Bank: Så fint – de har hängt ihop ända hit
SAINT-NAZAIRE. Mitt i allt det högljudda, mitt bland självutnämnda kungar och legendarer:
En kärlekshistoria. Två som gjort jobbet i 15 år.
Kim och Isak kommer att sakna varandra – hur mycket kommer landslaget att sakna dem?
Det var ju inte som att det inte fanns saker att prata om.
Här stod vi, halvannan timmes bilfärd från hans gamla hemmaplan Stade de la Route de Lorient, arenan där han blev vuxen både som fotbollsspelare och människa.
Solen sken, vi räknade in det sista dygnet före hans allra sista mästerskap som landslagsman.
Om Andreas Isaksson tänkte något om det? Om han kände något speciellt över huvud taget?
Ingen aning.
Någon frågade om det ”börjat hetta till på träningarna nu”.
– Jag vet inte, sa Isak.
Någon annan frågade hur det är ställt med hans franskakunskaper efter två år i Bretagne.
– Jag kan beställa in mat, kanske, men that’s it, sa Isak.
En inställd intervju är också en...
Något ”I have a dream” har vi aldrig fått av Andreas Isaksson, han har pendlat mellan att säga ingenting och att säga någonting som låter som ingenting. Min allra första större intervju med honom var avtalad och inbokad i Turin, för 16 år sedan.
Jag åkte dit, ringde på hans mobiltelefon i ett halvt dygn utan att få något svar. Det blev ingen intervju. På många sätt är det den bästa intervju jag gjort.
I samma takt som man tröttnar på Zlatan Ibrahimovics flåsiga oneliners så lär man sig uppskatta det där som sägs ha förenat Giacometti och Beckett: Trevlig tystnad.
När Isaksson varit tyst klart så kom hans bästis. Kim Källström gav intervjuer på flytande franska (journalisterna i Lyon älskade honom), han är alltid artikulerad, alltid reflekterande. Han har alltid varit det.
Väldigt få blir landslagsspelare och proffs, nästan ingen föds till det, men med Kim kunde det inte bli på något annat sätt.
Jag träffade honom när han var 16, vi spelade pingis i Häckens nedgångna klubbstuga, Kim pratade redan om hur han tänkte sig ett proffsliv.
Bland annat pratade han om att det var lite sorgligt med alla spelarfruar som sakade bort sina egna liv för sina mäns, han ville hellre att hans Erika (de träffades på italienskalektionerna i skolan) skulle hitta en egen väg. Han blev förstås proffs, hon pluggade in magisterexamen i molekylärbiologi.
Jag frågar Isak om Kims sista mästerskap.
– Jag har faktiskt inte tänkt på det, men det är en fantastisk spelare som varit med väldigt länge och det är en god vän till mig. Det har varit fantastiskt att få göra den här resan med honom, säger han.
Sedan frågar jag Kim om Isak, och det är som att trycka på en knapp.
– Han har ju haft en smått otrolig landslagskarriär, och alltid varit väldigt bra, i princip i alla matcher. Han har varit ifrågasatt emellanåt, många har kommit och försökt – men ingen har lyckats knipa platsen, ingen har egentligen varit nära. Han är en otrolig viktig spelare för oss. Och en stark karaktär, trots att man tror att han är rätt lugn. Han vet vad han vill, det är ingen som sätter sig på honom.
– Det är en rolig kille, han gillar att slänga käft och så. Han är väldigt bestämd, har väldigt klart för sig vad han tycker och vill. Och det blir oftast så. När han väl sätter ner foten så blir det så. Så är det på rummet också: jag snackar mest, men när han säger att ”nu blir det så” så blir det så. Isak är en otroligt lojal, väldigt snäll och varm människa.
Det är så fint att tänka sig att de där två hängt ihop under hela 2000-talet, ända hit, till ett sista mästerskap tillsammans.
För 15 år sedan spelade de i U21-landslaget ihop, ur det där laget har Christian Wilhelmsson och Johan Elmander slutat, Pontus Farnerud är på EM som tv-expert och Zlatan Ibrahimovic är kung, legendar, varumärke och lagkapten.
15 år senare är båda givna i elvan
Andreas Isaksson är alltjämt självskriven som målvakt, Kim Källström given på innermittfältet (”han är nummer ett, det är självklart” sa Albin Ekdal i går). Den ene är en mumlande hemlighet, den andre en ambassadör, men det har alltid varit de där två tillsammans.
Isak lubbar in till träningen i turkosblå skor, med långlemmar som knappt verkar hänga ihop. Kim joggar in, han skriker, pekar mot Isaks ansikte, slår en tunnel på honom, och Isak svarar med att måtta en spark.
När laget samlas i en ring lägger den långe armen om den lite kortare.
– Vi har alltid haft varandra, det har varit en trygghet. Och vi är ganska raka mot varandra, om det är någon gång man känner att ”det här kanske du inte ska säga” eller ”här har du fel” eller ”nu får du fan skärpa dig”, då har vi varit ganska tydliga med det också. Just den tryggheten, den raka relationen, den har nog hjälpt oss att hålla i det här i ganska många år, sa Kim.
Isak sa inte så mycket alls, han var bara där. Ibland är det allt som behövs.