Månsson: Dags att omvärdera Friends

En tappad AIK-poäng på hemmaplan är sällan goda nyheter i Solna.

Men Norrköping förtjänade oavgjort, och med fem nyckelspelare borta kan man kanske inte begära så mycket mer av AIK.

Dessutom har en annan tanke slagit mig.

Är det inte dags att omvärdera Friends arena lite grann?

helskärm

I dagens tidning skrev min kollega Erik Niva om AIK-supportern Jonatan Abrahamsson som vägrade gå på Friends arena.

Flytten från Råsunda blev för mycket för Jonatan.

För honom symboliserar Friends arena allt det där som han inte tycker om: det plastiga, det identitetslösa, det mutomgärdade skrytbygget som ersatt det gamla och genuina.

Mot den moderna fotbollen, helt enkelt.

Men även om jag skriver under på det mesta i det där MDMF-paketet så kan man ju bitvis vara för den moderna fotbollen också.

Eller åtminstone anpassa sig.

För det har hänt något med vår Nationalarena den här säsongen.

Perfekt plan

De parodiska gräsmattorna har bytts ut mot ett tätt och jämnt underlag, mittendelen av läktaren har öppnats upp, de fladdriga tygskynkena på översta etage har ersatts av mer ordentliga avskärmningar som gör att det faktiskt känns rätt kompakt även med den reducerade 30 000-kapaciteten.

Och taket var öppet, tackar som frågar.

Just kvällens läktarinsats var väl inget som man kommer att berätta för barnbarnen om, men jag tycker att jag märkt av en attitydförändring på sistone, och det är att fler och fler börjar hitta hem på Friends arena.

Så har i alla fall jag uppfattat supportersnacket när jag lyssnat runt.

Med detta sagt, 2-2 var lite av en missräkning för AIK. Därmed inte sagt att det orättvist, för i en sensationellt öppen match hade Norrköping – som också saknade viktiga kuggar – nog så många chanser som hemmalaget. Framförallt i början av andra halvlek, strax efter Emir Kujovics kvittering, öste Peking på. På tre minuter hade de tre öppna lägen, men Kenny Stamatopoulos och AIK-försvararna lyckades krångla sig ur situationerna.

Nyckelspelare borta

Första halvlek var dock AIK:s, 2-1 i paus kändes rättvist, och på slutet fick Gnaget ett hårt tryck mot David Mitovs Nilssons mål. Men även om de öste på med inlägg och hörnor så blev det sällan särskilt farligt, för i straffområdet var Norrköpings spelare först på bollen. Framförallt Andreas Johansson stod i vägen, han lär vakna upp med huvudvärk i morgon efter allt nickande.

Läge för AIK-oro?

Nja, jag tycker nog inte det.

I kväll saknades Patrik Carlgren, Per Karlsson, Panos Dimitriadis, Ebenezer Ofori och Nabil Bahoui, kännbara tapp i samtliga lagdelar. Dessutom var Norrköping bra, så bra som de är i ungefär varannan match innan de (emellanåt oförklarliga) dipparna kommer.

Däremot borde AIK se över defensiven i veckan som kommer, för där var det alldeles för öppet även om Christoffer Nyman och Emir Kujovic ska ha beröm för sitt uppoffrande anfallsspel.

Till sist lite kuriosa:

Att Henok Goitom har gjort mål i samtliga AIK:s hemmamatcher och att Emir Kujovic gjort fem mål på bortaplan är sånt som får det att vattnas i munnen på en kalenderbitare. Men att AIK inte följt upp en derbyseger med vinst på elva försök är än mer uppseendeväckande.

Det kan knappast handla om slumpen där.