Månsson: Det sämsta som kunde hända Dif
Uppdaterad 2018-07-27 | Publicerad 2013-09-27
Analysen: Jag hoppas att Djurgården kommer satsar mer på kunskap – och mindre på attityd
Nej, det var inte oväntat, men att Per-Mathias Högmo lämnar Djurgården var det sämsta som kunde hända klubben.
För minns ni hur det såg ut i maj?
Minns ni förlusterna, avhoppen, hotdebatterna, farhågorna om att klubben skulle gå under?
Ja, när det var som allra värst kallade självaste statsministern till presskonferens.
Det som hade hänt var ett hot mot demokratin, förklarade Fredrik Reinfeldt.
Magnus Pehrsson avgick, Tommy Jacobson avgick, Ingvar "Putte" Carlsson avgick en månad senare.
Den senare sa till fotbollstidningen Offside att han befarade att föreningen inte skulle överleva.
Så vad fanns kvar?
Vem ville ta över?
Vem skulle orka att ta över en klubb som låg hopplöst sist i allsvenskan och där managern avgått efter att ha känt sig hotad av sina egna supportrar?
Vem skulle vilja ta över en klubb som haft åtta huvudtränare på sju år?
Högmo ville.
Han såg potential istället för problem, oordningen som en möjlighet att bygga från grunden, trycket utifrån som en enande kraft.
Jag har hört flera historier om hur Per-Mathias gått fram till firmakillar på träningsanläggningen Kaknäs och hälsat glatt:
"Så hyggelig at dere har kommet hit!".
Dessutom hade han alltid tjusats av Stockholmsfotbollen.
(Och så fick han förstås en hel del pengar för ett kort uppdrag)
Resultaten har varit rent häpnadsväckande.
De första åtta omgångarna i allsvenskan gav fyra poäng, efter att den tillfälliga lösningen Anders Johansson/Martin Sundgren coachat hem en bragdseger mot Malmö.
Därefter kom Per-Mathias in, vilket gett 29 poäng på 17 matcher. Hade Djurgården hållit det poängsnittet över hela säsongen hade de delat fjärdeplatsen med AIK.
Men att Högmo lyckades var inte lika sensationellt.
Han tog med sig egenskaper som det har varit ont om i Stockholmsfotbollen på senare år.
Det har funnits gott om uppumpade bröstkorgar, självsäkra uttalanden, förenklingar och inkonsekventa beslut – ödmjukhet, grundkompetens, klarsynta analyser och stringens har det varit betydligt sämre med.
Under åren som fotbollstränare har Per-Mathias Högmo hunnit med åtta års universitetsstudier i ämnen som på ett eller annat sätt är kopplat till prestation. När han kom till Djurgården visste han direkt vad han ville.
Utvärdera truppen, sätt ett spelsystem, förklara rollerna för spelarna på ett närmast övertydligt sätt. Berätta vad som krävs och förväntas, utgå från det, sätt upp individuella och realistiska mål för hur du kan utvecklas som spelare och person.
Var öppna och ärliga mot varandra.
När du är trygg kan du ta nästa steg.
Under hösten har spelarna i Djurgården läst dikter och visdomsord för varandra, vilket är… ganska långt från en extrainsatt presskonferens på Rosenbad.
I min bok får den genomsympatiske Högmo högsta betyg, och jag tror att han kommer att göra ett gott jobb som norsk förbundskapten.
Nu börjar jakten på näste tränare, den nionde på åtta år.
Per-Mathias säger själv att Djurgården kommer stå starkt i framtiden även utan honom, det måste han förstås säga.
Jag är inte lika säker.
Högmo har visserligen pekat ut en tydlig riktning – samt infört ett slags manual för spelar- och ledarutveckling i framtiden – men han kommer att lämna ett stort tomrum efter sig.
Den nye Djurgårdstränaren, vem det nu blir, måste också få möjlighet att sätta sin prägel på laget, och då är det inte alls säkert att Tromsö universitet-metodiken passar in.
Så vem ska ta över?
Nej, jag har inget bra namn på uppstuds – jag får helt enkelt fundera några vändor till.
Men jag hoppas att Djurgården satsar mer på kunskap, och mindre på attityd.