Landet förblir lamslaget. Fotbollarna rullar däremot igen.

Erik Niva

N är Cristopher Columbus kom till Haiti 1492 påstås han ha tittat ut över de vita stränderna, de bördiga fälten och de majestätiska bergen och därefter utbrustit:

– Detta är paradiset på jorden.

Ett drygt halvsekel senare ser man knappt ens havet bakom allt skräp. Port-au-Prince är begravt under åtta miljoner kubikmeter jordbävningsbråte, som i sin tur täckts över av ett avfallsskal som på sina ställen är metertjockt.

Nästan ingen har tillgång till rinnande vatten eller fungerande avloppssystem. I bäckarna flyter ruttna mangoskal och kolerabakterier.

En gammal folkskröna går ut på att gud en dag kom på sig själv med att ha givit Haiti för mycket, och därefter har ägnat de senaste århundradena åt att ta tillbaka.

Jordbävningen var bara den senaste i en lång rad av tragedier. Det har varit orkaner och översvämningar, brutala diktatorer och urskiljningslöst politiskt våld.

Haiti var västvärldens fattigaste land långt innan den 12 januari 2010.

– En gång var jag i USA med landslaget. Det var så tyst och så rent... Så annorlunda. Inte som här.

D et är matchdag för Anacaona, och vi har hämtat upp Madeline Delice för att skjutsa henne till spelplatsen.

Motståndarna Amazones hör hemma i Cité Soleil, en extremt ökänd kåkstad i huvudstadens norra utkant.

Inte ens ett årtionde har gått sedan en FN-rapport utnämnde Cité Soleil till världens allra farligaste plats. Då var de beväpnade gängens grepp om området så starkt att polisen inte vågat sig hit på mer än tre år.

En kommunikationsväg mellan gängledarna och myndigheterna upprättades först då fotbollsförbundet kom med idén att arrangera en välgörenhetsmatch med det klassiska VM-laget från 1974 härute.

– Jag gillar inte att komma hit. Det är alltid så mycket vapen här.

Det har gått några dagar sedan vi träffade Delice senast, så när vi först hämtade upp henne frågade jag om hon haft det bra sedan dess.

– OK. Inga problem.

När vi nu närmar oss planen brister hon ut i en oväntad monolog om att hon egentligen inte känner sig i form för att spela.

– Det gör ont i hela kroppen. Jag hade feber i flera dagar.

Hon visar upp sitt vänstra pekfinger. Det är svullet runt ett sår som ser inflammerat ut.

– Några gangsters försökte råna mig nere vid busstationen efter träningen för några kvällar sedan. De ville åt väskan jag har mina fotbollskläder i. Det slutade med att jag ramlade ner i ett brunnshål. Då sprang de iväg, men jag landade på fingret och slog upp det. Jag vet inte om febern har med det såret att göra.

Haiti har kommit till den punkt där lidande inte längre räknas, där det inte ses som ett giltigt samtalsämne. Alla lider – hela tiden – och vill du hitta någon som har det ännu värre än dig själv behöver du bara titta i närmsta tältläger.
 

Vid fotbollsstadion i Cité Soleil ligger det inte ens tio meter bort. Själva planen är visserligen utrymd, men när Madeline Delice hämtar förlupna bollar under uppvärmningen springer hon rätt in i andra människors eviga kamp för överlevnad.

– Varje kväll ber jag för Madeline. Så att inte hon också ska behöva hamna där igen.

Hayana Jean-François pekar mot tälten och skakar på huvudet. Jag ser uppvärmningen tillsammans med henne, landslagskaptenen som blev bostadsförmedlare.

De två tjejerna är fortfarande goda vänner, men bor inte längre tillsammans. Det kom en punkt då mosterns gästfrihet nådde en gräns. Med släkten inneboende fanns det redan för många munnar att mätta och för få kvadratmeter att samsas om.

– Jag försökte få henna att ändra sig, men det var omöjligt. Att sedan berätta för Madeline att hon inte kunde bo kvar hos oss var bland det svåraste jag gjort i mitt liv. Men hon tog det väldigt bra. Hon ryckte liksom bara på axlarna – ”whatever” – och gav sig iväg.

När hon inte visste vart hon skulle ta vägen åkte Madeline Delice till Anacaonas hemmaplan. Efter några nätter i ett provisoriskt omklädningsrum förbarmade sig en supporter, och lät henne flytta in i hans enkla hus på en av kullarna ovanför Port-au-Prince.

– Hon har bott där i ett halvår nu, men det är bara en tillfällig lösning. Totalt är de nio eller tio som bor där, och jag tror inte att hon kan bo kvar så väldigt länge till. Men ibland tror jag att jag oroar mig mer för var Madeline ska bo än hon själv gör. Hon visar i alla fall ingenting.

Avsparken blir rejält försenad, som allt alltid blir på Haiti. Ett jättebråk bryter ut på sidlinjen, då ett par hemmafans försöker få domaren utbytt. Tydligen har han haft sex med en av utespelarna i Anacaona.

När matchen till slut faktiskt börjar – utan domarbyte – visar Madeline Delice varför hon ses som den bästa unga målvakten i Haiti.

Febrig eller ej går hon in i varje situation med en sällsynt beslutsamhet. Utrusningar framför motståndarfötter, inlägg som ska plockas ner, bollar som ska tippas utanför stolpen – allt hanteras med samma distinkta fokusering.

Länge ser hon ut att föra sitt Anacaona till en ologisk bortaseger, men till sist tvingas hon kapitulera för en frispark i krysset. 1-1 blir det. Hayana Jean-François applåderar och analyserar.

– Jag tror verkligen att Madeline haft nytta av fotbollen på mer än ett sätt. Du märker att hon har sin idrottarmentalitet med sig ut i livet. Hon ger aldrig upp. När det dyker upp en ny svårighet är hennes instinkt istället att besegra den.
 

V i kör hem Madeline Delice, men hon vill inte att vi inte åker hela vägen till dörren.

– Det kan bli problem. Om de jag bor hos ser att jag umgås med vita kan de tro att jag har pengar utan att de vet om det. Då skulle jag inte få bo kvar.

Det skulle gå att hävda att Madeline Delice redan är professionell fotbollsspelare. Hon gör ingenting annat än att spela fotboll – skolavgiften är för dyr och hon har inga som helst utsikter att få ett jobb – och har sin enda lilla inkomst från idrotten.

Ordförande för Anacaona äger ett litet tvätteri och brukar betala 400 gourdes (drygt 60 kronor) i reseersättning i samband med träningar och matcher.

Bussen till Léogâne kostar inte riktigt så mycket, så fyra eller fem gånger i veckan blir det ungefär en svensk tiokrona över. Det är det Madeline Delice lever på.

– Men jag brukar ge de pengarna till de jag bor hos. Så kanske jag får stanna lite längre.

Hur har ditt förhållande till fotbollen förändrats sedan jordbävningen?

– Den har blivit mycket viktigare. Tidigare kanske jag tänkte på annat när jag spelade, eller ville stanna hemma och se på tv istället för att träna. Då var fotbollen mer som en hobby. Nu är den allt jag har.

Mörkret kommer tidigt till Port-au-Prince. Skymningen drar in redan vid 18-tiden, och då stora delar av staden saknar elektricitet blir effekten dramatisk.

Människorna utanför bilrutan blir snabbt skuggfigurer då Haiti sveps in i ett svart hölje av hopplöshet.

Det är väldigt lätt att förlora tron här, att resignera inför att livet bara är en kort väntan på döden.

Men trots allt – Madeline Delice vägrar att göra det.

– Jag minns hur det var i tältlägret direkt efter jordbävningen. Hade det fortfarande varit så kanske jag inte hade orkat – men tillvaron har blivit bättre sedan dess. Jag går sällan hungrig, har en säng att sova i och vänner i fotbollslaget. Idag är det värt att leva.
 

Livslotteriet har varit grymt mot henne, men har i alla fall givit henne ljusglimten från en halvöppen nödutgång.

Till skillnad från de flesta andra katastrofdrabbade haitier har Madeline Delice en plan, en framtidsväg.

Det är inte alldeles ovanligt att lovande haitiska fotbollsspelare blir belönade med collegestipendier i Nordamerika. Två av hennes lagkamrater i ungdomslandslaget har redan flyttat till Kanada.

– Min dröm är att få komma till USA. Jag var i Florida med landslaget. Flygresan dit tog bara en timme. Skulle jag få sätta mig på det planet igen så skulle hela mitt liv, hela min framtid, förändras totalt på den timmen.

Och om du blir kvar här?

– Jag vet inte... Jag vill faktiskt inte tänka på det. Bara gud vet.

I november fyller Madeline Delice 18 år.

De senaste åren har fotbollen skyddat henne från jordbävningen och vakat över henne i tältlägret. Den har skänkt henne något av levnadsglädjen tillbaka, fört samman henne med vänner och givit henne tak över huvudet.

Fotbollen har räddat hennes liv flera gånger om.

Nu måste den göra det igen.

BILDEXTRA: Se Magnus Wennmans bilder från Haiti

Klicka på spelaren nedan för att starta eller öppna i nytt fönster här.

I varje ruffigt slumkvarter och vartenda vindpinat tältläger spelas det spontanfotboll med bara fötter och stenar som målstolpar – överallt, hela tiden.

Här finns inget som motverkar kriminalitet och främjar hälsan på samma sätt som fotbollen. Ju fler fotbollsplaner vi anlägger – desto fler fängelser kan vi stänga, desto fler sjukhus kan vi stänga.