det här fallet alldeles rätt. Förbundskapten Lars Sondergaards aggressiva gest rakt ut i ingenting strax innan paus var en tydlig signal om att han knappast var nöjd med insatsen.
Sedan väntade 45 minuter av ännu mer ångest. Trodde vi.
Hade det inte varit för den unga flickan några rader ner på sektionen, som iklädd dansk matchtröja drämde den röd-och-vita klappan i betonggolvet, är risken stor att Sofia Jakobssons mål hade missats av många på pressläktaren. Anfallaren slet sig fri några minuter in på den andra halvleken och rullade in en befriande fullträff. Nu krävdes plötsligt två mål från danskorna och att Sverige fortsatte som om ingenting hade hänt.
De lyckades på ett nästintill harmlöst sätt.
En skräckinjagande trio
VM-kvalet har inte varit fläckfritt för svensk del, vissa frågetecken har funnits. Om något av det positiva ska lyftas så måste det, förutom Segers kaptensroll och Hedvig Lindahls målvaktsspel, vara trebackslinjen. Magdalena Eriksson, Linda Sembrant och Nilla Fischer är förmodligen världens bästa trio i landslagssammanhang just nu. Det känns sällan obehagligt när motståndarna kommer för nära, de finns ju alltid där bakom och räddar upp. När de VM-klara lagen sätter sig ner för att analysera svenskarna lagom till nästa sommar är det förmodligen mittbackarna som kommer synas hårdast.
Nästa år ska nämligen det nionde världsmästerskapet i damfotbollens historia spelas.
Då är Peter Gerhardssons gäng där, starkare än någonsin.