Hur känns det egentligen, Zlatan?
Bank: Mest utskällda frågan lever och har hälsan
Ibland ska man spela snabbt, ibland räcker det att spela rätt.
Ibland står Danmark mellan Sverige och ett EM.
Då krävs rätt sorts bollar, snabbt.
Sportjournalistikens mest utskällda fråga lever och har hälsan. Det finns ju en anledning till att den existerar och används, och som vi satt på en presskonferens med ett par timmar kvar till slaget om Skandinavien hade jag ingen viktigare fråga att ställa till Zlatan Ibrahimovic, så:
– Hur känns det?
Lagkaptenen vände bort ansiktet, hostade i armvecket, höjde ögonbrynen och lovade att jo, det känns helt okej. Ingen fara. Den franska förkylningen är på väg att ge med sig.
– Det är bättre och bättre, förutom att jag hostar nu.
Zlatan har ett utvecklat doftminne, han minns exakt hur det luktade hemma i lägenheten där han växte upp, eller på gräsplanen där han lärde sig spela fotboll. Det vore synd om han skulle bli snuvad på doften av EM-slutspel, och det vore en fotbollskatastrof om Sverige tvingades klara sig utan honom.
Men det känns alltså bättre och bättre. Zlatan verkar vara på gott humör, trygg med sin form, lagom pendlande mellan nedtonat klokskap (”det gäller att göra så få misstag som möjligt”) och galant galopperande galenskap.
I går sa han att han ”satt Frankrike på världskartan”, vilket var roligt. Jag behöver inte dela hans åsikt, men jag är beredd att dö för hans rätt att framföra den. Om nu fransoserna fattar den sortens svenskskrivna djupsinnigheter.
Finns tydliga svagheter
I morgon möter Sverige Danmark i den sortens definierande fotbollsmatcher som kan prägla fotbollen en halv generation framåt, för båda länderna.
Danmark kommer att spela ett Morten Olsenskt 4-3-3, med flera olika alternativ från mittfält och framåt. Sverige verkar ha valt 4-4-2 med två sittande innermittfältare (Lewicki (?) och Källström). Matchbilden kommer att styras av en hel del enskildheter (”mål påverkar matcher” som Erik Hamrén så träffande uttryckt saken), men jag är övertygad om att det kommer att finnas ett mönster som avgör hur bra chanser Sverige har att överleva sig till EM.
De måste veta vilken boll de ska slå.
Och de måste välja när de ska slå den.
Danmark har ett par tydliga svagheter. De kan bli lite naiva när de bygger spel djupt på sitt centrala mittfält (Portugals Danilo stal boll i parti och minut mot dem), de har offensiva ytterbackar, de har mittbackar som helst försvarar sig rättvända.
I matcherna mot Ryssland och Österrike hade Sverige genuint svårt att hitta en vettig mittfältsbalans. I Moskva var det Jimmy Durmaz som sjönk för djupt, blev passiv och lät Dzagojev styra spel. Mot Österrike sjönk Kim Källström ner mellan mittbackarna, startade spel – och så var Albin Ekdal ensam som mittfältssköld när tre–fyra österrikare kom stormande.
Det finns en hel del att lära sig av det.
Får inte hetsa framåt
Det första är att Sverige måste se till att inte lämna en innermittfältare ensam när de förlorar boll. Det andra är att de måste se till att utnyttja kontringslägena de får från Kim Källströms vänsterfot mot Marcus Berg och Zlatan Ibrahimovic, antingen direkt bakom Kjaer/Agger eller indirekt bakom flyktade ytterbackar.
Lyckas de med det första har de en bra chans att hålla nollan, lyckas de med det andra har de en bra chans att skapa chanser.
Lyckas de med båda har de en bra chans att vinna matchen.
Det är alltså där utmaningen finns, att slå om snabbt men att göra det när läget finns. Om Sverige hetsar framåt kan det slå tillbaka, som det gjorde mot Österrike, och det har de helt enkelt inte råd med.
– Vi ska inte upprepa misstagen vi gjorde i de matcherna (mot Ryssland och Österrike), framför allt mot Österrike, när vi fick duktigt med stryk. Vi ska göra det vi är bra på, de vi visat stundtals att vi är kapabla att göra, sa Ibrahimovic i går.
– Som alltid försöker vi ha ett bra spel, men ju mer Zlatan kan röra bollen uppe vid straffområdet, ju bättre är det. Det är alltid en del av vår taktik att få upp bollen till honom, sa Kim Källström.
Måste finnas intelligens också
I klyvningspunkten mellan de där insikterna ligger matchen på en knivsudd och balanserar.
Sverige vet var de har sitt främsta vapen, men de måste värdera när de ska använda det, och när de ska låta Lewicki spela runt bollen ett varv till.
Erik Hamrén brukar prata om mod och vilja, den här gången måste han prata om intelligens och beslutsfattande också.
Det räcker inte att vara snabba nog eller smarta nog, de måste vara båda delar.
Då har de alla möjligheter att sätta Sverige på den franska kartan.
Hur känns det?