Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Leopold

”Det enda jag hade i huvudet var att ta mig ner till vattnet och spela död, sedan ligga där tills jag blev räddad”

Uppdaterad 2014-06-18 | Publicerad 2011-09-28

På en liten höjd som blickar ut över Utøya har det uppstått en minneslund. Runt stenhällen ligger blommor, ljus, flaggor och hälsningar från fotbollsfans i olika delar av Europa. En lapp från några tjeckiska supportrar till Sigma Olomouc. Ett klistermärke från Atalanta och deras Curva Nord i Bergamo.

Knappt 500 meter ut till ön. Strax bredvid färjeläget på andra sidan kan man se en öppen yta skymta mellan träden. Det är planen.

Naturligtvis spelades det fotboll på Utøya, precis som det alltid gör över hela världen när stora grupper av barn och ungdomar samlas.

Två år i rad var Marte Ødegården med och vann den prestigefyllda turneringen mellan de olika partidistrikten. I år var hon ledare för delegationen från Buskerud, och var så upptagen att hon tvingades se på från sidlinjen när laget åkte ut redan i gruppspelet.

– Hon var så stressad att hon knappt hann med att ringa hem de där dagarna. Då vi hördes var det bara för att stämma av vilka möjligheter vi hade att åka ner till Spanien för att se Strømsgodset mot Atlético Madrid. Men det var svårt att hitta bra flygbiljetter.
 

Vi har åkt den idylliskt pittoreska fjordvägen från Utøya, och träffar Bjørn Tore Ødegården på Arbeidersamfunnets Plass inne i centrala Oslo.

Han är yrkespolitiker, precis som Martes mamma, Laila Gustavsen. Hon sitter i Stortinget, det norska parlamentet, men hade tidigare sitt kontor i de regeringskvarter som demolerades fullständigt den 22 juli.

– Hon var på Shetlandsöarna då, så det var mest jag som försökte nå Marte den dagen. En stund efter att bomben detonerat fick jag tag på henne. Jag förklarade att hon skulle behöva se hemska bilder, att mammas gamla kontor var helt utbombat. Men för mig själv tänkte jag att det i alla fall var skönt att hon var på Utøya. Av tio års egen erfarenhet vet jag att det är världens tryggaste plats. Kardemomme by, som vi säger här i Norge. Där finns inget bus och våld, där är det bara snällt och hjärtligt.
 

Själv såg aldrig Marte Ødegården skytten. Hon hörde bara de dova knallarna blandas med de panikslagna skriken, och hon började springa.

När hon kom fram till den branta sluttningen ner mot vattnet kröp hon in i en bergsskreva för att gömma sig.

Det dödliga kaoset hördes på håll, men så blev allt plötsligt helt tyst och stilla. Sedan de där skriken och de där knallarna igen, högre och närmare.

Benen domnade bort, och Marte Ødegården insåg att hon hade blivit skjuten.

– Direkt fick jag väldigt tunnelseende. Först tänkte jag bara: Nu dör jag, nu dör jag, men när minuterna gick och jag fortfarande var vid medvetande slog jag om till att bara fokusera på vad jag kunde göra för att rädda mig själv. Det enda jag hade i huvudet var att ta mig ner till vattnet och spela död, sedan ligga där tills jag blev räddad.

Du hade inte ont?

– Nej, jag hade så mycket adrenalin i kroppen. Det enda var att jag hade obehag i ryggen. Det var som om hela övre halvan av kroppen var okej och att allt stod rätt till på den nedre halvan men att det fanns ett hack i mitten där något inte var som det skulle.

Innan hjälpen kom låg Marte Ødegården i vattenbrynet i nästan en och en halv timme. Sedan följde båttransporten in till fastlandet, helikopterfärden till sjukhuset och en alltmer desperat kamp för att inte förlora medvetandet.

– Tröttheten var så tung, så tung, och jag visste verkligen inte hur länge jag skulle kunna hålla mig vaken. Det var egentligen först när jag låg på operationsbordet som jag tänkte: Nu kommer jag att överleva. Någon gång där var det en läkare som sa: Om det kommer in någon som är svårare skadad kan vi vänta lite med henne här. Det fick mig att tänka att jag kanske inte var så allvarligt skadad ändå, men det var ju inte riktigt så det var. Det var bara det att de inte såg hur illa det var med mig förrän de öppnade upp mig.

Marte Ødegården hade blivit skjuten två gånger i ryggen med expanderande ammunition, avsedd att orsaka maximal skada. Dessutom hade hon ytterligare två kulfragment i högerbenet, förmodligen från rikoschetter av förlupna skott.

Fem ryggkotor var skadade, mjälten söndertrasad och en njure behövde opereras bort. Dessutom var ryggmärgen så illa åtgången att nästan alla de nerver som sänder signaler ner mot vänsterbenet var avslitna.

– Den första tiden på sjukhuset gick mest bara från operation till operation, och jag var så omtöcknad att jag knappt visste vilken dag det var. Men någonstans i bakhuvudet hade jag ju ändå att Strømsgodset snart skulle spela mot Atlético Madrid. Jag tänkte mycket på det, och när det väl var dags för match var jag helt uppfylld av att få veta hur det gick. Jag låg fortfarande kvar på intensiven, men tvingade mamma att sitta och uppdatera sin mobil precis hela tiden. Och så gjorde vi ett sent mål som innebar att vi fick med oss ett bra resultat hem… Då skingrades den där dimman av smärtstillande mediciner av ett riktigt, naturligt glädjerus.
 

Efter knappt två veckor var hennes tillstånd så stabilt att läkarna började förbereda Marte Ødegården på en flytt från intensivavdelningen. I samband med det fick hon äntligen också tillgång till sitt internet och sina sociala medier.

Det var först då hon sköljdes över av den väldiga våg av välvilja som vuxit sig större och större sedan den 22 juli. Det var då hon insåg att fotbollsfolk från hela världen hört av sig för att stötta henne, och att hon numera stod i personlig kontakt med Michael Owen.

– Jag kom på mig själv med hur surrealistiskt det var när jag funderade över vad jag skulle skriva tillbaka. Vad skriver man till Michael Owen, liksom?! Han har typ 700 000 människor som följer hans twitter.

Under tiden som hon våndades över formuleringarna droppade det ner ytterligare ett meddelande från den målfarlige Manchester United-anfallaren, den här gången skrivet på nästan grammatiskt korrekt norska.

 Hei Marte. Jeg sender mine beste ønsker for utvinning din. (Jag sänder mina bästa hälsningar för ditt tillfrisknande.)

Nu fick det vara slut på finliret. Marte knattrade iväg en snabb replik, så att Owen inte skulle känna sig alldeles nonchalerad på sin kammare.

– Thanks for greetings and concern. I hope to see you when I get well.

Owen svarade omedelbart.

– Great! We all look forward to seeing you in Manchester!

Numera händer det att Marte Ødegårdens kompisar skämtsamt undrar hur de ska få plats bland alla dessa nya, berömda fotbollsspelarvänner.

Michael Owen var ju inte den enda.

Flera spelare från favoritlaget Strømsgodset har hört av sig på Facebook, och en dag satt det en oanmäld kille och väntade ute i sjukhuskorridoren. Det var Morten Giæver, en av nyckelspelarna i Tippeligalaget Sarpsborg. Han ville bara komma in för att lämna över en jättebukett och önska lycka till med rehabiliteringen.

– Men det var en dålig dag för mig, jag var så sliten att jag helt enkelt inte orkade träffa honom. Men jag twittrade till honom sedan, sa att han fick komma tillbaka en annan dag.

Det gjorde Giæver, en ganska speciell fotbollsspelare som bland annat tackat nej till juniorlandslaget för att regissera en teaterpjäs och suttit i fängelse för vapenvägran.

– Då hade han med sig en chokladkaka av märket New Energy. Jag kunde bara skratta. Det är en mysig kille, Morten. Han har varit här flera gånger sedan dess.

Tröttheten var så tung, så tung, och jag visste verkligen inte hur länge jag skulle kunna hålla mig vaken

Följ ämnen i artikeln