Bank: Argentina var fruktansvärt illa ute
BRASILIA. De sjunger, de gungar, det sägs att en del av dem satsat sina sista slantar för att se Argentina i VM.
Låter sunt.
De får ju se Lionel Messi spela fotboll.
Surrealismen i det hela.
Inte bara det att sitta på en läktare i Brasilia när brasilianska och argentinska supportrar volymslåss med Neymar-mässande från ena sidan och den där sången om att Maradona är större än Pelé från den andra.
Den här matchen hade precis börjat när uppgifterna om Alfredo Di Stefano kablades ut över världen.
Dagen efter sin 88:e födelsedag, dagen när Argentina skulle spela VM-kvartsfinal, segnade han ner i en hjärtattack på gatan i Madrid.
Di Stefano flyttade från Argentina till Spanien och erövrade världen, Lionel Messi gjorde samma sak. När supportrarna fortfarande buade åt Messi på hemmaplan gick Di Stefano ut och tyckte att han borde göras till kapten i landslaget.
Medan den gamle slogs för livet på Gregorio Marañon-sjukhuset, spelade Messi match i Brasilien.
Jag hade glatt mig så mycket åt att få se de här två lagen mot varandra.
Enorm offensiv potential
Belgien och Argentina, lag med enorm offensiv potential och tydliga defensiva brister, lika delar naivitet och briljans, rond för rond inför det där himmelsblått gungande, sjungande kampkollektivet som fyller läktarna i varje match Argentina spelar.
Det sägs att de är hundratusen i Brasilia i dag, en del av dem har alltså satsat sina sista pesos för att komma hit.
Och jag förstår dem.
Att satsa sina sista pengar på att se Lionel Messi är möjligen lite oansvarigt, men det betyder inte att det är ett dåligt val. Häromdagen pratade Angel Di María om sin lagkamrat med värme i rösten:
– När jag blivit en gammal gubbe kommer jag att berätta för mina barnbarn om när jag vann Champions League, och förhoppningsvis om när jag blev världsmästare. Men mest av allt kommer jag att berätta för dem att deras farfar spelade med Lionel Messi.
Själv kommer jag att gubbplåga ungar med berättelser om hur det var att titta på.
Det här motståndet passade förstås Messi extra fint, han kunde glida runt i den inte särskilt intensiva eller elaka triangeln mellan Witsel, Fellaini och Vertonghen, vända upp med boll och söka av alla möjliga alternativ.
Allra oftast valde han inget av dem.
Eftersom Messis hjärna verkar på en annan frekvens hittar han det omöjliga, han uppfinner en passningsväg till Di María som skulle ta arkitekter ett halvår av projektarbeten att få fram. Så går ett par minuter, innan han hittar en ännu effektivare passning.
Bästa i VM
Han dribblar, han tar ner bollar, han promenerar runt. Det här är en annan sorts Messi än den som för ett par år sedan exploderade i små tekniska fyrverkerier vecka ut och vecka in. Det är som om han spelar ännu mer med blicken än med foten nu.
På sätt och vis föredrar jag den här varianten.
Första halvlek är Argentinas bästa hittills i VM. De byggde metodiskt utan att tappa snabbhet, Higuaín såg för första gången vass ut, och Di María fladdrade runt med den där ge-och-ta-närvaron som alltid är ett hot.
När lagen radade upp för nationalsångerna före matchen läste de två lagkaptenerna upp de där Fifa-propåerna mot rasism och diskriminering. Det finns ingen spelare i VM som är mer lämpad att ta en mikrofon och hålla ett tal inför 80 000 än presidentkandidaten Vincent Kompany, sannolikt ingen som är mindre lämpad än Leo Messi.
När matchen började utövade de sina kaptenskap på olika sätt.
Kompany arrogantklev upp med bollen, och tappade den.
Messi snurrade fram den till Di María, och ett ögonblick senare hade Higuaín kvalitetsdunkat in 1–0.
Om Argentina kan spela den här fotbollen kan de vara världsmästare snart. Men frågan är ju om de klarar det utan Angel Di María.
Di Marías skada och Marc Wilmots standardbyten med en halvtimma kvar (Lukaku in som spets, Fellaini högre upp, De Bruyne ner ett steg) tryckte sönder Argentinas spel, och utan Di Marías allnärvaro fick de svårare att spela sig ur pressen.
Första gången på 24 år
Det handlade till slut bara om att klara sig, att låta tiden rinna ut.
Sabella tittade på klockan istället för på historien, och gjorde om ett gammalt argentinskt misstag. 2006 höll de Tyskland i brygga i en kvartsfinal, när José Pekerman försökte säkra istället för att spela. Pekerman bytte ut Riquelme, satte in Cambiasso, och tappade sin semifinal.
Sabella bytte ut Higuaín, satte in Gago, men tappade bara sina uppspel.
Argentina var fruktansvärt illa ute på slutet, men de klarade sig. Nu sitter vi här och ser 22 galna spelare (och Lionel Messi) hoppa runt och veva sina tröjor i luften under tiotusentals galna hinchas som gör precis samma sak.
På onsdag ska de till en VM-semifinal, för första gången på 24 år. En gammal Real Madrid-anfallare sköt dem dit.
Låt oss hoppas att en annan kommer att kunna se matchen från sin sjuksäng.