Niva: David Villa är nu en komplett anfallare – VM:s främste spelare
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-30
KAPSTADEN. Jämn match, felaktigt segermål – ändå klar seger.
Skillnaden mellan Spanien och Portugal?
En kille som tycker att han förtjänar att behandlas som en superstjärna.
En annan som spelar som en.
Nä, den här dagen tänker jag bara inte vandra ner för den där stigen.
Det här var ingen domarskandal.
Det här var en omöjlig situation, där både Portugal och domarteamet hade otur.
Repris på repris spelas upp ur diverse olika vinklar, men hur noggrant jag än kisar kan jag inte avgöra ifall David Villa är offside eller inte när Spanien gör sitt segermål.
Tyvärr är han det, med några enstaka decimeter som inte är fysiskt möjliga att upptäcka i realtid, utan som kräver att man fryser tv-bilden och fäller in linjalräta grafikstöd.
Vinstmålet var orättfärdigt, men segern välförtjänt.
Utvisningen? Korrekt i mina ögon, ändå betydelselös i praktiken. Spanien hade vunnit den här matchen oavsett.
Under de här VM-veckorna har jag rest från solen i Durban över svinkylan i Johannesburg och kvällsångan i Pretoria till tyfonregnet i Kapstaden för att få se Europas bästa lag.
Äntligen såg vi det riktiga Spanien
De har inte velat visa sig.
Passningsspelet har hackat sig fram på fel delar av planen, hoten i offensivt straffområde har varit för få.
Nu går ytterligare en matchtimme, och jag börjar fundera på ifall det där laget jag längtar efter överhuvudtaget har för avsikt att dyka upp den här sommaren.
Då kommer de äntligen rullande över horisonten.
Spanien. Det riktiga Spanien.
En ledsamt lidande Fernando Torres ersätts av en redigt robust Fernando Llorente, och ett av de rödas två grundläggande problem är därmed korrigerat.
Det räcker.
Även om det fortfarande är ett enerverande slöseri att både Sergio Busquets och
Xabi Alonso står och säkrar upp ett mittfält som inte behöver skyddas så får det spanska anfallsspelet nu en fokuspunkt att utgå ifrån.
Under matchens sista tredjedel spelar Spanien sin hittills bästa fotboll i detta VM.
Och bäst av alla – bäst av alla i hela turneringen, faktiskt – är återigen den vidunderlige David Villa.
Villa gör skillnaden
Det vi ser framför oss just nu är hur han tar Steget upp bland världens allra, allra största, hur han demonstrerar att det går att fortsätta utvecklas även om man snart ska fylla 29.
Där han tidigare mest betraktats som en hypervass målgörare har han nu vuxit ut till en helt komplett anfallsspelare.
Han kan möta upp, få fast bollen och fördela den vidare, precis lika gärna som han kan göra en av sina patenterade lågtyngdpunktsvändningar och köra kortaste vägen mot mål.
Han behandlar bollen i stort sett lika bra med båda fötterna, kan göra mål från 40 meter och kan göra det från 4.
I ett VM som mest definierats av avgörande misstag är han den enskilda spelare som gör skillnad, som går ut för att besegra motståndarna snarare än att vänta på att de ska dö av tristess.
Han är det affischnamn för mästerskapet som en välfriserad portugis tänkt sig att vara.
Cristiano Ronaldo har inte haft någon vidare sommar. Hans eget rykte har hunnit ikapp honom.
Han har nått den där punkten där det inte hjälper hur mycket han slår ut med armarna och vädjar till skyarna – effekten blir kontraproduktiv.
Även vid de tillfällen då han faktiskt har fog för att kräva frispark utgår de flesta domare numera ifrån att han försöker lura dem.
Han har fastnat i frustrationsfällan, vilket är ganska opraktiskt eftersom han har en av fotbollsvärldens lägsta frustrationströsklar.
Ska han inte få världens sympatier emot sig måste han krångla sig ur den ganska snabbt.