”Försökte hålla masken – med en diagnos som pekade rakt mot döden”
Publicerad 2015-03-18
Knappt fem månader efter Klas Ingessons bortgång släpps hans självbiografi
Utåt sett höll han masken och levde oftast upp till myten om sig själv.
I sin självbiografi ger Klas Ingesson en annan bild av hans femåriga kamp mot cancern.
– Det var som om omvärlden krävde att jag skulle besegra cancern – för deras skull. De behövde ett lyckligt slut och jag skulle ge dem det, skriver Ingesson i boken.
Våren 2009 diagnostiserades Klas Ingesson med blodcancern myelom. I höstas, 29 oktober, avled Klas Ingesson, 46, hemma i sin villa i Ödeshög.
Sju månader tidigare hade Ingesson och medförfattaren Henrik Ekblom Ystén, redaktör och reporter på magasinet Offside, inlett arbetet med självbiografin.
– Någon hyllande bok som bara beskriver min karriär från Ödeshög till Lecce är det ingen jävel som vill läsa. Det får inte bli någon Zlatanbok om hur jävla bra jag var. Om vi ska göra det här måste cancern få ta plats, var ordern från Ingesson.
Sportbladet har förhandsläst den känslomässigt berörande biografin som släpps i handeln på fredag.
Ingesson fick som han ville: cancern upptar en stor del av boken men den innehåller också flera livsbejakande berättelser från Klas Ingessons framgångsrika fotbollskarriär.
Fick samtalet på Landvetter
VM-bronsmedaljören beskriver flera års smärtsam kamp mot cancern där han hösten 2013 tror sig ha besegrat sjukdomen samtidigt som han tagit över som tränare för regerande svenska mästarna, Elfsborg.
"Så när jag i december 2013, tre månader efter att jag hade tagit över laget, satt i Landvetters avgångshall var jag mer harmonisk än på mycket länge. Vi var på väg ner till Belgien för att möta Standard Liège. Säsongens sista match. Klubbchefen Stefan Andreasson hade veckan tidigare frågat om jag kunde tänka mig att fortsätta träna laget säsongen därpå. Jag hade sagt ja. Energin fanns där. Kroppen var stark" skriver Ingesson och berättar hur mobiltelefonen ringer och hans läkare på hematologen i Linköping är i andra änden:
– Vi har fått svaren från förra veckan. Värdena har rusat i höjden igen.
"Jag slöt ögonen. Försökte ta in beskedet. Tankarna började snurra."
"Vi gick mot gaten. Jag försökte hålla masken. Igen. Den här gången gentemot spelarna och ledarna i Elfsborg."
"Och nu satt jag här som ett fån, som nytillträdd manager för en av Sveriges främsta klubbar – med en diagnos som pekade rakt mot döden."
Kom tillbaka igen
Under 2014 fortsatte Ingesson att dölja det negativa beskedet, förutom för familjen och de ansvariga i Elfsborg, och jobbade vidare som manager.
Han gick med kryckor, stödde sig med en rullator, satt i rullstol, bröt armen och benen, men var fast besluten om att komma tillbaka.
Att leva upp till beskrivningen av honom själv som skogshuggaren Ingesson, den storsnusande älgjägaren, slitvargen som rände runt på vänsterkanten en sommar i USA 1994, vinnarskallen som aldrig fällde en tår.
Så efter att ha vårdats länge på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg efter ett fall med rullstolen på Gamla Ullevi var han på nytt tillbaka i Elfsborg i fullt tempo i början av juli förra sommaren.
Ganska snabbt konstaterade Ingesson:
"Jag skulle naturligtvis aldrig ha rivstartat jobbet på det här sättet. Efter två månaders frånvaro, fyra operationer, några cellgiftsbehandlingar och lite dödslängtan på toppen av det, hade en normalt funtad människa tagit det försiktigt. Kanske besökt några träningar då och då, känt glädjen och atmosfären, varit med på någon match men utan något större ansvar, för att sedan ägna resten av tiden åt att vårda sig själv.
Men inte den här gubben, han ångade på som om han var osårbar."
”Trött på den här mytbilden”
Klas Ingesson beskriver hur han kände sig fångad i omvärldens uppfattning om hur han skulle vara:
"När jag kom hem till Vicki berättade jag för henne hur innerligt trött jag var på den där mytbilden. Det var som om omvärlden krävde att jag skulle besegra cancern för deras skull. De behövde ett lyckligt slut och jag skulle ge dem det. Sanningen var att jag inte kände mig ett uns starkare än om någon Greta, 85, hade drabbats av samma sak. "
Men slutet blir inte det som någon hoppats på och Ingesson skriver:
"Jag är redo men inte klar. Jag anar att man aldrig blir det i de här lägena: oavsett hur mycket tid läkarna ger en kommer det ändå att vara för lite."
Självbiografin avslutas med att Ingesson vänder sig till de närmaste vännerna, och innan ett par vackra och plågsamt personliga rader till hustrun Vicki och sönerna Martin och David, skriver Klas Ingesson:
"Kampen är över och jag får tacka för god match".