”Jag kommer köra på, och det är för pappas skull”
Växjös Emma Pennsäter om pappa Jonnys död
Publicerad 2021-04-14
På lördag spelar Emma Pennsäter, 23, allsvensk premiär i sin nya klubb Växjö.
Två dagar efter begravningen av sin pappa, Jonny Pennsäter, 57, som förra månaden gick bort i sviterna av covid-19.
– Jag kommer köra på, och det är för pappas skull, säger Växjös mittback.
Se hela OBOS damallsvenskan 2021 på Sportbladet play!
Det var i julas som Jonny Pennsäter, 57, testades positivt för covid-19. När tillståndet förvärrades så lades han i respirator och sövdes ned.
Elva veckor senare, den 21 mars 2021, dog han på sjukhuset.
– Fram till dess hade han kämpat och svävat mellan liv och död. I princip varje dag. Man har slitits mellan hopp och förtvivlan, berättar dottern, tillika Växjömittbacken, Emma Pennsäter, 23, när Sportbladet når henne på telefon under tisdagen.
Hennes vår har varit omtumlande.
Samtidigt som hon förberett sig för en damallsvensk premiär i en ny matchtröja så har hon fått resa ner till hemtrakterna i Skåne närhelst det varit möjligt.
– Det har varit väldigt tufft, det har det. Men jag har haft jättegod support från klubben och tränarna. De har varit jätteförstående och spelarna i laget också. Även min familj och min sambo som flyttat upp hit. Men det har varit mycket åkande fram och tillbaka.
”Har bett för mirakel”
Det var elva veckor av ovisshet för familjen Pennsäter.
– Det har varit många gånger som vi fått åka in och läkarna sagt att han inte kommer klara det och att ”nu får vi stänga av maskinerna”. Och sedan har det plötsligt vänt, när vi suttit där. Plötsligt blir hans värden bra igen. Det är ett bevis på hur jävla hemsk den här sjukdomen är. Hur klurig den är. Vi litar på läkarna. De är bäst på sitt område men inte ens de har haft någon koll egentligen på hur den här sjukdomen utvecklas. Det har varit väldigt läskigt att gå igenom detta. Man frågar sig om de tar rätt beslut? Om de inte kan ge honom en dag till?
Mittbacken fortsätter:
– Vi var ändå hoppfulla. Hela tiden. Vi har bett för mirakel och det har skett mirakel. Ena stunden kommer de stänga av maskinerna och den andra kommer de fortsätta. Och då har man sagt ”Tack, gode gud”. Även fast jag inte tror på gud så är det det enda man har i de situationerna när man inte kan förlita sig på något annat. Men vi har hela tiden tänkt att det här kommer gå. På något sätt har vi alla försökt att leva någorlunda normalt.
Att leva ”någorlunda normalt” för Emma Pennsätter innebar att fortsätta ge allt på träningarna. Att jobba med alla de detaljer som hon identifierat behövde utvecklas för att växa i Växjötröjan. Hon har knappt missat en match under försäsongen.
– Jag har missat en del träningar. Det har varit helt okej från klubbens sida. Men inte så många.
Emma Pennsäters förra pojkvän dog
Det är inte första gången Emma Pennsäter har sorg efter en närståendes bortgång.
För drygt två år sedan dog hennes tidigare pojkvän, Emil Isovic, i samband med en collegebasketmatch, 21 år gammal.
I höstas avled hennes farmor i sviterna av cancer.
Och nu alltså hennes pappa.
– Man har fått perspektiv på livet generellt och vad livet betyder. Det är familjen. Det är de som står nära. Det är ens underbara vänner. Sen hjälper fotbollen jättemycket. Jag brinner för det, men det klart att det finns viktigare saker i livet. Om det händer någon i familjen något så stoppas allt. Även om jag alltid har försökt gå vidare. För livet går vidare. Det är krasst att säga så men det gör det och måste göra det. Jag tänker inte ge upp. Finns inget sådant alternativ. Jag kommer köra på, och det är för pappas skull. För allas skull.
Om vi förutsätter att pappa tittar på dig där uppifrån – vilken Emma är det han kommer få se denna säsong?
– Först och främst är jag väldigt tacksam att få spela. Speciellt då som mittback här i Växjö. Det har ju varit mitt mål och även pappas mål...
Att du ska spela just mittback?
– Vi hade sagt att om jag väl får spela mittback då kommer jag ta de kliven som jag behöver för att kunna nå A-landslaget, som självklart är mitt mål. Vi snackade mycket om att jag nu verkligen behövde gå till en klubb där jag får spela mittback och där tränarna ser mig som mittback. Jag ska spela mittback. Nu ska jag bara utveckla mitt spel. Bli lite mer rejäl i allt. Det är mitt mål.
”Vi är extremt lika”
Valet att just byta Vittsjö (där Emma Pennsäter främst användes som ytterback förra säsongen) mot Växjö var ett val som pappa Pennsäter hade en stor del i. En föreningsmänniska som enligt Pennsäter hade en del i det mesta i hemtrakterna.
– Det är så sjukt. Man har nästan förstått först nu hur pappa har berört folk. Två dagar efter pappa gått bort var vi på Ikea och någon vi inte kände kom fram och beklagade sorgen. Han hade ett så extremt stort nätverk med jättemycket kontakter. Som någon av hans vänner skrev: ”Festens mittpunkt”. Han sjöng alltid på olika tillställningar och stod alltid i centrum, säger Pennsäter.
– Annars har han bara varit världens bästa pappa. Alltid funnits här för mig i min karriär. Hjälpt mig att ta stora, jobbiga beslut och hjälpt mig med olika kontraktsskrivningar. Jag har kunnat ringa honom när som helst. Det saknar man.
På vilka sätt skulle du säga att du själv liknar honom?
– Vi är extremt lika skulle jag säga ändå. Vi har samma hjärna. Vi har ju pratat mycket om honom nu och då har jag fått höra att jag har min mammas utsida men min pappas insida. Jag är bara glad att få höra det. Men skulle väl säga godhjärtad, positiv och en person som vill hjälpa till och vara engagerad i allt man gör.
”Den där jävla kämpaglöden...”
En svår fråga att ställa, men fanns det någon form av ”lättnad” när det tog slut? När han inte längre behövde kämpa?
Emma Pennsäter funderar ett tag.
– Pappa var vaken vid ett specifikt tillfälle på slutet. Han kunde inte röra benen då utan bara ena armen. Han kunde inte prata. Och då undrade man om han skulle kunna gå igen? Kommer han behöva ha syrgastuben var han än går? Kommer han kunna prata? Alla de frågorna har man funderat på. Pappa var en social person. Han ville gärna leva sitt liv på sina egna villkor. Jag tror det hade blivit väldigt jobbigt för honom, även om han var jättestark mentalt. Man vet aldrig om han någonsin skulle kunna komma tillbaka till det normala och det är en extremt jobbig tanke. Sen visade han ju den där jävla kämpaglöden... Det här var ett maraton för pappa, varje dag.
Hon lägger till:
– Med det sagt. Hade framtiden varit så oviss så hade det nog gjort ont under hela rehabtiden att inte veta vad som skulle hända. Jag vet inte om det var för det bästa. Man kan inte veta. Men jag hoppas att han får vila nu.
Se hela OBOS damallsvenskan 2021 på Sportbladet play!
Avsnitt 1 - Tabelltipset