Jane Björck: ”Han var som en bror för mig”
Uppdaterad 2018-06-15 | Publicerad 2018-06-10
1974 såg hon sitt första fotbolls-VM på plats.
1990 blev hon första kvinnliga sportjournalist att leda en VM-studio i svensk television.
2018 har hon blivit en svensk sommartradition.
SVT-ikonen Jane Björck berättar i en stor intervju med Sportbladets Marcus Leifby om arga tittarbrev, Salvatore Schillaci vid en poolkant och om saknaden efter sin bortgångne kollega och vän Leif Johansson.
– Vi skulle åkt till Ryssland tillsammans, nu blev det inte så, men han kommer alltid att finnas med mig.
Efter några småkyliga dagar börjar Stockholm bli riktigt varmt igen.
Syrenen har blommat, skolavslutningarna avlöser varandra och landslaget har samlats på spelarhotellet för de sista förberedelserna innan de åker till Ryssland.
Det börjar dra ihop sig, som man säger.
Inom några veckor lever vi mitt i en sommar, mitt under VM, med allt som hör till.
En grill som aldrig riktigt hinner svalna innan den ska användas på nytt, myggbett stora som Glenn Strömbergs snusproppade överläpp, en industrisemester som regnar bort.
Och så ”tv-sportens Jane Björck” på plats på ett mästerskap.
Allt började VM-sommaren 1990 och sedan dess har det blivit en svensk sommartradition att se ”tv-sportens Jane Björck” rapportera från en svensk träning eller en kaotisk presskonferens med en excentrisk argentinsk förbundskapten.
– Det här blir mitt 19:e mästerskap. Och hade någon sagt till mig 1990 att jag skulle göra det här om 28 år, och vara en av de äldsta i gänget, så hade jag bara skrattat, säger hon när vi ses på ett café mitt emellan spelarhotellet och tv-huset på Gärdet.
Tv-huset hon klev in på första gången 1987, tv-huset hon varit trogen i alla år.
”Funderade inte många sekunder”
Minns du när du fick frågan om att jobba med VM 1990?
– Ja, jag kommer aldrig glömma när Kjell Andersson, chef på tv-sporten, satte sig bredvid mig på bussen när vi var på väg ut till en konferens. Han frågade om jag ville jobba halva tiden som programledare i studion hemma i Stockholm, och halva tiden på plats nere i Italien. Min dröm var att jobba med fotboll och jag trodde inte det var sant.
Du sa inte ”jag funderar en vecka och återkommer”?
– Nej, jag funderade inte i många sekunder. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, säger hon.
1990 hade svenska sportkonsumenter lyssnat till Annika Greder-Duncan i radion, de hade sett nyhetssändningar och inslag med Ann-Britt Ryd Pettersson och Katarina Hultling i rutan, men en kvinnlig programledare och ankare under ett fotbolls-VM hade de aldrig fått uppleva.
– Nej, jag fick verkligen stålsätta mig, jag förstod att det skulle bli reaktioner. Det är ju så, en del bestämmer sig redan innan. Men jag kände direkt ett stort förtroende från mina chefer och omgivningen.
Vad fick du för reaktioner?
– Det var en del saker. Någon tv-recensent som frågade sig om jag bara satt där ”för att vi ska ha något sött att titta på”. Jag minns att jag fick ett brev från en tittare som var vansinnig. Hur kan de sätta en kvinna i en fotbollssändning och allt det där. Han hade skickat ett handskrivet brev och postat med ett frimärke där det stod ”du duger som du är”. Det rimmade inte riktigt med innehållet i brevet.
”Stuckit i hjärtat några gånger”
Det sägs att ”Honken” fick 10 000 brev efter hockey-VM 1969, det var inte på den nivån?
– Nej, det var det inte, men det var lite tufft. Men väldigt tidigt bestämde jag mig för att med envishet hålla mig kvar och visa att jag vill jobba med det här, och någon dag så kommer det inte spela någon roll om det är en tjej eller kille som sitter där.
28 år senare har vi, med några få inskränkta undantag, kommit dit.
– Det har stuckit i hjärtat några gånger men på det stora hela så har jag sluppit det värsta. Trots att vi är många fler kvinnor i sportjournalistiken i dag så tror jag att andra har råkat värre ut än vad jag gjorde och gör, och det beror säkert på att det är lättare att tycka till idag.
Hur kommer det sig att du vågade?
– Jag har alltid känt förtroende från mina chefer och min familj har alltid stöttat mig. Jag har själv spelat fotboll och tittat på mycket fotboll tillsammans med min pappa och bror. Det har alltid varit självklart att jag älskar fotboll lika mycket som de. Och när jag pekade på Bosse och Arne när de besökte Kopparvallen och sa till pappa ”så där ska jag också jobba när jag blir stor” svarade han alltid ”klart du ska!”. Han kunde lika gärna sagt ”men du ser ju inga kvinnor där”. Det stödet betydde mycket för mig när det inte fanns så många förebilder.
Och nu är du en ikon.
– Ikon? Nej, nej, nej. Sluta. Jag blir generad.
Men hellre ”ikon” än ”institution”.
– När jag träffar nyanställda på tv-sporten brukar jag säga att jag tillhör arkivet. En gång i tiden var jag yngst.
Du är en förebild för många. Hur känns det? Kan du till och med känna press?
– Jag tänker inte så mycket på det men många yngre kollegor säger det till mig. Självklart känns det fint om jag har inspirerat flera att ta steget och våga följa sin dröm. Jag hoppas att de ser att jag har varit envis.
Är det fortfarande lika roligt?
– Jo, men det blir på ett annat sätt.
Nu lindar du in det.
– Det gick att komma åt spelare och lag på ett annat sätt tidigare. I dag är det så blockerat och uppstyrt. Det har blivit svårare att få något eget. Jag kommer ihåg VM 1990, när vi kom till det italienska lägret. Då låg spelarna och solade vid poolen och intervjuerna gjordes vid poolkanten. ”Toto” Schillaci var i fokus då och jag minns att jag försökte få några ord med honom på italienska. Det var väldigt avslappnat. Jag vill inte säga att det är tråkigare i dag, men det är annorlunda. Men det gäller att gilla läget.
”Prognosen såg god ut...”
Vi pratar om Janne Anderssons landslag, om Sveriges chanser i VM (”efter Milano går det inte att räkna ut det här laget”), om stämningen i truppen (”alla pratar om klubbkänslan”) och det är när vi kommer in på den stundande VM-turneringen i Ryssland som tårarna kommer.
I april gick tv-sportens mångårige medarbetare och fotograf Leif Johansson bort efter en tids sjukdom.
Meningen var att han och Jane Björck skulle bevaka VM tillsammans.
– Prognosen såg god ut, att han skulle kunna göra comeback och när han var på väg tillbaka bestämde vi att vi skulle åka till Ryssland tillsammans. VM var vårt mål. Men sjukdomen kom tillbaka.
Ni var mer än bara arbetskamrater?
– Han var som en bror för mig. Vi har kuskat runt i så många år, så många mästerskap, och vi kände varandra utan och innan. Ibland jobbade vi 5-6 veckor tillsammans och det blev många samtal om livet, och många underbara minnen. Vi trivdes så bra tillsammans och det här kommer över mig hela tiden.
Jane visar några bilder i sin telefon och fastnar för en, tagen på en takterass någonstans i Florens, med vännerna stående på varsin sida av en kamera riggad på ett stativ.
Det var aldrig aktuellt för dig att inte åka till Ryssland?
– Vi pratade om det in i det sista och han ville inte att jag skulle strunta i det. Det har varit så jäkla tufft men jag bestämde mig för att åka. Att det känns bra att åka beror mycket på att vi är ett så bra gäng på SVT.
– Och Leffe kommer alltid vara med mig. Han följer med mig till Ryssland.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller
Ladda ner Sportbladets egna app du också