Obotligt sjuk – men ”Linkan” vägrar ge upp

IFK Göteborg-legendaren Stefan Lindqvist om sin ALS

Henrik Lundgren

GÖTEBORG. Han var motorn och hjärtat i det IFK Göteborg som gick till kvartsfinal i Champions League.

Nu går Stefan Lindqvist, 52, sitt livs tuffaste match utanför planen. För tio år sedan drabbades han av den obotliga sjukdomen ALS. 

Men han vägrar ge upp.

– Det finns två vägar att gå. Antingen kämpa och vara positiv. Eller sätta mig ner och bara dö… Jag väljer att kämpa, säger han.

Stefan Lindqvist om obotliga sjukdomen: ”Dyster diagnos”

Kämpaviljan och glöden i ögonen finns kvar där. Det som gjorde Stefan Lindqvist till en av de stora i det IFK Göteborg som dominerade svensk fotboll under en stor del av 1990-talet. 

Men kroppsligt har mycket hänt. Han är mindre, musklerna har börjat förtvina, och handskakningen har han svårt att få kraft i. När vi går ut på balkongen för fotografering har han inte muskler nog för att trycka ner dörrhandtaget. Rösten är svagare, lite sluddrig, och balansen är lite sämre än tidigare. 

ALS är en vidrig sjukdom. 

Ändå är han stark mentalt, och positiv. 

– Ännu så länge mår jag förhållandevis bra ändå, även om jag märker att det blir jobbigare och jobbigare. Det började 2008 med att jag tappade kraften i ena axeln, och något år senare konstaterade man att det var ALS. Men jag har haft tur i oturen och fått en form av sjukdomen som ger ett långsamt förlopp. Så här dags är många av de som drabbas döda, säger han.

Men Stefan Lindqvist lever i allra högsta grad. Han jobbar heltid på ett företag som säljer sportkläder och även om han har vissa planer på att trappa ner på jobbet är det bara för att kunna få tid till annat, som att resa.

– Vi reser mer och mer, jag och frugan. Och försöker göra grejer. Men jag känner ändå att jag vill jobba så länge jag kan. Ju mer jag håller igång och får träffa människor ju lättare är det att kämpa på. Det kommer komma en dag då jag inte kan jobba och då blir det jobbigare att hålla uppe energin. Men jag kanske kommer gå ner i tid lite grann, så att vi kan få tid att resa mer.

Hyllas med egen match

Han kom till IFK Göteborg 1991, till ett lag som precis vunnit sitt första SM-guld sedan 1987. Under de kommande sex åren skulle Blåvitt vinna ytterligare fem SM-guld, ständigt med ”Linkan” i laget. Och ofta med honom som lagkapten.

På lördag ska han hyllas på Gamla Ullevi med en egen match. Ett 30-tal gamla IFK-stjärnor ska spela mot en Halmstadskombination med förbundskapten Janne Andersson som tränare, som en förmatch till IFK Göteborg–GIF Sundsvall. 

– Det kommer att bli väldigt häftigt. Och det är hedrande att så många kommer och spelar.

Matchen är en hyllning till Lindqvist, och ett sätt att uppmärksamma och samla in pengar till ALS-forskningen. ”IFK Göteborg legends”, med gamle storbacken Fredrik Risp i förgrunden, har startat en insamling som snart har dragit in över 100 000 kronor.

Vad tror du att en en sån här match och insamling kan betyda?

– Ju mer pengar som kommer in till forskningen, ju större chans att vi kan hitta en lösning. Och de är långt gångna med stamceller och sånt. Min läkare säger att de kan hitta en lösning om en månad.

Oj, är forskarna så nära?

– Nja, det vet man egentligen inte. Men ett enda genombrott kan vara det som gör det.

Känner du ett hopp, att det finns en chans att de kan hitta ett botemedel i tid för dig?

– Ja, det gör jag. Det är en av sjukdomarna som det läggs allra mest pengar på för att kunna bota.

helskärm

”Många vet, men ändå inte”

Det var i slutet av februari i år som Lindqvist gick ut och berättade om sjukdomen i Olof Lundhs podcast på Fotbollskanalen. Reaktionerna blev enorma. 

– Vi hade pratat länge om det, min fru hade tjatat väldigt länge. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så här stort. Och bara positiva reaktioner, enormt många. Det är överväldigande. 

ALS känns som en sjukdom som många svagt känner till, men inte så mycket mer?

– Nej, precis. Det märker jag när jag pratar med folk nu kring den här insamlingen. Många vet vad ALS är, men ändå inte. ALS, sjukdomen med de tre bokstäverna. Men man vet inte vad det är och vad det innebär. 

Hur pass mycket visste du när du fick diagnosen?

– Inte mycket. Men jag visste ju att det var en sjukdom som inte går att bota.

Hur kändes det?

– Ja… Nu har jag väl insett att det gäller att ta vara på den tiden man har. 

Han ler. Lutar sig tillbaka i stolen i konferensrummet och tystnar. Hans positivism är smittande, att ha en dödlig och obotlig sjukdom och ändå vara så glad och framtidstänkande är imponerande.

– Jo, men det finns två vägar att välja på. Och där har jag nytta av fotbollen, jag är van att kämpa. Jag har den där viljan att vinna. Och det försvinner ju inte bara för att jag blir gammal. Men många väljer förmodligen den enkla vägen och bara skiter i det och sakta dör. Får man drömma så får man ett långt och friskt liv, och sen bara somnar in. Det är det skönaste. Men den här diagnosen gör att man dör sakta och tidigt. 

Får hjälp av frun Ulrika

Han är ledigt klädd i jeans och en blå tröja. Det är en specialtröja, ett av de klädesplagg som han ännu kan få på sig utan hjälp. Skjortor hjälper hans fru Ulrika till att knäppa, men nu har hon jobbat natt och då valde ”Linkan” kläder som han själv kan få på sig.

– Ulrika får hjälpa till väldigt mycket. Det är många saker jag inte kan göra, men samtidigt ännu fler som jag klarar av. Jag kan jobba, vi kan gå ut och käka och jag behöver inte hjälp med maten. Ja, bara att skära upp den då. Det är många grejer att tänka på, saker som jag kan bli förbannad på när jag inte längre klarar av. Enkla saker som att skära ost. 

Hur reagerar du då, när plötsligt något som var en självklarhet för ett halvår sen inte fungerar längre?

– Jag blir frustrerad. Men jag har nog blivit bättre på det, jag vet att det kommer att komma mer och mer saker.  Samtidigt som det är dubbelbottnat, jag vet att det är många saker som jag kan göra i dag, som jag med den här sjukdomen egentligen inte borde klara av.