GULDKYSSEN
Simon Bank: Anette Norberg fick en kyss och isen spolades om med svensk guldgråt
PINEROLO.
Så mycket är komplicerat med curling, men till slut kunde en idiot förstå.
Bara en sten.
Bara en iskall kvinna.
Bara en guldkyss, så varm att isen smälte.
Jag skriver det här i en bil på en parkeringsplats, mitt ute i ingenstans.
Det har hänt förut, men aldrig av det här skälet. Jag sitter här för att ett curlinglag äter middag på ett hotell just här, i mörkret. Lag Norberg sjunger nationalsången och OS-guld, OS-guld, OS-guld där inne och alla svenska journalister som är vakna är här.
Jag antar att det säger något.
Ett curlinglag äter middag, och fotograf Wennman, reporter Flinck, tv-Bäckström och webb-Westman bevakar varje tugga som om det inte fanns någon morgondag.
Det här är en natt, den första, då Sverige inte kan få nog av curling.
Jag skrev tidigare i veckan om vad OS betyder just för curlingsporten. Den finns ju knappt annars. Femtusen svenskar spelar, men i går antar jag att en miljon eller två led och gled med det här laget.
Svärd hade darrat, 5-3 blev 5-5
Klockan var 20.43 när allt blev enkelt.
Anette Norberg, Eva Lund, Cathrine Lindahl och Anna Svärd hade spelat i tre timmar och nästan en kvart, de hade blåst Schweiz av banan och fått koskällorna att tystna. Mirjam Ott, schweizer-skippern, hade totalmissat sjunde omgångens sista sten, Sverige hade haft 5-2 och guldgrepp så det sjöng om det. Och de hade tappat det. Blivit passiva, spelat defensivt. Anna Svärd hade darrat i tionde omgången, 5-3 hade blivit 5-5.
20.43 var allt tydligt.
Det är sällan det i curling.
Fotboll handlar om att få bollen i mål. Hockey handlar om att förlora mot Slovakien i gruppspelet. Tennis handlar om att slå ihjäl bollen.
Curling?
Efter att ha sett det i två OS, ha provat på det en gång själv och ha sett Sverige vinna ett guld i en liten hall på en åker i Pinerolo - så kan jag fortfarande inte påstå att jag verkligen förstått curling.
Det är som när jag var liten och ens föräldrar pratade engelska för att jag inte skulle förstå. Jag snappar upp ett brottstycke här och var, förstår det mest elementära (reglerna, skillnaden på aggressivt och avvaktande, den raffinerade gruppdynamiken) men är en främling i det taktiska spelet.
20.43 igår förstod jag allt.
En sista sten skulle avgöra allt, och Anette Norberg höll den stenen i handen.
Eva Lund hade i ett par omgångar varit på väg att äta upp sin hand i ren nervositet, Anna Svärd hade darrat, och Anettes lillasyster Cathrine Lindahl hade fått rensa isen i omgång efter omgång.
5-5, en sten kvar.
Som en enmetersputt i golf
Det här är inte en metaforik jag är bekväm med, men jag antar att det var ungefär som en enmetersputt i golf. Rätt enkel på en träningsrunda, men ett milsvitt helvetesgap på ett särspelshål i British Open. Jag hade förstått om Anette Norberg hade släppt stenen på stortån och bytt ut sig själv.
Men hon rörde inte en min.
Klockan var 20.43 och lite till när hon, med hög fart, skickade OS sista sten rakt in i den svenska idrottshistorien.
Och stenansiktet sprack.
Anette Norberg fick sig en kyss rakt på munnen av Eva Lund ("jag brukar inte göra så, det bara kom"), och isen spolades om med svensk guldgråt.
Den kontrasten, sekunden mellan total kontroll och total extas, visar vilken extrem idrottskvinna Anette Norberg är. Vart man vände sig efteråt pratade alla om Laget, om Tryggheten, om Självförtroendet, om Samarbetet - och det stämmer säkert, alltihop.
Men det var Anette Norberg som satt där, 20.43, med stenen i handen. Det finns så många skämt att dra om curling, så många möjliga ordvitsar att Arne Hegerfors en gång fick läggas in på ett schweiziskt vilohem efter att ha kommenterat en match. Det är inte vår största sport eller vår mest älskade.
Men det är inte många svenska idrottare som någonsin varit där, i den ensamheten, som Anette Norberg var i går.
Hon sa att hon spelat många sådana stenar förut, att hon inte har några förebilder för sin mentala styrka, men det bästa av allt hon sa var det här:
- Det är bättre med en svår sistasten än en lätt. Då kan man bara koncentrera sig på stenen, istället för att börja tänka på annat.
I dag kan Anette Norberg börja tänka på hur hon ska leva sitt nya liv, som europamästare, världsmästare och OS-mästare.
Jag är inte säker på att tiotusen svenska barn i dag köar utanför Järnia för att köpa varsin kvast. Curlingen kan lika gärna krypa tillbaka in i skuggorna i fyra år till.
Det är så mycket som är komplicerat med curling, som sagt.
Men vi kommer alltid att ha Pinerolo. Och den magiska minuten då allt var så sagolikt enkelt.