Ljungberg: Jag vill gärna undvika uppmärksamhet

Per Bohman

Egentligen skyr han uppmärksamheten.

Men nu är Fredrik Ljungberg, 40, tillbaka i offentligheten – som tv-expert.

– Jag saknar inte rampljuset alls. Det var inget kul för mig. Men då kan folk säga: "Du gjorde ju Calvin Klein?", säger Ljungberg i en lång intervju om nya jobbet, ifall han vill ha kvar Arsène Wenger i Arsenal och om Zlatan borde få åka till VM.

Fredrik Ljungberg fick ingen bra start på tv-karriären. Svensken var 2012 inbjuden som gästexpert till klassiska fotbollsprogrammet Match of the Day och ombads berätta om tiden då Arsenal var Invincibles med hela Europa. Ljungberg kom in på ett uppskattande resonemang om hur högerbacken Lauren skyddade honom på planen.

– Gick någon motståndare hårt mot mig så sparkade Lauren skiten ur honom.

En liten svordom. Oförarglig i svensk kontext, men en kardinalsynd i det ofta moraliserande viktorianska Storbritannien. BBC:s programledare Collin Murray riktade sig med andan i halsen direkt till tittarna:

– Jag ska inte bara ursäkta honom, utan också titta in i kameran och själv be om ursäkt för det. Jag hoppas inte att någon tog illa vid sig och vi kommer ta bort den kommentaren i vår onlinesändning, sa programledaren Collin Murray.

Fredrik Ljungberg, ledigt men givetvis oklanderligt klädd när Sportbladet träffar honom under en halvtimme i MTG-huset på Södermalm, flinar åt minnet.

Tuff start?

– Jag minns att de var nöjda, men också att jag svor. Det var full fart!

Jobbigt läge som nybakad expert?

– Äh. De garvade mest. Men enligt reglerna så får man inte svära i statlig tv, även om det var elva på kvällen. Då kan BBC få lite klagomål. De tog det inte så hårt, men man måste ju bete sig.

”Jag lärde mig något nytt där”

Det är inget som har hemsökt dig?

– Absolut inte. De var nöjda med mig, men jag förstod kanske inte riktigt att "sparka skiten ur någon" var en svordom. Det är ju inte det i Sverige. Jag försöker vårda språket men samtidigt vara mig själv. Men jag lärde mig något nytt där.

Episoden verkar inte avskräcka Fredrik Ljungberg. För nu är 40-åringen uppe på experthästen igen, ett par veckor efter att Viasat triumferande kunde konstatera att de säkrat en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna som ny tv-expert. Ljungberg inledde sändningarna försiktigt med sin ljusa, nästan ursäktande röst men har allt efter som blivit mer bekväm i studion.

Hur upplever du dina första veckor som expert för Viasat?

– Det har varit trevligt. Trevliga människor. Det är bra att få diskutera fotboll och tjabba lite med andra experter. Dessutom uppskattar jag att få komma hem till Sverige. Jag bor ju i England med min fru och mina barn. Så om jag gör det här tisdag-onsdag så flyger jag hem på torsdag morgon.

Låter som ett okej upplägg? Bo på hotell och titta lite på fotboll...

– Hotell har jag bott för mycket på i livet. Det är jävlar i mig inget roligt, även om personalen är trevlig. Jag bor hellre hemma. Men som svensk är det trevligt att få komma hem. Jag pratar ju aldrig svenska annars.

Är du så ovan vid språket att du snubblar på orden?

– Njae. Det är mer att jag drömmer på engelska och räknar på engelska. Jag har ju bott där i 20 år. Man översätter engelska ordspråk till svenska och så låter det lite konstigt.

”Kanske sitter i ryggmärgen...”

Du inleder ofta dina svar på frågor i sändningarna på samma sätt.

– Gör jag. Hur då?

Som en fotbollsspelare som vill undvika en jobbig fråga säger du: "nej, men"...

– Det har jag inte märkt. Men det är väl något som kanske sitter i ryggmärgen efter att ha varit fotbollsspelare i nästan 30 år.

Är det en gammal skyddsmekanism som sitter kvar?

– Nej, men alla har sitt sätta att prata. Man har sina egenheter.

När tycker du att en tv-expert är bra?

– Om den är ärlig. Jag vill kunna säga om domaren är dålig. När jag tittar på fotboll så tycker jag inte alltid att de till exempel säger till om domaren är dålig. Jag trodde experterna var tillsagda att vara såna. För jag vill vara ärlig, och Viasat säger att det är okej. Sen måste man kunna fotboll också. Poängerna man gör måste vara sanna, liksom.

Apropå ärlighet. Klarar du av balansen: att respektera gamla kollegor och tränare men ändå våga vara kritisk?

– Det är en balansgång. Jag vet inte… jag har funderat mycket på det. Jag tycker att vissa experter sågar alldeles för mycket. Nästan som att de vill vara med i tidningarna dagen efter. Så att det blir rubriker. Sådan vill inte jag vara. Om någon gör ett misstag vill jag inte slänga honom under bussen: man kan nämna att det var ett misstag utan att säga att någon är skitdålig.

Han utvecklar resonemanget:

– Som spelare kan man bli bitter om en expert säger något vasst bara för att få en rubrik i tidningarna. De hänger ut folk på ett vis som inte är respektfullt. Jag är inte här för att klaga, utan för att jag älskar att titta på fotboll och vill gärna hylla folk. Fotboll är i grund och botten underhållning.

Efter den aktiva spelarkarriären har Fredrik Ljungberg gjort en poäng av att undvika rampljuset. Han undviker helst intervjuer och ser ingen poäng i att synas i medierna.

”Saknar inte rampljuset alls”

Varför tar du då det här jobbet?

– Jag vet inte om det här jobbet ger mig så mycket mer rampljus. Jag gör sällan intervjuer och vill gärna undvika uppmärksamhet. Jag kan inte kontrollera om någon sätter rubriker utifrån vad jag säger. Men det är roligt att kommentera matcher och lära sig något nytt.

Hur är det att gå på stadens gator som en vanlig man? Är du lika påpassad som för 10-15 år sedan?

– Det är klart att man blir äldre. Den yngre generationen har ingen koll på mig, för jag har inte spelat på högsta nivå på säkert 10 år. Då kommer kidsen fram och kanske nämner att men är någon "Fifa-legend" på deras tv-spel. Klart att det är mindre nu jämfört med när jag spelade.

Kan du sakna uppmärksamheten?

– Jag saknar inte rampljuset alls. Det var inget kul för mig. Men då kan folk säga: "Du gjorde ju Calvin Klein?". Så är det ju, och jag gnäller inte, men jag försöker undvika för mycket rampljus. Numera är det svårt för elitspelarna när alla kan filma och fotografera med telefonerna.

Och även svårt för experter, med tanke på Jamie Carragher och hans spottande. Var du överraskad att det blev en så stor grej?

– I England bör du hellre slå någon i skallen än att spotta någon i ansiktet. Det är så lågt man kan komma som människa, liksom. Då blir det en stor grej. Men han har ju bett om ursäkt 2000 gånger och vi alla är människor som gör misstag.

Du nämnde att ärlighet var viktigt som expert. Nu när du är över på den mörka sidan, som expert, så kräver vi att du kan svara på tuffa frågor. Så... ska Arsène Wenger träna Arsenal nästa år – ja eller nej?

– Ja.

Varför?

– Du tvingade mig att svara ja eller nej, och poängen för mig är att Arsène gjort så otroligt mycket för Arsenal. Alla supportrar får förstås ha sin egen uppfattning om det där. Men när klubben byggde Emirates så fick vi mycket skulder, många stora spelare lämnade och Wenger tog oss ändå till CL-plats år efter år. Det är tack vare honom. Nu är skulderna betalda och då vill folk ha framgång. De vill ha titlar. Då kommer kritiken mot vilken tränare som helst, även såna som Mourinho. Det måste tränaren vara beredd på. Vet du var Wenger sa till mig när jag skulle bli tränare och frågade om råd?

Vad?

– Att du måste bli hårdhudad. Inte bry dig ett skit om vad media eller någon annan säger. Det var hans första råd.

Hur mår du då – nu när Arsenal underpresterar?

– Det är klart att man vill att klubben ska spela i CL. Men Arsenal spenderar inte lika mycket pengar som City, United eller Chelsea. Men jag vill att vi ska vinna. Jag ser Arsenal som en vinnande klubb för under min tid kom vi etta eller tvåa åtta år på raken. Men jag respekterar vad Wenger har gjort för klubben. Den dagen han lämnar så blir det ett nytt kapitel: och vi vet inte om det är positivt eller negativt. Över hela världen så vet dock folk att Arsenal spelar en fantastisk fotboll, även om de hejar på andra klubbar. Han har gjort Arsenal till ett enormt varumärke. Då förtjänar man respekt.

Du är mer lojal än många andra före detta Arsenalsspelare som blivit experter. De vill ofta ha bort honom.

– Alla får säga vad fasen de vill. Jag tycker att respekt är en viktig del i samhället. Den försvinner mer och mer.

”Det är en icke-fråga”

En annan tuff fråga: Ska Zlatan få åka med till VM?

– Det är en stor fråga i Sverige, och en svår fråga. Men samtidigt är det en icke-fråga så länge han inte spelar med Manchester United. Han har varit borta sedan december på grund av skada och var borta lång tid även innan det. Den frågan kan komma på tal när han är i storform i United igen.

Säg att han når storformen. Ska han med då?

– Det kan vi diskutera då.

Vad är svårast med att sitta i TV?

– Att veta hur mycket man får prata. När ska man hålla käften? Den balansen.

Det gäller väl att ta chansen att prata när man sitter bredvid Sportbladets Erik Niva?

– Han är jätteduktig på det han gör. Det är en väldigt intressant person. Men jag måste förstå när jag säger något som är intressant. Ofta tycker folket bakom kulisserna att jag kunde ha utvecklat något ytterligare, men kan jag känna: "var det så jävla intressant"?

Vem kan mest av fotboll av er två?

– Jag hoppas att jag rent taktiskt kan mer om fotboll, men Erik är väldigt duktig. Han är så oerhört allmänbildad och har så mycket kunskap om specifika saker. Vi kompletterar varandra bra.

Lite elakt brukar man säga att fotbollsjournalister egentligen vill vara fotbollsspelare. Vill experter egentligen jobba som tränare?

– Jag är ju fotbollstränare! Men jag tar ett sabbatsår. Det är skönt att kunna kombinera det där.

Du, Jonas Olsson, Kim Källström och Anders Svensson. Förr hade vi bara Glenn Hysén och Thomas Wernersson i rutan, men nu har det blivit lite som i England att många storspelare blir experter. Vad ger det tittarna?

– Det får man nog fråga publiken. Men min personliga uppfattning är att då får man folk som på riktigt, rent känslomässigt, kan förstå det som händer på planen. Vi gissar inte, utan vet.

”Konstgräs – en helt annan sport...”

Fredrik Ljungberg är engagerad. Lägger gärna ut texten, och ursäktar sig artigt om han blir för långrandig. Men han har den egenskapen vi tittare kräver av en expert: Ljungberg vågar faktiskt tycka någonting. Han har starka åsikter om svensk fotboll och rynkar på näsan åt flera nymodigheter.

– Ta bara det här med konstgräs. När jag var liten spelade vi på sand och sån skit, så då är det ju jättebra med konstgräs på vintern, med jämn och fin yta. Men att spela konstgräs hela året är, jämfört med hur man gör i Europa, en helt annan sport. Ta bara skadesituationen med korsband, anklar och fötter som fastnar i konstgräset. Det är en helt annorlunda sport. När vi skulle möta Chelsea eller Barcelona när jag var i USA så vägrade storklubbarna spela på konstgräs. Om så stora klubbar, som investerar så mycket i sina spelare, är så rädda och vägrar använda konstgräs på grund av skaderisken så säger det något.

Ljungberg är säker på att konstgräset i förlängningen är något som begränsar svenska spelare.

– Visst, Östersund kan ha det uppe i Norrland, men i södra Sverige ska man inte ha konstgräs. Det är inte en klimatfråga där, utan en ekonomisk fråga. Hade jag varit en utländsk klubb så hade jag aldrig köpt en spelare som bara spelar på konstgräs.

Det är inte bara konstgräset som irriterar honom. 40-åringen har med stigande oförståelse följt debatten om svensk ungdomsfotboll som blossar upp om vartannat.

– Ni har ju ändrat på det i Sverige. Att man inte ska få ha tabeller eller vinna cuper.

Han skakar på huvudet.

– Precis som alla andra elitidrottare så har jag absolut ingen förståelse för det. Det var likadant i England, där ändrade man också. Men då blev ungdomarna så oerhört nervösa att när de väl skulle få börja tävla så klarade de inte av pressen. För de hade aldrig känt av någon press tidigare.

Ljungberg är noga med att han inte vill vulgarisera debatten – göra allt till svart eller vitt – men har svårt att köpa faktumet att vinnarinstinkt, i hans tycke, devalveras.

– Det handlar inte om att en ungdomstränare ska sätta en två meter lång tolvåring längst upp i anfallet för att vinna alla matcher eller fokusera på resultatet, men man måste få tävla. När jag var ung så var det roligaste som fanns att få tävla. Hade jag inte fått tävla hade jag inte spelat fotboll.

Viss forskning säger ju att fler forsätter spela fotboll längre om man inte använder tabeller i unga åldrar. Innebär inte det en större samhällsnytta?

– Så de som faktiskt är väldigt duktiga ska få lida på grund av det? Eller ska någon som är duktig i skolan inte få gå vidare till högre studier? Jag förstår att det är en balans och jag är för en idrott där alla får vara med. Det är fantastiskt med idrotten: umgänget, att lära sig att lita på varandra och lagarbetet. Jag bryr mig inte om mina barn blir bra på fotboll eller inte utan de ska i första hand få lära sig att umgås i grupp. Men poängen är följande: om du vill tävla så ska du få tävla.