Bayerskt – i mörk tappning
Simon Bank berättar om ett lag fullt av starka personligheter, konflikter och fantastisk fotboll
Super-Sonntag i Bundesliga – och vad fick vi se?
Att de som är bäst på att förlora vann, att de andra spelade oavgjort, och att bara ett lag kan spöa skiten ur Bayern München:
Bayern München.
Innan vi går in på det som hände under Bundesliga-säsongens intensivaste helg – får man presentera ett världsrekordförsök i ironi?
I så fall.
När Bayern München skulle välja en slogan att bifoga till fjolårets stora medlemsutskick fastnade de för namnet på en gammal hit-singel från 1966.
Artisten? Franz Beckenbauer.
Titeln? ”Gute Freunde kann niemand trennen”, ”Goda vänner kan man aldrig sära på”.
Ironin? Att Bayern det senaste året knappt gjort annat än att sära på goda vänner.
Först fansen.
Efter ett par år på nya Allianz Arena bestämde sig klubben för att dela upp de röststarkaste fansen på två sektioner. Tanken var att det skulle ge en tung växelsång. Men resultatet är att klassiska Südkurve blivit tystare, att hemmafansenblivitblev överröstade i vissa matcher – och att en öppen spricka vuxit fram mellan klubbledningen och vissa ultrás-grupperingar.
Fast i går svängde det i Südkurve igen.
Bayern underskattade motståndet
Seriefinalen mot Werder Bremen var på ganska många sätt en bra bild av vad det är för sorts säsong Tysklands giganter går igenom.
Efter fiaskot i fjol gjorde de tysk fotbollshistorias tyngsta satsning. Luca Toni, Sosa, Marcell Jansen, Franck Ribéry och Miro Klose köptes in för 700 miljoner kronor. Toni fick en veckolön på 1,8 miljoner – en revolution i en traditionellt sparsam storklubb.
– Vi kommer att vara så långt före de andra att de kommer att behöva kikare för att se oss, skröt sportchefen Uli Honess.
Men ni vet hur det är med kikare. Vänd dem åt fel hel så ser allt väldigt litet ut, även sånt som är väldigt nära.
Bayern underskattade motståndet, men framför allt underskattade de explosiviteten innanför de egna dörrarna. I FC Hollywood har man alltid skaffat sig problem om man inte har några.
Säg vad ni vill om det.
Jag är övertygad om att Bayern väldigt ofta vinner tack vare sina konflikter, inte trots dem.
I vilken annan klubb som helst hade konflikterna, de inre och yttre krigen, bränt sönder all harmoni. I Bayern är man van, karaktärerna ger klubben dess dynamik.
Den här säsongen söker de fortfarande efter en fast form.
Herregud va det smällde
Å ena sidan har de stundtals sett ut som världens bästa klubblag. Klose och Toni har gjort mål, Ribéry har varit Bundesligas bäste spelare och försvaret är tätast i serien.
Å andra sidan har de redan kapat tränaren Ottmar Hitzfeld (han tar över Schweiz efter EM) för att ersätta honom med Jürgen Klinsmann i sommar.
Å ena sidan har de bara förlorat en av 31 matcher den här säsongen.
Å andra sidan spelar de inte i Champions League, utan i Uefacupen - turneringen som Beckenbauer med en fnysning döpte till ”förlorarcupen” häromåret.
Och i går kom alltså Werder Bremen på besök.
Bremen satsar, de bygger ut Weserstadion med 8000 platser och har en självsäker sportslig organisation. Sportchefen Klaus Allofs och tränaren Thomas Schaaf är täta som siamesiska tvillingar, och Werder kan sitt Bayern.
Det var Bayern som snodde deras skyttekung Miro Klose förra sommaren. Det är Bayern som redan skrivit kontrakt med deras mittfältsankare Tim Borowski till nästa säsong. Och det var visst Uli Hoeness som råkade säga att Werder-Allofs är aktuell som hans efterträdare.
Det var alltså lite laddat i går.
Och herregud, som det smällde.
Första halvlek var fantastisk. Schaafs Bremen kan inte spela försiktig fotboll, och Hitzfelds Bayern ville inte.
Båda lagen saknade nyckelspelare (Ribéry; Almeida, Sanogo), men trots att de pressade varandra stenhårt klarade de av att spela blixtsnabb passningsfotboll.
Med Harnik bredvid sig fick Markus Rosenberg ägna sig åt att möta ut på kanterna. Efter fem minuter djupledslöpte Diego in i Bayerns straffområde, fick en perfekt framspelning av Markus från kanten, och gjorde 1–0.
25 minuter senare gjorde Bayern exakt samma sak. Zé Roberto löpte, Luca Toni passade. 1–1.
Det blev inte mer.
Eller, det blev mycket mer, men inga mål.
Vi fick se en missad straff (Toni), två felaktigt avvinkade Bayern-frilägen, sanslös anfallsfotboll före paus och mer taktisk fotboll efter.
När Bremens ytterbackar tröttnade och Bayern kunde centrera sitt mittfält hårdare fick de grepp om Diego och matchen.
I vår firar de Bundesliga-titeln
Super-Sonntag var en förlorad dag för Die Bayern. De har sina brister. Schweinsteiger är för ointelligent för att bli en riktigt världsytter, Sagnol var trög med bollen i går, och utan Ribérys briljans blir anfallet med monstren Toni/Klose rätt statiskt.
Men de olika delarna är ändå bättre än någon annanstans i Tyskland, och hur jag än letar så hittar jag inga andra hot mot Bayern än de som kommer inifrån.
I vår firar de Bundesliga-titeln, nästa säsong kan de mycket väl bli europamästare.
Undrar vilken slogan de använder då.
”I goda vänners lag” kanske?
Trean Leverkusen och fyran Hamburg spelade oavgjort, ettan Bayern och tvåan Bremen också.
Vinnarna blev Schalke
Super-helgens stora vinnare blev alltså Schalke 04, som fick häng på täten.
Schalke vann Ruhr-derbyt, Tysklands största match, efter en dålig men dramatisk duell med Dortmund (3–2).
De spelade utan Kevin Kuranyi och fick spela rörligt istället för rakt. Asamoah var lysande, men det var Dortmunds usla försvar som gav bort matchen, med tabbar och en psykopatutvisning på Dede.
Schalke brukar spela bra borta mot Dortmund. Det är en modern tradition. Ja, utom i fjol då, när de var på väg att vinna ligan. Då förlorade de och slängde bort titelchansen. Vilket, som bekant, är en annan modern Schalke-tradition.
De är tyska mästare i att missa mästerskap på grandiosa sätt, men i vår får de tufft att söla bort titeln snyggt. Jag tror inte att de kommer nära nog den här gången.