Mansdominans, röstning & Messi

Johanna Frändén

Johanna Frändén tar dig med bakom kulisserna när Uefas giganter träffas

Det är på Santiago Bernabéu, Wembley och San Siro som Champions League-historien skriver nya kapitel.

Men det är i furstendömet Monaco som det europeiska fotbollsåret tar sin start.

I torsdags lottades höstens spel i Europa, samtidigt som journalister från Uefas 54 länder röstade fram årets bästa fotbollsspelare.

Häng med på ett dygn med mentometermissar, mans­dominans och muntra möten med Messi.

helskärm

Det vilar något ohämmat vulgärt över Monte Carlo. Medel­ålders män bär skärp med blaffiga Louis Vuitton-loggor och var­annat fordon är en låg, färgglad sportbil. Här finns inga flyktingströmmar och inga uteliggare, bara rika och ännu rikare männi­skor i Europas mest dekadenta hörn.

Men vi är ju inte i Monaco för att prata fördelningspolitik. Jag är här för att följa lottningen i Champions League och lägga Sveriges röst för Uefa-priset Best Player in Europe, tillsammans med journalister från den europeiska fotbollsfamiljens samtliga 54 medlemsländer. Kvällen före galan har vi alla samlats i en konferenslokal på hotellet som Uefa bokat in oss på, för en briefing av vad som komma skall. Det är som Eurovision Song Contest, med en påtaglig skillnad:

– Det är viktigt att ni klär upp er i morgon och kommer i kostym, och jag vill inte se er ta selfies med Leo Messi, säger Manfred Münchrath, journalist på det tyska fotbollsmagasinet Kicker och samordnare av juryn, som också består av 18 journalister från lika många länder som röstar fram årets damspelare.

Enda kvinnan som röstar

Situationen är ganska bekant. Bland 70-talet fotbollsjournalister i rummet är en förkrossande majoritet män. I herrklassen är jag den enda kvinnan som röstar, men tydligen inte den första.

– San Marino hade en kvinnlig representant i ett par år, minns Manfred Münchrath.

De två första röstningsomgångarna har skett via mejl, och den ursprungliga listan på 35 namn har nu krympt ner till tre finalister; Messi, Cristiano Ronaldo och Luis Suárez.

På plats på det flådiga Grimaldi forum blir vi placerade till höger i galalokalen och får en genomgång av hur mentometerknapparna som vi ska rösta med fungerar. Några stolsrader framför mig väntar prominentare gäster om en liten stund. Maldini, Ronaldo, Messi, Iniesta och Zanetti står det på namnlapparna.

Vi får 30 minuters rast innan galan ska dra i gång och på väg ut för att hämta lite luft springer jag på två tredjedelar av MFF-delegationen, bestående av sportchef Daniel Andersson och evenemangsansvarig Patrik Jandelin, som just hämtat sig från kval­triumfen mot Celtic.

– Det var lite annorlunda den här gången. Man var mer rädd att vi skulle tappa det i slutet av matchen, säger Daniel Andersson.

– Ni drar väl PSG i gruppspelet nu? föreslår jag innan vi skiljs åt.

”Är här för lottningen”

På röda mattan (som förvisso är Uefa-blå) utanför byggnaden har autografjägarnas mummel stigit till upphetsade skrik. Det är Leo Messi och Luis Suárez som anländer med sitt entourage och jag tar rygg på dem så avslappnat jag kan. Med det vip-pass som jury­medlemskap innebär kan jag röra mig friare än andra tillresta journalister och ingen säkerhets­personal rycker in när jag trampar upp jämsides med Messi och frågar hur han känner sig inför prisutdelningen.

– Tranquilo. Lugn, säger Messi.

– Är du så säker på att vinna priset? frågar jag.

– Nej, jag är här för lottningen, säger Messi med ett snett leende och tittar på mig.

– Jag sitter i juryn annars, säger jag och önskar honom lycka till.

Jag har sprungit på argentinaren ganska många gånger genom åren i Barcelona, men han är välkänt svår att etablera någon som helst kontakt med. Jag slår mig ner i min röda plyschfåtölj inne i ceremonisalen och skriver en snabb webb-text till sportbladet.se om Messis ord inför galan. Argentinaren har slagit sig ner på sin plats just bakom Cristiano Ronaldo, som tagit av sig de vräkiga solglas­ögon han anlände till Monaco med. Några glada scener mellan gamla lagkamrater (Puyol! Abidal! Belletti!) utspelar sig på den lilla viphyllan framför mig, sen är galan i gång.

Får grönt ljus

En knapp timme senare har Malmö FF mycket riktigt lottats i samma grupp som PSG med gott sällskap av Real Madrid, och MFF:s hemsida imploderar under trycket på biljetter inför Zlatan Ibrahimovics återkomst.

Det är dags att rösta fram Europas bästa fotbollsspelare, och först ut är damfotbollsjuryn, där Sverige representeras av Anders Sännås Lundqvist på Dagens Nyheter.

När Célia Sasic fått ta emot priset på scen är det herrarnas tur och vi ombeds att rösta med våra mentometerknappar. Jag trycker 1 för Leo Messi och får grönt ljus. En tv-kamera kommer svepande från vänster, samtidigt som min stolsgranne, Erlend Nesje, från norska Aftenposten, får en röd signal och trycker allt hårdare med samma resultat.

– Vad ska jag göra? väser han till mig.

Jag lutar mig diskret för att titta på hans mentometer, just då klipps jag in i bild. Under mina fem sekunder i tv-rutan framstår jag som en tjuvkikare. Bingo.

I den händelse att tekniken ska strula i direktsändning har vi precis före sändning också lämnat in vår röst skriftligt, vilket gör att alla blir registrerade. Leo Messi vinner omröstningen i överlägsen stil. Cristiano Ronaldo får två röster, varav en från hemlandet Portugal, Luis Suárez en.

Haffar hjältar

Programledarparet på scenen tackar för visat intresse och mitt hedersuppdrag är utfört. Nu ska reaktioner från fotbollsvärlden samlas in. Jag lokaliserar MFF-delegationen lite längre bak i salen, och haffar sedan de gamla Real Madrid-hjältarna Jorge Valdano och Emilio Butra­gueño på väg ut från galan.

Journalistfållan utanför gala­lokalen är smockfull. Jag stöter ihop med ett gäng kolleger från Spanien och Frankrike och utbyter intervjucitat, telefonnummer och tips inför de kommande jobbresorna till Malmö och Madrid.

När samtliga potentater och fotbollsspelare passerat förbi är det dags att skriva och skicka texter från fotbollsvärldens vackrast belägna pressal. Dessvärre har de frenetiskt tangentbordssmattrande kollegerna ingen tid att förföras av den inglasade utsikten över Medelhavet.

Ett par timmar senare är jobbet färdigt och jag trillar ut i den ljumma Monaco-kvällen.

En ovanlig dag i journalistikens tjänst är över. Låt fotbollshösten ta vid!