Depression – fortfarande tabu

Nästan ett och ett halvt år efter Robert Enkes död är läget detsamma

helskärm

Hannovers målvakt Robert Enke tog sitt liv i november 2009. Han levde sedan länge med en svår depression, som han inte vågade tala om.

Andreas Biermann, 30, försökte att ta sitt liv tre veckor innan.

Chocken var inte stor enbart i Tyskland, hela världen sörjde Robert Enkes död. Alla undrade hur det kunde få hända. Att en fotbollsspelare – en människa – kunde få leva under ett sådant tryck att han kände att han inte kunde prata om sina känslor, om sina tankar.

Robert Enke blev 32 år gammal och lämnade i november 2009 sin fru Theresa ensam, med parets åtta månader gamla dotter.

Några år tidigare hade dottern Lara, 2, mist livet på ett sjukhus i Tyskland. Hon led av ett medfött hjärtfel. Paret Enke repade mod och kämpade vidare med livet och fick uppleva stor lycka när de i maj 2009 fick ett adoptivbarn.

Robert Enke led av depression och en anledning till att han inte vågade gå ut med det, sägs i efterhand vara för rädslan att förlora ännu ett barn. Han var rädd att deras dotter skulle tas i från dem på grund av hans sjukdom.

Aldrig mer

Efter landslagmålvaktens tragiska bortgång var fotbollsvärlden enad. Robert Enke hade fortfarande kunnat vara vid liv om han bara hade fått det stöd som krävs. Om han bara hade fått behandling.

– Han var labil, sa klubbens president Martin Kind samma kväll men menade att det inte hade med fotboll att göra.

Det tyska fotbollsförbundet berättade att denna tragiska händelse skulle bli en lärdom. Att även fotbollsklubbar och förbund måste vara uppmärksamma på symptom, liknande de som Robert Enke visade.

Depression skulle inte längre vara tabubelagt – det skulle talas öppet om det och de som behövde hjälp skulle få det. Och de skulle känna sig stöttade och trygga.

Med facit i hand vet Andreas Biermann att det inte fungerar så.

Två självmordsförsök

Den tyske vänsterbacken Andreas Biermann, 30, hade kontrakt med St. Pauli fram till sommaren 2010. Det förlängdes aldrig och nu är han klubblös.

– Jag förlorade mitt jobb. Jag var inte en sämre fotbollsspelare efter terapin, men ett nytt kontrakt fick jag inte. Klubbledare sa till min agent att de inte visste om jag kunde hantera trycket, säger han till tyska Zeit.

Försvararen fick inte ens ett kontrakt med en klubb i de lägre divisionerna, av samma anledning, trycket.

Tre veckor innan Robert Enke tog sitt liv hade Andreas Biermann försökt att ta sitt – för andra gången.

– För sju år sedan kom de första symptomen. Då gjorde jag även mitt första självmordsförsök. Men jag visste inte, vad en depression innebar, säger han till Zeit.

Läkarna som höll Biermann kvar i livet berättade för honom att han hade gått in i väggen. Det var därför han försökte att lämna livet med hjälp av sömntabletter. Men fotbollen fortsatte han med.

"Det är mitt problem!"

Hösten 2009 körde Andreas Biermann till en bygghandel och införskaffade en trädgårdsslang och eltejp. Han satt kvar i bilen på parkeringen hela natten och lyssnade på musik.

– Sedan steg jag ut och satte slangen över avgasröret och satte mig i bilen igen. När jag nästan hade somnat tänkte jag på mina barn och öppnade dörren. När jag vaknade stod min tränare och min fru vid min säng. På sjukhuset hade jag legat i koma under ett dygn, säger Andreas Biermann till Zeit.

Tre dagar efter självmordsförsöket var han tillbaka i träning.

Några veckor senare spred sig nyhetsvågen om Robert Enkes självmord. Dagarna efter rasade debatten i tysk och internationell media, depression är en sjukdom som det måste talas öppet om.

– Jag såg presskonferensen med Theresa Enke, och visste efteråt vad jag led av. Symptomen som Robert Enkes fru beskrev, var väldigt bekanta för mig. Efter det gick jag till min tränare och sa: det är mitt problem!, säger han.

Tidigare hade varken Biermann själv eller hans läkare funderat på att hans problem kunde bero på depression.

– Där ser man att inte bara de som är drabbade vet lite om denna sjukdom, utan ibland även läkarna. Efter tragedin med Robert Enke hamnade jag på en psykiatrisk klinik och fick riktig behandling, säger han till Zeit.

Karriären över

Nio veckor behandlades vänsterbacken på kliniken och fick ta anti-depressiva, som han gör än i dag. Andreas Biermann tränade på klinikens idrottsplats för att hålla sig i form och vara redo för en comeback efter behandlingen.

– Jag tränade normalt efter terapin. Första gången ställde jag mig framför laget och sa att jag gärna frågade på alla frågor. Efter det applåderade de en stund och skämtade lite. Några frågor har ingen ställt, säger Andreas Biermann.

Han är övertygad om att han hade fått ett nytt kontrakt med någon klubb om han hade hemlighållit sin sjukdom. Nu tog karriären slut för tidigt och Andreas Biermann är hemma med sin fru och sina barn. De lever på besparningar samt ett litet bidrag från spelarförbundet.

I kampen mot depression har Andreas Biermann skrivit en bok, för att nå ut och få folk att förstå. Förhoppningen var att den skulle handla om vägen tillbaka till fotbollen, men han fick bittert erfara att det inte verkar möjligt.

Han vill dock inte skylla sin sjukdom på sporten, tvärtom har den hjälpt honom med mycket.

– Jag blev ofta retad som barn på grund av mitt röda hår och min ljusa hudton. Jag var väldigt tunn, lugn och ett passande mål för andra att ge sig på. Därför har jag än i dag lite självförtroende. Men i fotbollen var det annorlunda. Där var jag bra och jag var omtyckt, säger Andreas Biermann till Zeit.

Trots kärleken till fotbollen, och den positiva inverkan den har på honom, är nu karriären över. Biermann har gett upp.

Robert Enkes tragiska bortgång verkar dessvärre inte ha fört fotbollen framåt i sitt synsätt på depression.