Niva: Många rövhål i årets bästa match

MADRID

En klase vita näsdukar på ena sidan, en bunt rövhål på den andra – och en jätteklump ångest i mitten.

Där har du det, mötet mellan Real Madrid och Bayern München.

Där har du årets hittills bästa match.

Vissa kom förberedda.

Halvannan timme före avspark stod små klungor och delade ut vita näsdukar utanför Santiago Bernabeu-stadion.

Inte på grund av någon flunsaepidemi – även om Madrid-vädret kan vara rätt bistert en februaritisdag – utan på grund av ett fotbollslag som smittats av pessimistpesten.

Sju månader hade gått sedan Fabio Capello red in i Madrid med sitt resultaten-framför-allt-tänk.

Sex månader hade gått sedan Marca fyllde sin förstasida med rubriken: ”Señor Capello, vi är uttråkade”, och efterlyste känsla, själ och passion.

När Fabio Capello till sist tog plats på Real Madrids avbytarbänk i går kväll – efter ett dygn av spekulationer kring hans avgång – gjorde han det omringad av fans beväpnade med vita näsdukar.

Känslan och själen

De var beredda på fiasko. De var rustade för att visa sitt missnöje med Fabio Capello. De var än en gång redo för spansk fotbolls ultimata protest, för det uppgivna massviftandet med sina näsdukar, för pañoladan.

En dryg halvtimme in på matchen slungade de i stället runt sina halsdukar i eufori.

Efter ett ensamt mål på fyra hemmamatcher hade Real Madrid nu gjort tre på trettio minuter, och Santiago Bernabeu studsade.

Till sist hade Real Madrid kastat av sig det gnidiga, malande, ängsliga systemspelet och vågat göra det de är bra på.

Fansen jublade, men de jublade inte åt Fabio Capellos spelsätt. De jublade åt att äntligen slippa det.

Folk brukar beskyllas för att vara kräsna här i Madrid, men egentligen begär de inte så värst mycket mer än andra fotbollsfans.

De kräver bara det där som började försvinna med Florentino Perez galácticos-trams, och som sedan sopats undan fullständigt under Fabio Capello.

Lite känsla, själ och passion. Lite vilja, stolthet och cojones.

Den här matchen handlade egentligen bara om sånt.

Så länge Real Madrid vågade så var de överlägsna, men de blev bara räddare och närmare ju närmare segern de kom.

Samtidigt växte Bayern München. Öga-mot-öga med tysk sportpress egen exekutionspatrull hade de inget annat val än att drivas av desperation.

Liten sen seger

De är själva inne i en ännu djupare svacka än Real Madrid, och har tvingats gräva allt djupare i sin egen självrannsakan, ända tills krisarbetet kommit att koncentrerats på bakdelar.

– Vi har inte råd att blåsa mer florsocker upp i våra egna arslen, analyserade Oliver Kahn efter den senaste förlusten.

Mark van Bommel var inne på samma tema:

– Vi har inte tillräckligt många rövhål i laget.

I går bevisade han själv motsatsen.

Under 90 minuter stod han upp mot ett motstånd som länge var överlägset, och med tre minuter kvar prickade han in distansskottet som med en smäll förvandlade ett uselt resultat till trekvarts vinst.

Och sedan? Ja, sedan drog han iväg ett par ”det-är-jag-som-är-hårdingen-på-den-här-skolgården”-gester mot en publik som redan avskydde en före detta Barcelona-spelare.

Bästa holmgången hittills

Ett rövhål är han nog, Mark van Bommel, men ett rövhål med ett positivt resultat med sig i väskan hem.

Slutsignalen gick, och vi hämtade andan efter årets hittills bästa holmgång.

Hemmapubliken tryckte ner sin besvikelse och applåderade av ett lag som verkligen hade försökt.

Några Bayern-spelare jobbade på sin rövhålsstatus, och muckade gräl med en uppjagad Michel Salgado.

Fabio Capello gick in på presskonferensen, och duckade för alla frågor om hans framtid.

Han kom undan de vita näsdukarna i går. Nu ska han bara vinna resten av säsongens alla matcher, så kanske han får behålla jobbet också.

Erik Niva