Idrotten är på väg att sälja ut sin folklighet
Brenning: FC Z-Tore är fotbollslandslagets nya nyckelspelare
FC Z-Tore är vår nyckelspelare, att förlora landskamper vår väg till fotbolls-EM och Nations League vår andra chans.
Efter en vecka med huvudvärk kring målskillnad, seedning och bästa grupptvåor är det läge att adressera den ännu värre migrän som väntar runt hörnet.
Är landslagsfotbollen väg att sälja ut sin folklighet?
När Peter Forsberg lurade tröjan, skridskorna, benskydden och plocken av Corey Hirsch stod jag och hoppade i vår randiga 80-talssoffa i Älta. När Kennet Andersson trotsade tyngdlagen och nickade in 4-0 mot Bulgarien jublade jag, med permission från den normala läggtiden, i min morbrors hus i Schweiz.
Jag var bara åtta år det där magiska svenska idrottsåret 1994 men kommer aldrig att glömma hur det var där och då. Jag är knappast ensam om det i Sverige heller.
För det spelar ingen roll hur mycket pengar fotbollen pumpar in i Champions League, hur många nya PR-trick NHL presenterar, hur höga löner Premier League betalar ut eller hur många varv SHL vrider på sitt spelschema. De kommer aldrig komma nära den magi som i dag omger de gigantiska idrottsevenemangen fotbolls-VM och OS.
Ser på utvecklingen med oro
Anledningen tror jag är enkel. Alla vet vad OS är och alla kan förstå vad fotbolls-VM går ut på. Det är rakt, traditionstyngt och kanske framförallt lättåtkomligt under korta perioder i stora tv-kanaler med tydliga förutsättningar där länder ställs mot varandra i raka tävlingsformat. Det har gjort fotbolls-VM och OS till en allmän angelägenhet, kanske det mest folkliga vi har, och det är mot bakgrund av det jag nu ser med viss oro på landslagsfotbollens utveckling och framtid.
Det svenska fotbollsförbundet bekräftade i förra veckan att de har en hemlig guru i kulisserna som hjälper dem att räkna på tabeller, rankning och seedningar. Jag ser framför mig någon slags Tore Kullgren-figur med bristande kunskap i fotboll men en enorm fascination för den parallella värld av summor, siffror och decimaler som sporten genom en Stargate-port byggd av pengar och drömmar om ännu mer pengar nu transporterats rakt in i.
Gurun är helt nödvändig för att spelarna ska få klart för sig vad det egentligen är som gäller när de väl kliver ut på planen för att representera sitt land. Bara mot Nederländerna nu i dagarna tävlade vi till exempel om en direktplats till VM, en andraplats i gruppen, att inte bli sämsta tvåa i kvalet, att genom resultat även från tidigare träningslandskamper seedas i playoff-spelet, att genom ett annat system seedas in i Nations Leagues toppgrupp eller att inte seedas och kanske tack vare det ändå få en enklare väg till EM 2020.
Om förbundet och landslagsledningen, som ju bör vara Sveriges allra främsta experter på just det här området, behöver en guru för att räkna ut förutsättningarna hur ska då en lagom intresserad svensk fotbollsälskare förstå? Hade åttaårige jag som var allt annat än matematikintresserad ens orkat bry mig?
Fotbollsmästerskapen är fortfarande tydliga men vägen dit är på väg att bli så komplicerat invecklad att jag är rädd att den riskerar att tappa den breda publikens intresse på vägen. De som gör att landskamperna lockar rekordpublik och blir den folkliga angelägenhet som inspirerar våra barn och ungdomar att våga drömma och börja idrotta.
Ska vi ta vägen till EM 2020 som exempel så avgörs det vilka som får spela i mästerskapet (som ska avgöras i 13 olika länder!) när landslagen kvalspelar med start i mars 2019. De som misslyckas där får dock en ny chans i mars 2020 om de hösten 2018 vunnit någon av de 16 smågrupperna i Nations League indelade utifrån fyra divisioner baserade på rankningen från tidigare kvalspel och mästerskap men där det egentliga slutspelet avgörs redan i juni 2019.
Jag lägger in en liten förklaringsvideo här men för de som inte orkar ta sig igenom den kan jag sammanfatta det med att det nu kan bli lättare att gå till EM 2020 om du är dåligt seedat och därmed har presterat sämre än majoriteten av de europeiska lagen i tidigare landskamper. Logiskt va?
Nej, det är ju inte det. Det är oförståeligt, invecklat och onödigt knepigt.
Banktjänsteman och studenter fyllde Friends Arena
Jag förstår anledningen bakom Nations League. Det är ett sätt för landslagen att försöka få fler tävlingsmatcher mot kvalificerat motstånd och därigenom locka mer publik men framförallt mer pengar till sporten. Det är så alla jobbar nu.
Det är till exempel därför Svenska hockeyligan numera har 52 relativt betydelselösa omgångar innan slutspelet inleds och det är också därför Svenska hockeyligan just nu diskuterar varför det inte kommer så mycket publik till arenorna längre.
Sverige-Luxemburg fyllde Friends Arena. Inte för att det kryllade av världsstjärnor (i Luxemburg spelade studenter, banktjänstemän, fastighetsmäklare och bilinköpare), för att det spelades disco-musik innan, för att alla ville se Zlatan eller för att lagen förväntades bjuda på en jämn match utan för att alla förstod vad – och därmed hur mycket – som stod på spel.
Sverige spelade för VM-drömmen och därmed chansen till nya oförglömliga barndomsminnen för en helt ny generation ungar. Det är klart att ingen som själv fyllt sin barndom med de där magiska idrottsmästerskapen ville missa det.
OS har redan lämnat public service i jakt på större intäktsströmmar och därmed övergivit sin fullständigt unika position och möjlighet att nå nästan hela världens idrottsintresserade. Fotbollen har av samma skäl men genom märkliga kvalspel, orättvisa seedningssystem och ett uppdelat EM förmodligen bara börjat med att riva upp sina traditionella format. Men förstår de verkligen vad de riskerar?
Jag hoppas att det kommer vara värt det om de om tiotalet år ligger där sex fot under jorden begravda i sedlar och mynt samtidigt som nobelpriset i matematik går till mannen som precis lyckats räkna Vatikanstaten hela vägen till fotbolls-EM. Påve Franciskus på topp, kardinalsekreterare Pietro Parolin som spelmotor och kardinalpräst Camillo Ruini i mål? Ja, de kommer ju ha snygga tröjor i alla fall.