Ljungberg och Larsson jagar drömbucklan

I kväll skrivs stor fotbollshistoria med två svenska stjärnor inblandade

PARIS

I kväll möts Arsenal och Barcelona, Henry och Ronaldinho, skönhet och ännu mer skönhet.

Det är klart att det blir vackert.

Men historien, den stora, kan lika gärna skrivas av någon annan.

En Ljungberg, en Larsson.

helskärm

Barcelona har precis gått av gräset, Ronaldinho jonglerar med en boll och myggorna bits i nacken. Jag sitter på Stade de France i ösregn, kvällen före världens hetaste klubbmatch, och tänker på en amerikansk film.

Minns ni Heat?

Det var första gången som Al Pacino spelade mot Robert De Niro i en film.

Mötet var så upphaussat att man knappt vågade titta, och när de två gigantiska männen väl möttes i en scen så satt de mest och tittade på varandra. Och tittade. Och sa något. Och tittade.

Hela världen laddar för festen

Barcelona-Arsenal, Champions League-final, i kväll klockan 20.45.

Ett sånt möte kan det bli.

Hela världen laddar för en fenomenal fotbollsfest, i tv-soffor och på läktaren och överallt - och det kan inte bli fel. På svarta börsen såldes i går biljetter för 33 000 kronor. Det kan vara värt det.

Barcelona-Arsenal är en final mellan de två lag som spelat den vackraste, mest estetiska fotbollen i världen de senaste fyra-fem åren. Det kan inte bli dåligt eller ointressant, inte ens för en enda sekund.

Men jag tror att det kan bli en del tittande. Arsenal kommer att spela smart, eftersom de inte har råd med annat. De har gått till final genom att stänga mittfält mot Real Madrid, Juventus och Villarreal - och de kommer att spela exakt likadant i kväll.

Det är klubbens första Europacupfinal någonsin, deras första chans att bli en stor klubb på riktigt, och de har en bra chans att lyckas.

Presskonferenser inför stora matcher är ofta så tråkiga att folk i presskåren faktiskt avlider av sviterna. Likadant i går, men mellan alla nollställda svar avslöjade den mer än man kan tro.

Barcelona kommer att blotta sig

Wenger och Rijkaard gjorde sina första laguttagningar.

Arsène Wenger, den sluge, skickade Gilberto och Fredrik Ljungberg. Inte den unge Fabregas, inte den uppskrivne Henry. Han skickade de rutinerade, tillbakalutade, som gärna gör press och inte ställer till med något.

Det var en taktisk uttagning.

Rijkaard, däremot, tog ut sin duo med hjärtat och skickade Puyol och Valdés.

Barça hade chansen att visa vilken sorts klubb de är, och de valde att visa två culés, två katalaner.

Det enda de sa som var roligt var när en kvinnlig reporter bad dem tänka som boxare, och frågade vad de skulle sagt till sin motståndare så här före matchen.

- Lycka till, sa Puyol.

Han är en underbar kapten, en mycket mer naturlig ledare än Henry (som spelar lagkapten). Men han kommer behöva hjälp i kväll, för det finns en farlig skillnad mellan Barça och Arsenal.

Arsenal vet att de är dödliga, Barcelona bara tror att de är det.

Wenger kommer att rulla ihop sin elva som en liten, elak igelkott. 4-5-1 med en gifttunga som kan slå till när som helst. Det finns inget utrymme för lättsinne där. Arsenal har följt sina rutiner genom hela slutspelet, både på planen (anfall hemma, defensiv borta) och vid sidan (sena resor, ingen träning på matcharenan).

Barcelona kommer att blotta sig mer. Inte lika mycket som förr, men mer än Arsenal.

Rijkaards otäckaste blotta kan dyka upp bakom Gio, den förre Arsenal-spelaren. Han matar Ronaldinho med uppspel, men vill gärna följa med upp själv. Arsenal ställer om snabbare än Barça, de slår tre av tio bollar i djupled och hittar de rätt bakom Van Bronckhorst är katalanerna illa ute.

Rijkaards segervapen i kväll heter Ronaldinho, Eto"o och - Henk Ten Cate.

Andrecoachen är den som styr defensiven, lyckas han så kan Barcelona byta klubbslogan till "Mer än en klubb som bara vunnit en gång".

I går satt jag och tittade på när Henrik Larsson gjorde vad jag tror var hans sista träning med världens största fotbollsklubb. Han hade vita skor och en lite för stor grön väst. Han gjorde fler mål än Sammy Eto"o när de gnuggade avslut, men spelar inte från start i kväll.

Freddie - ingen barnunge längre

Henke förtjänar allt, han förtjänar att få avsluta en fantastisk karriär med att spela hem den största av titlar till den största av klubbar.

Men Henkes sista final är också Fredrik Ljungbergs första. Han har vuxit från barn till vuxen i Arsenal, nu är han en trygg styvfar för den grupp ungar som vacklade när pappa Vieira försvann till serie A (eller B, eller C, vi får se).

Det är klart att det vore stilfullt om Fredrik äntligen och till slut fick gå hela vägen.

Så ser den här matchen ut.

Det är Larsson eller Ljungberg, Ronaldinho eller Henry, Puyol eller Kolo Touré, Deco eller Hleb.

Det är Barcelona eller Arsenal, i en match om skönhet och det största priset i världen.

Det kan inte bli fel.

Om de så står och tittar på varandra natten lång.

SUPERKLUBBARNAS VÄG TILL CHAMPIONS LEAGUE-FINALEN

Läs också:

Simon Bank