Tobias Linderoths ersättare är given
Bank: Inte en chans i världen att Lagerbäck flyttar honom
LONDON. Jag har just sett på fotboll i Disneyland, och det finns mycket att säga.
Om en nyfödd Anka, som skrev historia.
Men framför allt: om ett par gamla ankfötter, som ska styra Sverige i EM.
Det dröjer fem minuter, sen har vakterna fått nog.
Killen på rad sjutton ska ut.
Han har inte slagits, möjligen varit lite stökig, men det här är modern fotboll i bekväma säten där ingen ska stå och alla ska vara lydiga konsumenter.
Krämarfotboll. Disneyfotboll.
Det är trevlig stämning, trevliga bufféer i ändlösa plastiga loger, med trevlig publik som gör vågen på ett trevligt sätt och äter trevliga korvar. Första halvleks största jubel kommer när Robinho lägger upp bollen på nacken, utanför sidlinjen.
Vi brukar prata om Den Moderna Fotbollen, men jag har aldrig sett den så naken, trevlig, tillrättalagd och själsdöd som när Sverige mötte Brasilien på Emirates Stadium i går.
Låt oss aldrig hamna där. Någonsin.
Och låt oss prata om det som hade själ i stället.
Skapligt i en timme
När matchen började hade vi ju ett par frågor till Sveriges landslag, och vi skickade in Robinho och Dani Alves för att ställa dem. Vem är egentligen Fredrik Stoor? Kan Kim Källström och Anders Svensson stänga ett mittfält? Och exakt hur klok är Sebastian Larsson?
Arsenal välkomnade Fredrik Ljungberg hem genom att spela Frank Vallis ”Can’t Take My Eyes Off You” – Ljungbergs egen sång – som inmarsch. Det var både stort och snyggt, och sen fick vi våra svar.
Det var en skaplig fotbollsmatch i en timme, innan en massa byten ryckt sönder allt, och under den timmen höll Sverige fortet.
Brasilien älskar att spela fotboll bakom ryggarna på motståndarnas mittfält, men de hittade sällan dit. Det var för trångt, för välorganiserat, för noggrant.
Sverige hamnade lite illa till när Brasilien fick slå crossbollar till Robinho, eller när man slarvade i sina uppspel och inte hann rätt – men det hände sällan.
Och när det väl hände var Anders Svensson för bra.
Han har fötter som en anka, men jag har aldrig sett de där fötterna göra en lika helgjuten försvarsinsats som i första halvlek i går. Han höll i boll, stod aldrig fel, tacklade hårt när det behövdes, vann närkamper, styrde rytmen i spelet och fick hela laget att andas i hans takt.
Om Tobias Linderoth blir frisk till EM får Lagerbäck välja mellan att balansera sitt centrala mittfält halvoffensivt (Svensson-Källström) eller halvdefensivt (Svensson-Linderoth).
Vad han inte kan göra är att flytta på en Anders Svensson som ser ut så här.
Inte en chans i världen.
Kim Källström låg bredvid Svensson, och gjorde det bättre och mer samordnat än han gjort förut. När Sverige var såpass kompakt orkade inte Brasilien göra något åt det, i alla fall inte springa en massa. Det var först när Anderson kom in och satte fart (Dunga sa på så vacker portugisiska att ”han gav oss rytm”) som de hittade inspel bakom Sveriges mittfält.
Och då hade vi redan sett vad vi behövde.
Fredrik Stoor? Modig, lugn, bollskicklig. Det första han gjorde var att slå en enkel bredsida in till Anders Svensson i ett rätt pressat läge. Han vill spela fotboll, han vågar spela upp efter marken, och han gjorde det bra så länge som han orkade. Stoor slog bort tre uppspel på slutet, men är ändå min man i EM.
Sebastian Larsson? Klok som en liten farbror. Det är som med Niclas Alexandersson, jag är aldrig någonsin orolig när han har bollen. Och både han och Fredrik Ljungberg var enorma i defensiven före paus. Lagerbäck kan välja fritt mellan Alexandersson, Larsson och Christian Wilhelmsson i EM; det är ett bra utgångsläge.
Lars Lagerbäck fick svaren där han behövde dem.
Resten var väl inget vidare.
Gjorde rätt, gjorde fel
Markus Rosenberg var fascinerande; varje gång han fick bollen började han med att göra allt rätt och avslutade med att göra fel. Ta emot som Ronaldinho, passa vidare som Ronald McDonald.
Rosenberg är som han brukar, en virvelvind. Det är värre att se att Johan Elmander INTE är som han brukar.
Johan hade ingen enkel match i går, men det är som om han jagat så mycket boll i Toulouse i vinter att han glömt bort hur det var man skulle göra när man hinner ikapp den.
Elmander är förstås given ändå, men han glittrar inte längre.
Inte som pojkgeniet från Pato Branco, ni vet han som tagit sig namnet ”Alexandre Anka”.
Pato är 18 år, han vill inte bli jämförd med Pelé men så gör han mål i sin debut – mot Sverige, av alla lag. Han får nog leva med jämförelserna. Det var inte Mikael Nilsson som journalisterna frågade Dunga om efter matchen, om ni undrade.
När natten rullade in i London föll regnet tungt över Disneyland. Mikael Dorsin bytte tröja med Pato och alla var rätt belåtna trots allt.
Brasilien hade hittat pojken som ska göra dem till världsmästare igen. Sverige hade hittat en hyfsad högerkant och ett piggt par gamla ankfötter.
Just nu är vi nöjda med det lilla.