Bank: Det var en mästerlig utklassning
Guldfavorits-Malmö krossar bottendestinerade Gif Sundsvall, och det är klart att man blir imponerad.
Av båda, faktiskt.
I slutet av mars lade Barcelona-baserade analysföretaget Soccer Services ut en bild från sina lokaler på sitt twitterkonto. Det föreställde en av deras analytiker, sittande framför bilder av Gif Sundsvall.
Gif-ikonen Joel Cedergren hade klickat med den unge, ambitiöse katalanen Ferran Sibila, mer krävdes inte för att spinna fotbollsnät från Medelhav till Medelpad.
Giffarna har arbetat med sitt passningsspel förut, de vill saker med sin fotboll, och med en spansk andretränare accentueras det ytterligare. Här gick de ut till en match mot Malmö, i Malmö, och ville spela fotboll.
Tycker mycket om det
För en gångs skull var valet intressantare än resultatet. Det här med små, spanska satsningar har vi sett i allsvenskan förut, att 4-4-2-hegemonin är död och begraven vet vi också, men kanske är det här något annat.
De hade kanske inte så mycket till chans, de kom kanske ingenstans, men jag tycker ändå väldigt mycket om det.
Giffarna vill täta hemåt med tre rena mittbackar, och den första kvarten visade de att de faktiskt kan spela sig ur trånga situationer och våga ligga kvar med en äkta trebackslinje. Malmö hade lite problem då, var lite för försiktiga i presspelet med sitt 3-5-2, men när dominobrickorna föll så föll de banne mig åt samma håll.
Malmö klev fram, Gif Sundsvall började ge bort bollen och orkade inte bibehålla sin aggressivitet defensivt, vilket är ett problem när man bara får försvara. För MFF blev det samtidigt, och av samma skäl, precis tvärtom. Efter den bleka premiären i Göteborg (1–1 mot Blåvitt) var det bara 90 minuter ifrån att börja blåsa hett om öronen på Magnus Pehrsson – och då är det ju skönt att ha en AC.
Det är så de kallar Anders Christiansen, och oavsett hur man ser det så ligger väldigt mycket av Malmös spel i hans händer och fötter.
Hade kunnat göra 5–0
När presspelet satt kunde de börja spela framåt, och med Pawel Cibickis frenesi, Markus Rosenbergs rörliga tyngd och fart på två kanter (Yotún var den trivdes bäst av alla med Pehrssons uppställning, när var han så här bra senast?) fanns det mycket att spela på.
De forsade fram överallt, fick chanser på skott och inlägg (mot en luftsvajig Tommy Naurin i Gif-målet), och till slut 1–0 när Behrang Safari knästyrde in en Christiansen-hörna.
Malmö FF kommer att ha många kvällar som den här i år, det är det som laget och truppen är kalibrerade för. Grön gräsmatta, 20 000 på läktarna, pumpande publik och ett spel som flyter även utan Jo Inge Bergets extremegenskaper på planen.
De hade kunnat göra 5–0, de gjorde bara 2–0.
Mästerlig utklassning
Det var mästerlig utklassning, show, kross både framlänges och baklänges, individuell klasskillnad så det sjöng om det, och ”mästarna från Malmö, det är vi” från läktarna.
Det är som det är, som det ska vara.
Det viktigaste Malmö fick med sig var en känsla, och att Markus Rosenberg sjösatte sin säsong med ett oerhört efterlängtat mål – en svävande Yotún-boll, en tåspetsnedtagning, ett distinkt avslut; det hade kunnat vara en Brescia-passning från Pirlo till Baggio. Rosenberg var så lyckligt lättad att hans Wolverine-polisonger fladdrade.
Vad Gif Sundsvall fick med sig återstår att se.
När Halmstad gjorde sitt experiment med Pep Clotet Ruiz på tränarbänken blev det inte mer än ett experiment. Det var inte värt någonting, de hade inte bestämt sig, de krävde resultat som borgen för sin långsiktighet. Ska man ändra en klubbs hela kultur krävs mer än så.
Gif kommer lära sig mer, komma längre
Gif Sundsvall har en högerback (Eric Larsson) som mycket väl kan spela i en europeisk toppliga om ett par år, de har funktionell fart framåt, Krogh Gersons klokskap och Suljevics svepande crossbollar från mitten. De är kanske inte mer än en avstigningskandidat i år, men de har en tydlig idé om vart de vill och vilka de vill vara.
Det tar möjligen lite tid att komma fram, men det är väldigt mycket intressantare och imponerande att följa resor som har andra mål än att bara klara sig. Det vore enkelt att påstå att matcher som den här, en krosskväll i Malmö, borde vara knäckande för självförtroendet – fast det kan ju precis lika gärna vara tvärtom.
De vågade här, de hade ingen chans. Men varje gång de vågar kommer de att lära sig lite mer, komma lite längre.
Jag hoppas att de får tid på sig.