Bank: Inget lyxgnäll – det är själva grunden
TA’QALI. Gubbmål, straffmål, självmål och en vacker saga att ta med sig hem från Malta.
Janne Andersson kan packa ner tre poäng och en påminnelse:
Man får inte slarva med grunden.
Sweet Caroline, Tonight’s gonna be a good night, basdunk i högtalarna, fullmåne över ena långsidan, Medelhavsvärme i luften. Forza Malta-koreografi i hemmakurvan, flaggor med raka budskap (”Our flag, our pride”. ”Small island, big balls”) och reklamen med ännu rakare budskap (”One team, one beer”).
Och mitt i allt stod en renrakad skalle från Eskilstuna för att göra landslagsdebut vid 30 års ålder.
För nio år sen spelade Marcus Danielson i samma VSK-backlinje som Victor Nilsson Lindelöf i division I. 2011 utsågs han till årets VSK:are, men valde att hylla Lindelöf när han fick beskedet.
– Ja, sa Danielson. Jag tycker han är så jäkla grym. ”Vigge” vill verkligen bli fotbollsspelare.
Man kan, tydligen, bli det på olika sätt.
Revisorn slog till direkt
Man kan fostras i Benfica och säljas till Manchester United för 400 miljoner. Man kan också gå in i väggen i Helsingborg, extraknäcka som knegare, utbilda sig till revisor, växa till sig i Sundsvall och skrälldebutera mot Malta borta.
A good night?
Jotack. Efter tio minuter slog Pierre Bengtsson en högerhörna som en 30-årig revisor skarvade rakt in i mål.
Janne Andersson ville ha Danielsons huvudspel på fasta situationer och hans passningsfot i spelbyggnaden, nu fick han kvällens bästa fotbollshistoria innan matchen knappt hunnit börja.
Sverige har blivit bra på det där, att rivstarta mot små öar med stora bollar. Ta tag i matcher. Nu sjöng svenska fans Janne Anderssons namn, en debutant hade gjort mål och allt var bekvämt. De hittade fram på en mötande Marcus Bergs fötter, bröt högt, pressade.
Sedan slutade de med det.
Sköt från 300 meter
Det gör att göra dåliga halvlekar av mängder av olika skäl, men det här var något annat. Det var ett Sverige som föll isär i enskildheter, kosmetiska individuella initiativ, som sköt frisparkar mot mål från 300 meter, dribblade tills de tappade bollen, släppte bollar förbi sig på chans.
Det hängde inte riktigt ihop. Det var väldigt o-Anderssonsk fotboll.
När halvleken var över väntade förbundskaptenen in Emil Forsberg ute vid sidlinjen, jag vet inte vad de diskuterade, men det fanns verkligen saker att diskutera.
Danielson och Granqvist gjorde vad de skulle, med och utan boll. Kristoffer Olsson fattade rätt val. Men kollektivt… en sorts insats som fungerar på Malta, men inte på så många andra ställen.
Sverige har blivit ett lag som vi förväntar oss saker av, det här var en påminnelse om fällorna de alltid undvikit de senaste tre åren.,
Det är inte lyxgnäll. Det är själva grunden.
Målen rann iväg
I Malta gick det förstås fint ändå, riktigt fint till slut. Sverige blev mer tydliga och synkroniserade i sitt spel, Malta orkade inte hänga med. Både försvarsmässigt och anfallsmässigt började Sverige spela lagfotboll igen. Snabbare passningsspel, mindre slarv – och sedan rann målen in.
Malta bjöd på två snälla straffar och två Eskilstuna-mål till (Sebastian Larsson, en stensäker i varje hörn). Robin Quaison vallade in ett via en maltesisk back.
4–0. Och en väldigt bra dag för svensk fotboll, där en sen Norge-kvittering mest är lite solk i marginalen.
I U21-landslaget gjorde Viktor Gyökeres, Mattias Svanberg och Dejan Kulusevski en massa mål mot Island. I a-landslaget kom Alexander Isak in och ordnade tre sylvassa avslut på fyra minuter, fler än vad övriga anfallare samlat ihop på hela matchen. Och Victor Nilsson Lindelöf kunde sitta stilla och vila sin rygg medan en gammal polare från VSK skrev den där sortens fotbollssaga som man bara inte kan sluta le åt.
Det finns många vägar till landslaget. Det finns en väldigt bred väg som leder till EM. Och här står en revisor från Tuna och försöker förstå vad i hela världen som hänt.
Tonight was a good night.
