SVART MAGI

Simon Bank

Bank: AIK har vunnit sex raka för att de är starkast i Sverige

helskärm

Dålig derbymage? Taktisk huvudvärk? Svår guldstridsångest?

Ta en Valdemarín.

AIK tog två, och när krampen släppte var de starkast i Sverige igen.

Jag hade nästan glömt att det är så här det också kan vara i allsvenskan 2007.

Efter bleka Malmö FF–Trelleborg och dubbelt så bleka Blåvitt–BP kom ett derby med extra allt, tusenfalt. Det var bara att öppna bröstkorgen och låta allt välla in. Från Norra stås vilda konfettikoreografi till Tony Gustavssons tomma ögon – det var två timmars thriller, action, drama, tragedi, komedi, svart magi.

AIK vann.

AIK har vunnit sex raka matcher, tack vare ett anfallsspel som flödar bättre än något annat i den här serien just nu. Tre skäl avgjorde matchen åt dem; flödet först och styrkan sen.

Men låt oss först av allt prata om det tredje skälet.

Låt oss prata om Lucas Valdemarín.

En skelögd gris kan se vad Iván Óbolo betytt för AIK, med sitt lojala slit och sin intelligens. Valdemarín är en annan sort, en ovanlig art i svensk fotboll.

Han gör fula och skitiga mål

Han spelar inte snyggt, han passar inte bra, han springer inte särskilt snabbt eller smart.

Han gör bara mål.

Fula, skitiga, elaka mål, i går gjorde han två och vore det inte för en stolpe och två fina räddningar hade han gjort fem. Lucas Valdemarín kommer från Arsenal de Sarandi, klubben som fostrade Jorge Burruchaga; de vet hur man gör mål när det räknas.

Burruchaga avgjorde en VM-final, Valdemarín ett derby som AIK mycket väl kunnat förlora.

Hammarby kom ju först in i matchen, Tony Gustavsson var så modig och klok och fick laget med sig. De rusade in med en offensiv defensiv, 4-2-3-1 som lurade in AIK i en trång labyrint mitt i planen. Varje AIK-uppspel förvandlades till en kamp mellan Lolo Chanko och Iván Óbolo, som Chanko vann nio gånger av tio.

Hammarby strålade defensivt, och när de vann bollen vågade de spela sig ur AIK:s

förstapress. Korta passningar, via innermittfält – det var enda chansen att kontrollera tempot och hänga med i en match som var som en dopad rodeotjur.

Stockholmsderbyn är galna matcher. De styrs av lag som kan fixa ordning i kaoset – och av spelare som kan få in kaos i det ordnade.

Den första halvtimmen i går lugnade Chanko, Eguren och Petter Andersson ner spelet och gav Hammarby en form. Sedan utmanade Eguren AIK:s split vision med en av sina typiska löpningar in i straffområdet och gjorde 1–0 via Daniel Arnefjords fot.

Hammarby var bra. Lolo Chanko styrde allt före paus, Erkan Zengin överstegade som om hans liv hängde på det, AIK hade problem.

En bra match, en Hellström-miss

Men höstens AIK är, till skillnad från det i våras, i problemlösarbranschen.

De skrämde Hammarby med att bryta boll högt ett par gånger, de skrämdes lite till med ett par skrämselskott från Wilton Figueiredo och Lucas Valdemarín.

Så vände matchen.

Rikard Norling och Nebojsa Novakovic vevade och skrek som om de stod på Norra stå, AIK började hitta ytor längst bort från Hammarbys presspel, och plötsligt rann alla flöden åt ett annat håll.

Resten av matchen kunde vi bara pricka av hur lager efter lager av en grönvit rustning föll i bitar.

Försvaret blev passivt, Kenny Pavey och Valdemarín kunde köra över David Johansson och Suleyman Sleyman och ordna 1–1.

Sebastian Eguren tynade bort i trötthet, och Hammarby kunde inte vinna mittfältet i någon riktning längre.

Erkan Zengin gled långt bort från allt.

Till slut gjorde Erland Hellström en hårresande miss (mitt i en väldigt bra match) i en utrusning, och en sekund senare hade Lucas Valdemarín gjort 2–1.

Ett galet, farligt derby

Paulinho kunde kvitterat, Daniel Örlund borde åkt ut för en sån där vidrigt feg målvaktsstämpling på Petter Andersson, men inget kunde gömma undan att ett lag var starkare – bokstavligt: starkare – än det andra.

Laget hette och heter AIK.

– Det känns som att vi orkar fyra gånger 90 minuter, sa Örlund efteråt.

Och ja, det är ganska exakt så det känns.

AIK har vunnit sex raka för att de är Sveriges starkaste lag just nu. Matchen i går visade att det går att störa dem, men också att de kan resa sig och fortsätta springa.

Matchen visade också, det ska sägas, behovet av en jämnare bedömningsnivå i allsvenskan.

Martin Ingvarsson släppte spelarna fria på Råsunda. Jag gillar ambitionen, men om Ingvarsson använt Martin Hanssons regelbok från Halmstad–IFK Göteborg hade han fått visa ut 22 spelare, fjärdedomaren, bollkallarna och halva publiken.

Före paus.

Nu gjorde han inte det, och vi fick ett galet, farligt derby med bårar, dårar och spruckna benskydd. Efteråt kunde Hammarby räkna sina sår genom en hel, lång natt.

Den var alldeles svart, den också.