Symbolen för hela 2006

Fredrik Ljungberg, Arsenal Football Club!

Sällan har spekulationerna varit så spridda som i år om vem som skulle få Guldbollen.

Klockan 21.46 på måndagkvällen fick vi svaret.

På en timme när 150 dagar efter årets viktigaste svenska fotbollsmål: Fredriks 1-0 mot Paraguay på Berlins Olympiastadion.

Den Magiska Minuten: klockan 22.45, torsdag 15 juni.

Bara i måndagens Sportbladet tippade ett antal medlemmar av den svenska fotbollsfamiljen sex olika vinnare av Guldbollen.

Faktiskt exakt så många namn som diskuterades under jurymötet förra veckan även om det inte var exakt samma sex namn.

Helt eniga blev vi också till slut även om juryns ordförande, den vid nyåret från residenset i Växjö abdikerande landshövding Lagrell, omedelbart fick ångerkänslor gentemot några av de som inte belönades.

Mer säger jag inte om hur snacket gick runt jurybordet.

I juryns motivering står det inget om VM-målet i ingressen.

Däremot att Fredrik "var en bärande kraft i landslaget under VM" och att "hans taktiska mångsidighet, hans mognad och hans prestationer på absolut högsta nivå gör honom till en enastående representant för svensk fotboll."

Viktigaste målet sedan 1994

Målet, efter 88 minuter och tre sekunder, får ändå stå som en symbol för fotbollsåret 2006.

Den svenska skalle som satte punkt för nästan 180 minuters måltorka i VM mot den svenska landslagshistoriens blågulaste bakgrund; trettio-, fyrtio-, femtiotusen svenskar sas det att vi var där.

Svensk fotbolls viktigaste mål sedan Kennet Anderssons 2-2 mot Rumänien i USA-VM 1994, Fredriks 13:e i landslaget.

Ett inlägg från den inbytte Johan Elmander mot Marcus Allbäck som så smart och så kallt nickar bollen tillbaka mot en yta vid bortre stolpen. Och där kom han som ett spjut, den lille från Vittsjö, Halmstad och Arsenal, och bara förlängde bollen in i öppet mål.

Och det med den kroppsdel som Fredrik annars nästan alltid bara använder insidan av.

Fredrik Ljungberg är, som Simon Bank dagen efter skrev i denna tidning, "en stor liten fotbollsspelare, men han är allergisk mot ost, rött vin och att göra mål med huvudet."

Visst, men Fredrik hade faktiskt gjort ett blågult nickmål tidigare.

Viktigt på sitt sätt det också: 1-0-nicken mot Danmark i maj 1998, i stort sett stående på mållinjen, i en match som slutade 3-0.

Viktigt därför att det var det allra första svenska målet för den med tiden så framgångsrika ledarduon Söderberg/Lagerbäck efter fyra landskamper utan mål framåt: USA 0-1, Jamaica 0-0, Spanien 0-4 och Frankrike 0-0.

Av de 14 som den gången spelade mot Danmark i Malmö är det nu bara Fredrik Ljungberg kvar i landslaget, sedan Henrik Larsson sagt "tack och adjö" en gång till.

Mer lagspelare än någonsin

Roller förändras genom åren och så har också Fredrik Ljungbergs roll förändrats sedan dess. Både i landslaget och i det Arsenal som han i våras bar fram till Champions League-final mot Barcelona.

På vägen dit var Fredrik en av Arsenals bästa spelare. I finalen var han den allra bäste även om det inte räckte till vinst utan han där blev snuvad på den vinsten av en annan blågul.

Men, som det står i motiveringen, var han "drivande i Arsenals största internationella framgång någonsin".

Det sägs att Fredrik Ljungberg ofta är skadad.

Det stämmer, men kommer siffror som också visar på hur mycket han ändå spelar:

I VM spelade Sverige 4x90 = 360 minuter Fredrik spelade samtliga;

I höstens VM-kval spelade Sverige också 360 minuter Fredrik spelade 90 mot Lettland, 90 mot Liechtenstein, 56 innan han vadskadad tvingades gå av mot Spanien, spelade inte alls mot Island.

Nu är han, sedan Olof Mellberg avsade sig uppdraget efter VM, också lagkapten i landslaget.

Mer lagspelare än någonsin?

Svaret på den frågan är att Fredrik Ljungberg alltid varit en lagspelare.

Jag minns en Tommy Söderberg-replik från jurysammanträdet, när Fredrik Ljungberg 2002 fick sin första Guldbollen:

 Det var när vi slog Turkiet borta i VM-kvalet, just hade gjort 2-1 på övertid och det gällde att bara hålla ut. Då kom Fredrik rusande till bänken: "Jag kan spela back, Tommy!"...

Detta skriver jag några timmar före prisutdelningen. Har alltså ingen aning om hur modeikonen Ljungberg kommer att se ut (själv har jag just av en närstående dam uppmanats att inhandla nya skor istället för mina så skönt ingångna och är stolt över dem...).

Med läderskärp som slips

Men något spektakulärt blev det säkert, och jag minns hur

Henrik Skiöld i boken "Fotboll 2003" sammanfattade vår dubbla syn på Fredrik, när han 2002 tog emot den Guldbollen på Cirkus:

"...satt vi då inte där, lite till mans och kvinns och undrade hur i helvete karln var utstyrd med uppknäppt skjorta och ett läderskärp som slips?

 Förskräckligt, sa Bill.

 Tufft, sa Bull.

Det är Fredrik Ljungberg.

Och vårt förhållande till honom, en av tidens svenska superstjärnor."

Grattis, Fredrik!

Diamantbollen till Kopparbergs 22-åring Lotta Schelin känns helt rätt.

En framtidsspelare men också redan en fixstjärna.

Med sina fem mål på årets tolv landskamper är hon tvåa i årets blågula skytteliga efter Victoria Svensson, åtta.

Det var snabba, tekniska Lotta som visade vägen till nästa års VM i Kina, när hon i årets första VM-kvalmatch, borta mot Tjeckien, gjorde både 2-1 och slutresultatet 3-2.

Grattis, Lotta!