”Orimligt att det var ett sätt för mig att lämna Djurgården”

Andreas Käck

Förre Dif-tränaren i intervju om hoten och kritiken

helskärm

Magnus Pehrsson, 36, lämnade Djurgården efter att ha känt sig hotad.

En månad senare har han fortfarande inte återvänt till Kaknäs.

– Det har varit känslomässigt svårt. Allt gick så väldigt fort den där dagen, säger han.

Den 26 april kallade Djurgården till presskonferens. Tränaren Magnus Pehrsson meddelade att han lämnar klubben. Tre supportrar hade konfronterat honom i samband med en träning på Kaknäs och Pehrsson upplevde det som ett personligt hot.

Han kände inte längre motivation eller lust för att stanna kvar.

En polisanmälan gjordes, men någon vecka senare lades förundersökningen ner – inget hot kunde juridiskt sett styrkas.

Någonstans här vänder sig en del av supportrarna emot honom. De menar att Pehrsson blåst upp det hela till överdrivna proportioner. Att han såg sin väg ut efter en horribel säsongsinledning.

– Att det här skulle vara ett sätt för mig att lämna Djurgården … det är helt orimligt. Jag har lagt två år av mitt liv på att bygga det här och det var nu, när fundamentet var på plats, som man skulle börja skörda.

– Jag har varit med och vänt på klubbens ekonomi, förbättrat de sportsliga resultaten och tagit två riktiga hundår där jag jobbat bredare än någon annan sportsligt ansvarig i Djurgården gjort förut. Hastigt och lustigt försvinner det som var mitt drömprojekt, det kändes jäkligt tufft, säger han.

"Man går igenom många faser"

Sedan dess har 36-åringen medvetet positionerat sig i medial skugga för att få lugn och ro. Och det har han fått. De senaste veckorna har han varit på annan ort i Sverige, tillsammans med sin familj, för att samla kraft och tankar.

– Det var en rätt annorlunda grej som hände och det är nog nästan ingen som varit med om det. Man går igenom många olika faser, så klart är det många destruktiva känslor.

Han säger sig ändå ha landat från den turbulens som präglat hans senaste veckor. Pehrsson har hunnit fundera fram och tillbaka, övervägt och resonerat. Men nej, han ångrar inte sitt beslut att avgå.

– Jag har inte förändrat mig i det känslomässiga beslutet, jag kände den här oron och brist på motivation och man minns tillbaka på Stefan Alvén som upplevde en liknande sak för två år sedan. Jag har inte vacklat i beslutet, däremot har jag känt att … ja, det är en dröm som har krossats så det känns jäkligt tufft.

Det får även ekonomiska konsekvenser: Pehrsson hade 4,5 år kvar på sitt kontrakt. Han vill inte gå in på exakta detaljer vad gäller eventuell ersättning, men berättar att hans avhopp ändå får betydande konsekvenser.

– Jag har ju absolut inte lön i 4,5 år framåt om man säger så. Exakta siffror stannar mellan mig och Djurgården, men jag har ingen ekonomisk trygghet de kommande åren, så kan man säga.

Fotbolls-Sverige har inte sett röken av Magnus Pehrsson på snart en månad, men Magnus Pehrsson har hela tiden sett röken av Fotbolls-Sverige.

Följer Djurgården på tv

Han följer Djurgårdens matcher på tv och läser mycket av det som skrivs i tidningarna. Inför derbyt mot AIK förra veckan kunde han läsa om hur lagets störste stjärna, Erton Fejzullahu, vänt sig emot honom. Anfallaren tycker att Pehrsson lade för stor press på honom – att allt snack om att vinna skytteligan blev för mycket.

Kritik som Magnus Pehrsson inte känner igen.

– Folk får tycka vad de vill, så länge de står för vad de tycker. Det jag kan bli irriterad på är när det är en orättvis och felaktig bild som målas upp. Det finns vissa argument från olika personer som, om man tittar tillbaka i backspegeln, blir motsägelsefulla från en och samma person. Då blir resonemanget inte så trovärdigt.

– Samtidigt verkar det vara kommentarer om vad som varit, för att ha någon att lägga skulden på i stället för att se sig själv i spegeln, men jag vill inte bemöta det mer än så, säger Pehrsson.

Han har velat träffa sina gamla spelare. Men ännu har han inte samlat kraft och mod för att åka ner till träningsanläggningen vid Kaknäs.

– Det har varit känslomässigt svårt. Allt gick så väldigt fort den där dagen när vi hade presskonferens. Jag har lite grejer kvar där nere och jag tänker åka dit snart. Samtidigt vill jag inte störa dem som håller på nu. Allt är nytt och det gäller för dem att fokusera framåt.

Pehrsson syftar förstås på nye tränaren: norrmannen Per-Mathias Högmo, 53, som – förutom en snöplig strafförlust i Svenska cup-finalen mot IFK Göteborg i söndags – fått en flygande start i Djurgården. Vinden har på något sätt vänt för Blåränderna och Magnus Pehrsson är tvärsäker; Djurgården kommer att klättra i tabellen.

– Jag är helt övertygad om att när man summerar säsongen, den enda gång då tabellen är intressant, så kommer Djurgården att spela allsvenskan 2014 med ganska god marginal. Det var mitt tips inför säsongen och det är mitt tips nu också, även om starten inte blev som vi hade trott och hoppats.

"Att komma ut i Europa är omöjligt"

Vad den förre managern kommer att pyssla med när säsongen summeras, däremot, återstår att se. Det enda han vet med säkerhet är att en roll som både sportchef och tränare inte längre är aktuell. Det blir helt enkelt en för tung börda.

– Om jag ska jobba i en förening vill jag välja ett av de uppdragen, inte båda. Man märker att det inte är så många som tackar en ändå för det heltidsjobb man lägger ner. Jag kommer fortfarande göra ett väldigt stort jobb för den förening jag representerar, men jag kommer fokusera min tid bättre för att nå de kortsiktiga och långsiktiga målen.

Så vad lutar det åt, tränare eller sportchef?

– Jag tror att jag måste ta ett eller två rena tränaruppdrag till innan jag vet om det är den karriären jag ska fokusera på. Sedan finns det andra typer av jobb också, man kan till exempel jobba för tv eller som scout. Jag har haft en del diskussioner med olika människor i det stora nätverk som jag byggt upp genom åren. Vi får se vad det blir, jag känner ingen stress att det måste ske något omedelbart nu.

Kan du tänka dig att vara i en annan allsvensk klubb, eller lockar utlandet?

– Utlandet … ja, det lockar ju (skratt). Men det är svårt att få ett bra jobb, att komma ut i Europa är i princip omöjligt. Då ska man helst ha vunnit något och stå med en färsk titel, det har jag ju inte just nu.

– Jag är öppen och ödmjuk för olika typer av nya möjligheter, det viktigaste att det blir rätt uppdrag, säger han.