Caroline Seger: ”Det enda som alltid lockat mig”

Anna Rydén

MALMÖ. Caroline Seger sitter på Malmö IP som svensk mästarinna men det är ett turbulent år hon har bakom sig.

I somras försvann en hel rad lagkamrater. Vissa mer saknade än andra.

– Nu har jag varken hört av henne eller själv tagit någon form av kontakt, säger Seger i en lång intervju om OS, klubben som lockar och slutet på karriären.

Spåren av guldkonfetti finns fortfarande kvar på Malmö IP när Caroline Seger kommer gåendes längs läktaren.

– Det är nog svårt att få bort allting, skrattar Rosengårdskaptenen och fortsätter vis av erfarenhet:

– Det har varit kul och det kommer fortsätta så det gäller att njuta av den här tiden för det händer bara en gång per år, förhoppningsvis. 

Enligt Wikipedia är det här Segers fjärde SM-guld, men hon är snabb att tillrättavisa.

– Jag tror faktiskt det är mitt femte. Det är mycket viktigt.

Det stämmer. 36-åringen har koll på sina titlar. SM-guldet med Ldb Malmö från 2011 saknas i listan. Segers första kom redan 2009 när hon spelade i Linköping.

– Jag tror att alla SM-guld eller alla titlar är speciella på sitt sätt. Det första, eftersom det var det första, då var det absolut den bästa känslan. Sen alla andra grejer man vinner längs vägen de betyder mycket och det är mycket hårt jobb bakom.

helskärm

Turbulent säsong

Det som definierar den här titeln för mittfältsmotorn är det där slitet. Rosengård inledde säsongen med en stark trupp, seglade fram i damallsvenskan. Sen kom sommaren.

Tränaren Jonas Eidevall lämnade. Det gjorde landslagsspelarna Nathalie Björn, Anna Anvegård, Hanna Bennison och Glodis Perla Viggosdottir också.

För Caroline Seger väntade OS. Ett framgångsrikt mästerskap med ett brutalt slut.

– Att komma hem från ett OS och man ska ladda om och man ska komma in i allting snabbt igen med vetskapen om att de sista matcherna blir direkt avgörande så det har varit en utmaning absolut. Det har varit en utmaning att få ihop laget och det har varit en utmaning att ha en ny tränare och det jobbet som ligger bakom för att stå här idag som SM-guldvinnare. Det har varit ett år som har varit väldigt kul men också väldigt mycket utmaningar.

I Hellenius Hörna berättade Seger om hur diskussionen gick inför straffarna. Hennes första tanke var att slå den första straffen men att Asllani fick henne att tänka om. För Sportbladet utvecklar hon:

– Eftersom jag och Kosse var de mest rutinerade på planen så tyckte jag att hon sa helt rätt. Om hon hade en känsla av att det är bättre att jag är först och du är sist och att vi har oss båda två på de positionerna. För mig var det en ickefråga när hon sa det. Vi känner varandra så väl också så det samarbetet fungerar alldeles perfekt.

helskärm

Inte pratat med Labbé

I Kanadas mål stod Segers lagkamrat, Stephanie Labbé. Kanadensiskan kom aldrig tillbaka till Rosengård efter det och Seger har inte pratat med henne.

– Nej, ingenting. Finns inget intresse i heller. Hon fick en möjlighet att gå till PSG så det blev en naturlig övergång så klart, men nej, det finns inget intresse.

Om hon hade blivit kvar då?

– Då hade vi väl fått deala med det då liksom men nu har jag varken hört av henne eller själv tagit någon form av kontakt. Det finns inte något intresse.

I ett inlägg på sociala medier vittnade Seger om hur tuff tiden efter straffen var. Hon har berättat om ett otroligt stöd från nära och kära samt hur hon fått hjälp av landslagets psykolog Rasmus Wallin Tornberg.

Men det är inte bara de som har hjälpt den svenska lagkaptenen. Hon vill tacka fler än så.

– Stödet har varit helt outstanding. Jag har ju hela svenska befolkningen mer eller mindre att tacka för att man någonstans kände det här stödet som var jag kan liksom inte beskriva det för det var så mycket som hände där efter straffen och det har varit så ända sen dess. Jag är otroligt tacksam och glad över att det någonstans berörde folk på ett sätt som jag inte trodde man kunde bli berörd.

Efter det förlorade guldet i Yokohama kom Seger tillbaka hem till Sverige med ett mål i sikte. För även om återhämtningen efter OS blev kort skulle hon ha en titel i år.

– Det var bara att ladda batterierna för hela hösten och någonstans plocka fram vinnarskallen igen för att man ville vinna någonting. Det blev en morot i sig. Ett litet plåster på såren.

Det har gått några dagar sedan Seger fick fira sitt femte SM-guld med fansen här hemma. Guldfesten pågick långt in på småtimmarna.

– Vi har inte haft tid under årets gång att ha inkilning så det blev lite uppträdande. Mycket talanger jag inte visste att folk hade.

Den som överraskade mest var nyförvärvet från Eskilstuna, teknikern Loreta Kullashi. Tillsammans med Gudrun Arnardottir, som värvades in från Djurgården i somras, tog de hem festens ”talangjakt”.

– Det var mycket trolleri som inte riktigt funkade. Det händer nog mer magiska saker där ute, säger Seger och pekar ut mot planen.

– Det var liksom entertaining och de hade lagt ner mycket arbete bakom så kul när folk går in för det. Det gillar jag.

Det där sista säger en del om Caroline Seger. 36-åringen som precis har tagit sitt femte SM-guld är van att ställa krav på sina medspelare. Som lagkapten vill hon som hon själv uttrycker det ”lead by example”.

– Det är aldrig någon som ska kunna komma till mig och ifrågasätta min position eller vem jag är som fotbollsspelare för jag ska alltid visa dem att så här ska det gå till. Jag har en skyldighet mot mig själv, mina lagkamrater och klubben att prestera fullt ut hela tiden, säger hon och fortsätter:

– Jag har en skyldighet att driva mina lagkamrater, att hjälpa dem att utvecklas, att få dem att prestera maximalt under ett helt år. När den nivån inte nås av mig själv eller mina lagkamrater så blir jag förbannad för jag tycker att så mycket ska man kunna kräva av varandra på denna nivån.

”Tagit många år att acceptera”

Det har blivit en och annan utskällning genom åren. Framförallt när hon känner att laget inte har kommit upp i nivå.

– Jag har inga problem med att man förlorar matcher men då ska man också kunna se sig själv i spegeln efter och känna att jag gjorde precis allt som jag kunde, säger hon och fortsätter med att berätta om vad hon tycker är värst:

– Jag gillar inte människor som hanterar förluster genom att skratta bort det. Det tycker jag inte om, men jag har också lärt mig att alla är olika och hanterar känslor på olika sätt men det har tagit mig många år att acceptera det.

Alla utskällningar är dock inte fotbollsrelaterade. De kan handla om städning också. När lagkamrater får frågan vem som är mest pedantisk i laget så kommer svaret allt som oftast blixtsnabbt. Det är alltid: Caroline Seger.

– Jag tycker att man ska respektera sina lagkamrater, man ska respektera sitt omklädningsrum, man ska respektera varandra vid sidan av planen. För mig är det inte så himla svårt och då har jag också en tendens, jag har ju väldigt lätt till känslor, så när det då är någonting så går det ganska snabbt till att de får sig en liten utskällning.

Det enda som återstår i matchväg är två VM-kvalmatcher. Finland och Slovakien.

Den svenska lagkaptenen missade den senaste samlingen på grund av en muskelskada men hoppas vara redo i slutet på november.

– Jag har ju haft tur. Det är inte många landskamper jag har missat. Jag började fundera på att det är så här det kommer vara när jag slutar så det var bra att få en upplevelse som jag inte uppskattade väldigt mycket.

Vill inte tänka på slutet

Kanske får upplevelsen av livet vid sidan av karriären att förlängas ytterligare. För än känner hon sig inte klar. Motivationen finns där i allra högsta grad.

– Framförallt är det att jag aldrig känner den här nöjdheten av att nu har jag gjort allting, jag har klarat av allting, jag har trampat gasen i botten. För mig är det hela tiden mer, säger hon och fortsätter med att exemplifiera:

– Jag vill prestera på träningar, jag vill prestera i matcher. Jag vill vara på en hög nivå hela tiden. Det är det som driver mig dagligen. Jag är inte okej med att vara medelmåttig utan jag vill ha en hög nivå. Jag älskar fotbollen och det är det som framförallt nu är den största drivkraften och motivationen hos mig.

Tankarna på att fotbollskarriären någon gång har ett slut kommer dock över Caroline Seger ibland. Även om hon försöker undvika det så gott det går.

– Jag är så otroligt glad att jag kan få lov att syssla med detta på denna nivån. Att min kropp är som den är och klarar av tuff belastning och att jag håller den nivån som jag gör. Jag försöker vara här och nu. Speciellt kanske än mer när jag vet att åren är räknade. Det kommer ibland till mig och det är oundvikligt men jag försöker tänka på det så lite som möjligt.

En annan av landslagets veteraner, Nilla Fischer, har länge funderat på vad som väntar efter fotbollskarriären. Mittbacken funderar på hundpensionat.

Så långt har inte Seger kommit.

– Nej, alltså jag tror att det kommer lösa sig. Det är svårt också när man har levt i den här bubblan av fotboll och allt vad det innebär att vara elitidrottare. Adrenalinkickar man får. Jag tror inte man kan jämföra det med något annat arbete så det kommer så klart bli jättesvårt att ersätta men förhoppningsvis är det någonting där ute som jag kommer brinna för som jag kommer kunna göra när jag slutar.

I stället drömmer hon om medaljer i sommarens fotbolls-EM i England.

Samtidigt som Segers karriär är inne i slutskedet så händer det otroligt mycket inom damfotbollen. TV-rättigheter säljs dyrare än någonsin, allt fler spelare blir utlandsproffs och publikrekord ryker till höger och vänster.

Mycket har att göra med att de europeisk herrklubbarna har börjat satsa på allvar. En utveckling vi även ser i Sverige.

– Jag önskar att damklubbar i sig inte behövde en herrklubb bakom sig för att lyckas. Sen om det är där vi måste börja så okej. Men jag önskar att man kunde satsa in i damfotbollen utan att man behövde det stödet och pengarna och musklerna från herrarna men det verkar vara det enklaste sättet just nu.

När Hammarby spände musklerna i höstas så rök det nio år gamla publikrekordet all världens väg.

– Är det några som ska göra det är det Stockholmslagen. De har sina herrfans. Jag tycker det är fantastiskt med framförallt Hammarbyfansen. Det är fler matcher de har varit på. Den stämningen och det stödet som spelarna får. Det måste vara helt speciellt och unikt för damfotbollen. Att bara få se att det rekordet äntligen tas är stort i sig. 

I lägre divisioner så rusar storklubbar som IFK Göteborg och Malmö FF genom seriesystemet och intresset växer. När Blåvitt kvalade mot Örgryte IS till division 2 var det över 2000 på läktarna.

På andra sidan Pildammsparken här i Malmö siktar man högt. SM-guld 2025 pratar såväl tränare och spelare om.

– Det enda jag kräver är att man gör det helhjärtat. Att man inte bara satsar för att få in de här extra pengarna utan att man faktiskt tror på detta. Jag tycker damfotbollen förtjänar det och jag tycker att den yngre generationen som kommer ska ha exakt lika mycket framtidstro i form av att man ska kunna växa upp och drömma stort och spela i allsvenskan för ett lag eller en klubb som man faktiskt växt upp genom att gilla herrklubben, men att där också finns en damklubb. Jag hoppas att det är på riktigt och jag hoppas att det fortsätter så här för det kan bli en riktigt bra produkt. Vi behöver antagligen den draghjälpen från herrarna.

Stänger dörren för MFF

Seger känner sig numera hemma i den skånska storstaden vid foten av Öresundsbron. Att hon, den dagen Malmö FF spelar i damallsvenskan, skulle få för sig att byta till himmelsblått är däremot uteslutet.

De är nämligen uppe i damallsvenskan tidigast 2025.

– Nej, nej. Det känns rätt lagom för mig att avsluta i FC Rosengård.

Det är ett år kvar på kontraktet med Rosengård.

Seger själv känner att hon har ett av sina bästa år bakom sig. Trots det lockar det inte med ett nytt utlandsäventyr. Om inte världens just nu bästa klubblag ringer vill säga.

– Det enda som alltid har lockat mig är Barcelona.

Så om Barcelona ringer då kan du tänka dig att lämna FC Rosengård? 

– Ja då får jag nog tänka om…