Uruguay-Holland – en av historiens mest osannolika VM-matcher

Erik Niva

20 miljoner invånare räcker inte till 22 semifinalspelare

KAPSTADEN. Här har ni en av fotbollens mest självklara demografiska grundregler.

20 miljoner människor räcker inte till 22 semifinalspelare.

Här har ni Uruguay och Holland och en av historiens allra mest osannolika VM-matcher.

När förbundskapten Óscar Tábarez gav en av sina första presskonferenser i Sydafrika ställde en kvinnlig kinesisk tv-reporter frågan som sammanfattade omvärldens syn på den uruguayanska fotbollen.

– Ditt lag samlade på sig 48 gula och 4 röda kort i kvalspelet. Kan du förklara det?

Tábarez muttrade sammanbitet.

– Jag väntade på den där frågan. Vi uruguayanare får den vid varje mästerskap.

Ska den normalt fotbollsintresserade människan plocka ut minne ur den ljusblå fotbollshistorien väljer han eller hon förmodligen det röda kort som José Batista fick efter bara 56 sekunders spel mot Skottland, 1986.

Slogs i halvtid

Alex Ferguson var förbundskapten för Skottland på den tiden, och inte särskilt ­road av motståndarna.

– En skam, och det är inte bara hur de spelar fotboll. Det är hela den där satans nationens attityd. De har ingen respekt för människors värdighet.

Det gick 16 år, men så värst mycket förändrades inte.

När Uruguay spelade VM 2002 gick den avgörande matchen mot Senegal.

Strax före paus låg de ljusblå under med 3–0.

Senegaleserna showade, spexade, spelade ut hela sitt sång-och-dans-­register. Khalilou Fadiga försökte med någon sorts förnedringstunnel på Darío Rodríguez.

Där och då vände matchen.

Där och då var den uruguayanska stolthetströskeln passerad.

Under halvtidsvilan marscherade Rodríguez, Montero, Lembo och Morales raka ­vägen in i det senegalesiska omklädningsrummet, ställde till en satans oreda, småslogs och bråkade.

När andra halvlek väl började tog det ­sedan 20 sekunder för dem att reducera.

De spelade i någon sorts raseritrans, ­senegalesererna var rätt och slätt rädda.

Kvitteringen dröjde ända till den 89:e minuten, men det fanns aldrig något tvivel om att den skulle komma.

Unik krigaranda

Vid det här laget har vi lärt oss att det ­inte bor mer än 3,5 miljoner människor i Uruguay.

Vi har häpnat inför faktumet att de likafullt gått till fem VM-semifinaler och vunnit två titlar.

Matchen mot Senegal gav oss en bra genväg till att förstå hur det kan vara möjligt.

Det var garra charrúa i praktiken, den unika­ uruguayanska krigarandan från både sin maniska och sin magiska sida.

Men det var samtidigt också en match som cementerade stereotyper och visade på begränsningarna i dåtidens ljusblå landslag.

Trots upphämtningen så vann de ju inte. De missade ett jätteläge att avgöra i slut­sekunderna, och fick lov att åka hem redan efter gruppspelet.

Inne i 2000-talet kan garra bara ta ett lag till en viss nivå. Det går inte att skrika, skrämma och tackla sig till mer än någon enstaka seger.

– Garra är missförstått. Man måste såklart alltid ge allt, men fotbollen förändrades ­utan att vi gjorde det. Hade vi inte lärt oss av det hade inte all garra i världen hjälpt oss, säger Diego Forlán.

Hur får man 3,5 miljoner människor att räcka till ett semifinallag år 2010?

Det Uruguay lyckats med är att behålla sin grundidentitet intakt, därefter tagit den med sig in i framtiden.

Holland snarlikt

Laget består fortfarande av spelare som inte är rädda för någonting, som kämpar sig igenom dödsdalen – men som dessutom kan hålla i bollen, spela passningstrianglar och lirka fram öppningar.

Det Holland har lyckats med är något väldigt snarlikt. Visserligen kommer de från totalt motsatt håll, men deras framgångsformel ser ut som en spegelvänd kopia.

I årtionden har de haft en väldigt stark och egensinning fotbollskultur, som kompenserat för faktumet att de faktiskt bara är 16,5 miljoner människor.

De har alltid haft spelare som kan hålla i bollen, spela passnings­trianglar och lirka fram öppningar – nu har de kompletterat med en sorts motståndskraftig nordeuropeisk garra.

Ikväll spelar ett lag som lärt sig att rulla och passa mot ett lag som lärt sig att svina och vinna.

Det låter som en mittenmatch mellan två allsvenska klubbar med nyutnämnda tränare – det är bara det att det är en VM-semifinal där två av fotbollsvärldens allra mest speciella ­nationer ska visa hur långt de kommit sedan de blev lite mer som alla andra.