Kungen av sportchefer

Johan Flinck

helskärm

HELSINGBORG. SM-guld och spelarförsäljningar för 85 miljoner kronor samma år.

Det råder inga tvivel om att Jesper Jansson är kungen av sportchefer i allsvenskan.

Men inför förra säsongen var det annorlunda.

– Man ville ha bort mig.

Här berättar Jansson också om hur nära han var att gå in i väggen i augusti, om sina värvningsknep, om vem som är hans bästa värvning och om den bittra VM-sommaren 1994.

Det är dagen efter guldet.

Vi sätter oss i restaurangen på Olympia.

– Man brinner inte för att ta tag i nästa projekt just i dag, konstaterar Jesper Jansson.

– Men man kanske ska njuta av stunden, det är så jävla sällan man gör det.

Att ta SM-guld samma år som man säljer spelare för 85 miljoner saknar motstycke i allsvenskans historia?

– Det känns jättebra förstås. Min målbild i somras var att bevisa att det går.

Var du orolig någon gång att ni sålde bort guldet?

– Nej, men jag var orolig att allt snack runt omkring skulle påverka spelarna. Innan sista transfern med Rasmus (Jönsson) hanterade spelarna det bra. Men när vi sålde honom så gungade det lite. Jag kände både från spelarna och tränarna att man började tvivla. Men det vände på en halvlek, den andra mot Häcken.

Hasse Borg gick i pension som sportchef när transferfönstret stängde – nu råder det inga tvivel om vem som är kungen av sportchefer?

– (Skratt) Det svänger fort, så det gör.

Borg lyckades aldrig dra in så mycket pengar samtidigt som MFF tog SM-guld?

– Nej, det gjorde han inte.

Vilka är dina styrkor som sportchef?

– Jag är nog rätt bra på att tänka strategiskt och bygga en grupp. Jag har väl lite öga för att se potentialen i spelare också.

Jag pratade nyss med ordförande Claes Ohlsson. Han lyfte fram ditt kontaktnät och att du är i helt rätt ålder (40 år)?

– Jag hade en väldigt lång spelarkarriär. Jag debuterade i allsvenskan när jag var 17 och spelade då med dem som var 35 och slutade när jag var 35 samtidigt som jag spelade med dem som var 17. Sedan har jag spelat i klubbar i olika länder som är på ungefär den nivån vi är i Helsingborg.

– Jag har också haft nytta av att jag gjorde ett år (2007) som scout åt ett agentföretag. Jag lärde mig hur den sidan, den snuskiga sidan, fungerade (skratt). Det gav också ett kontaktnät.

– En styrka är också att jag ser båda sidor hos folk, och att jag nog är rätt bra på att förstå hur spelarna tänker.

Svagheter?

– Otålig och envis, vilket hos vissa nog kan uppfattas som en svaghet.

Jansson har också hyllats för sina värvningar.

Har du något knep för att locka hit spelare?

– Jag vill alltid sätta mig ner med spelaren, känna på honom. Sedan lyssnar jag ofta med några som spelat med den aktuelle spelaren. Jag har som sagt ett stort kontaktnät.

Spelarkarriären var som sagt lång med toppfotboll 1988-2006.

Höjdpunkter?

– OS i Barcelona var häftigt. Cupguldet i Norge med Stabaek 1998 var stort och vi vann också cupen i Belgien med Genk. Och Champions League-gruppspelet med HIF förstås.

En av de största besvikelserna var VM 1994.

– Jag trodde att jag skulle komma med när Janne Eriksson blev skadad. Jag hade varit med på turnén i USA före VM.

Det här var före mobilens tid.

– Jag var på Gotland då och ringde hem till farsan och undrade om någon hade ringt. Men det var det inte.

I stället fick Teddy Lucic det där samtalet och Jansson stannade på en a-landskamp.

Besvikelsen sitter i?

– Ja. Jag hade en lång, jämn karriär som jag tror låg just under landslagsklass. Men jag tyckte många gånger att jag skulle vara med.

Vilken är din bästa värvning?

– Det är ju lätt att säga Gerndt, med den potentialen. Men för spelargruppen och strategiskt är det Markus Holgersson.

Onekligen ett överraskande svar.

– Han är mycket viktig och står för en typ av värvning som HIF aldrig hade tittat åt tidigare.

Har du någon mentor?

– Jag har en del jag ringer rätt mycket. Bosse Henriksson, som satt i styrelsen här innan, är en. Jonas Thern är en annan jag stöter och blöter med.

Jansson har fått många gratulationer sedan i går kväll. Han fram mobilen och bläddrar bland sms:en.

– Det är många i fotbolls-Sverige, ja i Europa också faktiskt, som tycker att guldet är välförtjänt. Det är kul!

”Europa”?!

– Här är från chefsscouten i Twente... Groningens sportchef... Feyenoord...

Sportbladet följde Jansson nära under det, för HIF, så galna transferfönstret i augusti.

Han jobbade i princip dygnet runt i flera veckor

Var det nära att du gick in i väggen?

– Ja, det var det. En del i min närhet var oroliga. De fick signaler på att det var för mycket.

Vad var det för signaler?

– Jag är en tjurig jävel när jag inte får som jag vill. Det blev att man nästan inte var kontaktbar och så driver man vissa frågor ännu hårdare när man inte är i riktig balans.

Tog du det lugnare då?

– Nej, det gick ju inte.

Vad sa annars familjen (Karin, sambo sedan 15 år, och sonen Kevin, 11) om transferfönstret?

– De är fantastiska. Och det gick ju bra för vi gifte oss den 3 september! Men man kan ju inte hålla på och gifta sig varenda jävla år, haha.

Han har nu pratat med klubbledningen om avlastning i framtiden.

– Man är bra på olika saker och då ska man få göra det. Det administrativa tar mycket tid.

Du vill ha en sekreterare?

– Det vore tacksamt, ler Jansson.

Fler förändringar?

– Vi har pratat om hur mycket vissa beslut ska få vändas och vidras.

Du vill ha större mandat?

– Ja, absolut.

Så sent som för mindre än två år sedan, i slutet av 2009, var Jansson nära att lämna klubben.

Han hade kommit som sportchef 2008 och hade ett år kvar på kontraktet men uppdraget hängde i luften.

– Det fanns krafter som ville ha bort mig.

De krafterna försvann i stället?

– Ja.

Var du nära att hoppa av?

– Oh, ja. Jättenära.

Hur nära?

– Så här, säger han och måttar ett millimeteravstånd mellan tummen och pekfingret.

Men när en ny styrelse tog över inför förra säsongen fick Jansson äntligen sätta sina planer i verket.

Resten är modern HIF-historia.