Politisk revolution i svensk fotboll nu
Projekt, tekniska direktörer, sportchefsstyrning, identitetstänk och Stefan Billborn som ny tränare i Hammarby.
Det är brytningstid i svensk fotboll, nu jäklar är det långsiktighet som gäller.
Tills vidare.
Innan Hammarby öppnade dörrarna till Kvarnen och lät januarikylan sippra in hade uppgifterna hunnit läcka ut:
Den sparkade Jakob Michelsen ersätts av sin assistent, Stefan Billborn. En ödmjuk, gedigen fotbollsman, en sympatisk kille med gräs under dobbarna. Guldvaskare i Brommapojkarnas akademi, värvad till Bajen som talangutvecklingsmästare, inplockad som Michelsens högra hand, för att till slut puffas allra längst fram.
Stefan Billborn, Hammarbys nye tränare.
– En lösning vi är väldigt komfortabla med, konstaterade vd Henrik Kindlund.
Definierade ”långsiktighet”
Förändringen på tränarsidan är det tyngsta beslut som Kindlund varit med om att fatta, och det var intressant att höra hur han i veckan definierade ordet ”långsiktighet” när det handlar om tränare.
Hammarby, sa han, ville helst ha ett treårsavtal. För fyra år ”känns lite länge i en stockholmsklubb”.
Nu stod Kindlund på Kvarnen och upprepade mantrat att Billborn ”står för Hammarbys väg framåt”. Fast det gör han ju inte. Inte Billborn som person, det är uppenbart att det här är en icke-utnämning vad gäller den enskilde. Det är ett vägval som signalerar metod och arbetssätt, inte att Stefan Billborn är mannen i Bajens blötaste drömmar.
Det är brytningstid i svensk fotboll, en politisk revolution som förtjänar mer av debatt än den fått.
Ut med tränarna som kulturbärare och identitetsmarkörer – in med sportchefsstyre och röda trådar, processprat och tekniska direktörer.
När man ska sälja in de där visionerna är det förstås enklare att göra det med Jimmy Thelin och Borås-knowhow, med en spännande portugis i BP eller oprövad tusenoddsare som Poya Asbaghi i Blåvitt. Och ska man plocka upp en ung, begåvad assistent är det väl lättare att göra det i Örebro än vid Gullmarsplan.
Michelsen gjorde ett bra jobb
Det är alltså i Hammarby som hela den här identitetsdiskussionen ställs på sin allra yttersta spets.
Den som tänker att Billborn-valet är en antihändelse är ursäktad, men egentligen är det alltså precis tvärtom. En tydligare markering av att makten över omklädningsrummet flyttat en trappa upp är svår att tänka sig.
Jakob Michelsen gjorde ett bra arbete 2017, det är min bestämda uppfattning, men han gjorde det inte på rätt sätt. Han kallades för Mini-Mourinho på sina håll, och det hade sina poänger. Precis som Mourinho i United så fick Hammarby en tränare som var reaktiv, dundertaktisk, som anpassade sig efter sina motståndare, jagade resultat och pratade mer om spelare som saknades än de som fanns.
Den tekniske direktören Ola Larsson, även han från BP, har pratat om att ”bestämma takten i matcherna”, att ”leda”, att ”ha ett eget sätt att spela på”. Nu är det hans gamle BP-bekante Billborn som ska leva upp till allt det där.
Då går trovärdigheten i konkurs
Han kan talangutveckling, han kan fotboll, han kan kanske inte så mycket om hur man strålar framför kameror, men sådant blir snabbt sekundärt om bara kärnverksamheten funkar.
Och om den inte gör det?
Det man kan konstatera om väldigt många klubbar den här vintern är att de i alla fall slutat gömma sig bakom sina tränare. Om Nanne Bergstrand eller Magnus Haglund misslyckas är det kanske de som får axla kritiken, men om Stefan Billborn har för små axlar för att bära den enorma potentialen i en klubb som Hammarby – ja, då är det hela klubbledningens trovärdighet som går i konkurs.
Hur lång är en process? Hur långt är ett snöre? När vd redan på förhand konstaterat att fyra år inte är något en chef ska räkna med ”i en stockholmsklubb” är det kanske svårt att sova särskilt tränar-tryggt om nätterna.
Jag hoppas på Billborn. Jag hoppas på alla de här klubbarna som inför 2018 pratat varmt om långsiktighet och nya namn utanför den vanliga tränarkarusellen. Men alla kommer inte att ligga på övre halvan, och det är då vi får veta vad visionerna är värda.
Här och nu har revolutionen bara gått in i nästa fas.
– Jag är stolt över att få uppdraget, sa Stefan Billborn där han satt på Kvarnen.
Han bar träningsoverall och flackade lite med blicken. En fotbollsman, ingen snackare. Men vem hade egentligen drömt om honom på den här platsen?