”Jag har mått dåligt – inte bara fysiskt”

Michael Wagner

Ingesson om cancervården: Jag bröts ned sakta

Kampen mot blodcancern går vidare för Klas Ingesson, 44.

Efter stamcellstransplantation, två månaders isolering och lunginflammation ser Klabbe ljuset.

– Det var en jäklig vår. Nu känns det som jag är på gång igen.

Genom åren har jag träffat Klas Ingesson i Bari, Bologna och Marseille inför viktiga matcher eller efter ett oväntat klubbyte.

När vi sågs i samband med en Elfsborgsträning i Borås i januari var han nästan lika förväntansfull då som vid tillfällena för 15 år sedan.

Klas berättade då att han om två veckor skulle genomföra ett byte av stamceller från en donator i ett försök att komma till bukt med hans blodcancer, myelom.

– Nu hjälper inte medicinerna längre. Det här är inte sista utvägen, men det är enda chansen för att bli helt bra, sa han då.

Nära ett halvår senare vore han inte den Klas Ingesson han är om han inte uppriktigt berättade hur tiden varit.

– Det har varit en jäklig vår, väldigt segt och tufft. Men nu känns det som jag är på gång igen. 

Hur är dina värden?

– Värdena säger egentligen inte så mycket just nu mer än att jag är på väg åt rätt håll. Det tar så lång tid innan allt stabiliserar sig efter en sådan här transplantation. Det ser bra ut för mig, men hade inte gjort det hos dig, om du förstår.  

Jag är med dig.

– Jag hoppas det är färdigt för den här gången med den här typen av behandlingar. 

”Jäklar vad de hade rätt”

– Jag ligger på de värden som läkarna vill att jag ska ligga och det är bra. Det tar ett år ungefär innan man är tillbaka, det var vad läkarna sa från början. 

– Men det trodde ju inte jag på, jag tänkte att jag skulle vara till­baka i mars.

Det är inte sträckning i låret vi snackar om där sjukgymnasten säger att du kan spela om 3-4 veckor och efter två veckor lirar Ingesson igen…

– Nej, precis! Jäklar vad de hade rätt den här gången läkarna. De visste vad de snackade om, tyvärr, haha.

Berätta vad du gått igenom. Först stamcellsbytet på Universitetssjukhuset i Linköping.

– Det sker genom vanligt dropp och en nål i armen. Det är inte så märkvärdigt. Men den här gången skulle de nya cellerna ta ihjäl mina egna celler och jag kände hur jag sakta bröts ner.

– Under den tiden låg jag isolerad, man är oerhört infektionskänslig. Jag fick inte gå ur rummet, jag låg i sängen i stort sett hela tiden. Man orkar ingenting, man bara är och det är tur det för hade jag haft ork och varit instängd hade jag blivit tokig. 

– Bara personalen och de närmaste sörjande fick besöka mig, men då var de tvungna att byta kläder och de fick inte bära på någon infektion. Efter 1,5 månad när värdena började stiga så släppte de lite på restriktionerna. På kvällarna, när det inte var så många andra i korridoren, fick jag gå ut där och gå lite. 

– Det är en fantastisk vård jag fått. Jag har mått dåligt, inte bara fysiskt, och det jobbet de gjort har varit otroligt. När man ligger där och det är allvar då är man jävligt lycklig över att man bor i Sverige och att det funkar. 

I slutet av mars fick han åka hem till Ödeshög, för att snabbt drabbas av ett bakslag. 

– Jag åkte på en lunginflammation och las in igen. Det var inte roligt. Men läkarna fick ordning på det också.

”Jag har inga muskler kvar”

Hur mår du nu?

– Jag mår bättre, jag har inte värk i ryggen längre och för två, tre veckor sedan började det lossna. Nu kanske jag orkar gå en kilometer. Tidigare i april gick jag till post­lådan, max.

– Jag har inga muskler kvar. Jag gick ner mycket. Från 100 kilo när jag las in ner till 79 kilo – och det var ju inte fettet som försvann, dessvärre…

Hur ser sommaren ut?

– Att umgås med familjen och ta långsamma steg framåt. Till hösten skulle jag gärna vilja börja jobba lite smått med Elfsborg igen (Ingesson är en av tränarna för U21-laget). Jag promenerar och har ett träningsprogram jag följer. Jag får träna så hårt jag orkar säger läkaren.

Kan det inte bli för mycket för Klas Ingesson?

– Då får jag så oerhört ont i kroppen. Träningsvärken går inte att föreställa sig. Första gången jag gick upp för trappan hemma trodde jag inte jag skulle komma upp. När jag vaknade morgonen efter hade jag en helvetisk träningsvärk i vaderna och benen. 

Hur mycket följer du allsvenskan?

– Inte jätteintensivt, jag följer Elfsborg. Men jag tycker det är roligt att min gamla klubb Blåvitt har kommit tillbaka. Men jag tror att vi Elfsborg gör som förra året, vinner SM-guldet. Vi har så mycket kvalitet i laget. Vi har inte visat hälften än. Kommer vi i gång får de det jobbigt, de andra lagen. 

Klas Ingesson om cancervården: ”Jag bröts ned sakta”