Hustrun: Det var det som Klas ville
Publicerad 2015-03-18
Tiden var kort att få ihop Klas Ingessons självbiografi, men hustrun Veronica räknar med att huvudpersonen hade blivit nöjd.
– Jag tror boken blev som Klas ville ha den. Både om sjukdomen men också om mycket av det roliga han upplevt, säger hon.
Klas Ingessons självbiografi "Det är bara lite cancer" nyanserar bilden av personligheten Ingesson.
I sitt efterord beskriver medförfattaren Henrik Ekblom Ystén:
– Aldrig har jag mött en människa som så till den grad varit stenhård och mjuk på samma gång. Aldrig har jag träffat någon som så tydligt varvade pondus, självkänsla och raka rör med konflikträdsla, osäkerhet och självkritik.
– Klas var medveten om paradoxen i sin personlighet. Han hade en sällsynt förmåga att betrakta sig utifrån och erkänna sina fel och brister.
”Det var vad han ville”
Hustrun Veronica, ofta kallad Vicki, säger om makens motsägelsefullhet till Sportbladet:
– Jag vet faktiskt inte hur han lyckades med sina olika sidor. Ibland var det mer än okej att vara den där skogshuggartypen, ibland ogillade han det.
Har du tvekat att ge ut boken, som ju är väldigt personlig, efter att Klas gick bort?
– Nej. Det var vad han ville. Han ville göra den på sitt sätt.
Han beskriver att han ofta gick för fort fram under sin sjukdomstid. Försökte du stoppa honom någon gång?
– Vid något tillfälle undrade jag om han verkligen skulle åka iväg, han funderade en stund och så tog han det kanske lite lugnare just den dagen.
”Jag blev väldigt berörd”
– Men i det stora hela, nej. Jag har ju själv spelat fotboll och vi hade samma intresse. Det var lätt att förstå att Klas ville vara med. Har man dessutom varit i rampljuset en gång vill man gärna tillbaka dit igen.
– Tränarjobbet var mycket det som drog honom upp ur sängen på morgonen. Han fick hålla på med det han ville, säger Veronica Ingesson.
Tidigare lagkamraten och nära vännen Kennet Andersson har läst självbiografin:
– Det känns som om det är Klabbe som sitter och berättar. Det är hans ord och väldigt likt den han var. Jag känner igen historierna. Jag blev väldigt berörd när jag läste om dem igen, säger Kennet Andersson.