När Larsson klev av det blågula tåget klev Elmander på – och han har agerat lokförare

Jennifer Wegerup

Fem plus är fler än fyra komplimanger.

Eller hur det nu var Brasse sa en gång i tiden.

Helst vill jag dock se något så enkelt på lördag som att ett plus ett blir två och sen tre.

Elmander+Zlatan= tre poäng.

Lite förvånad. Rätt smickrad. Mycket blygsam. Ungefär så var Johan Elmander när han i går fick beskedet att han toppar Aftonbladet/Sportbladets plusliga med högsta snitt ända sen betygen infördes den 24 juni 1981.

Det är, får man väl säga, ett mycket gott betyg. Konkurrensen från såväl dåtida som nutida storheter är ju en smula hård. Herrar som Hysén, Thern, Brolin, Schwarz, Larsson och Ibrahimovic behöver ingen närmare presentation.

Naturligtvis finns det anledning att sakta i backarna och inte skena i väg i Elmander-fart (som om man någonsin skulle kunna komma upp i den). Det handlar trots allt om rätt få matcher och när det gäller jämförelser i tiden är dessa alltid vanskliga. På samma sätt är betygen i sig själva ständigt svårsatta och svårvärderade. En reporter tycker si, en krönikör så, en tredje säger succé, en fjärde fiasko.

Samtidigt säger spelarbetygen likväl något, de kan inte viftas bort som en envis, irriterande mygga hur mycket de än må sticka vissa egon. (Jodå, flertalet spelare läser betygen, vad de än säger)

Inga blåbärsnationer

Att Elmander på så kort tid fått ett så högt snitt betyder något. Framför allt som det inte är mot San Marino och Långtbortistan utan i svåra bortamatcher som mot Danmark och Nordirland och i den spanska karamellen på Råsunda förra hösten. När Henrik Larsson steg av det blågula tåget klev Johan Elmander på och han har agerat lok långa stunder på resan mot Österrike-Schweiz.

Jag förstår att Zlatan på sitt sedvanliga tungrappa vis säger att han ser Elmander ”hela tiden”. Stigande stjärnor är svåra att missa. Att vi betygsättare kanske inte alltid ser Zlatan rättvist i blågula sammanhang är en annan diskussion. Lagerbäck tycker att vi är orättvisa mot Zlatan med för hårda krav och höga förväntningar. Samma sak säger mina italienska kollegor.

”Ska ni bara ge honom två plus? Men en anfallare ska inte jaga bakåt. Han får inga bra bollar att jobba med som han får i Inter”.

Så sa Gazzetta dello Sports utsände till mig efter förlusten på Nordirland, där alla väntat sig så mycket av Zlatan som glittrat på träningarna men som lyste allt mattare på Windsor Park.

Inget lagom runt Ibra

Säkert ligger det mycket i att Zlatan bedöms efter en annan måttstock. Men sant är också att han ibland, då han ännu inte var på dagens nivå, ibland skrivits upp och hyllats till överdrift. Runt Zlatan finns inga lagom.

Det finns heller inga intressanta frågor. Åtminstone ställer ingen dem på presskonferenserna och vi, vi får inte. Zlatan var än en gång glad och pratglad, berättade saker som att han sen sonen kom numera hyser andra drömmar än förut. ”Vilka drömmar då? Följdfråga!” kved man inombords. Men den uteblev, liksom alla de frågor man velat ställa om matchen och de danska spelarna; det mesta förblev obesvarat.

Lagerbäck: ”Så jävla bra gubbar”

En som däremot gav svar på tal, det var Kim Källström på träningen. Om Kim, i motsats till ursäkra blågula kort som Allbäck och förut även Lucic, ofta underpresterat i landslaget, för att den eviga konkurrenssituationen pressat honom, så känns det nu som att de dagarna är förbi. Kims två mål i går fick Råsunda att skaka i sina grundvalar, Lagerbäck att ropa ännu ett ”så jävla bra gubbar” och en karl i den lilla publiken att hojta ”Bra Sverige!”.

Jo, det såg rätt bra ut alltihop. Septembersol över Råsunda, soliga leenden över Zlatan som skrev autografer intill skrivkrampens rand och fotoblixtar över vår nya stjärna Elmander. En onsdag med landslaget i väntan på dansken.

Betyg: