Jag ser gärna mer av det vi såg i går
MALMÖ. I fjol vägrade Malmö FF släppa in Håkan Mild på arenan.
Och vet ni vad?
MFF är elakare mot sina gäster i år.
För femte året i rad gick Malmö FF segerlöst från en premiär. För femte året i rad gick IFK Göteborg obesegrat från en premiär.
Så det var alltså gammal skåpmat vi fick med oss hem från Malmö Stadion i går? Repriser? Samma gamla vanliga?
Nej, inte så mycket.
Jo, det var den vanliga, mäktiga supportermarschen från Möllan. Samma mäktiga uppslutning. Blå himmel på dagen, himmelsblå ståplats på kvällen. Den allsvenska storstadsblandningen av kärlek och sirener, supportrarnas mjuka nerver och våldspojkarnas skräckslagna hårdhet.
Annars fastnade jag mest för det jag inte riktigt kände igen.
Som mästarna.
Först av allt: MFF–Blåvitt var en väldigt bra fotbollsmatch så här tidigt på året. Men IFK Göteborg var bara ett helt lag i en kvart.
Vann guld med hunden, katten och glassen
Jonas Olsson och Stefan Rehn vann SM-guld med en spelidé som de döpte till ”hunden, katten, glassen”. De kunde lika gärna kallat den för ”Olsson och Rehn”, för det är så IFK vill spela – en kombination av olssonsk direkthet och rehnskt passningsspel.
De där bitarna hänger ihop.
IFK orkar spela sitt direkta, fysiska spel i högt tempo – men bara när de klarar att hålla i bollen emellanåt.
Blåvitt klarade inte det i går. De hade en fullkomligt fenomenal målvakt i Kim Christensen och två väldigt bra ytterbackar i Hjalmar Jonsson och Niclas Alexandersson, men de som skulle bära offensiven klarade det inte. Blåvitt tappade boll, mitbackarna sjönk, laget blev långt och det som återstod var ett trötstlöst jagande.
Jag saknade Thomas Olssons lugn.
Och jag saknade Tobias Hysén. Den riktige Hysén. Inte han som skådespelade fotboll i går. Han utmanade utan att tro, löpte hemåt utan att fullfölja och bidrog med noll och ingenting. Det var så blekt och försiktigt, mil från vad en Tobias Hysén kan och ska göra.
– Fysiskt är jag i form. Det är självförtroendet som fattas, sa han.
Malmö FF kan nog sympatisera med den känslan.
Få som tror på Malmö FF
För första gången på väldigt länge har den malmöitiska bobbigheten, stöddigheten, fått en försiktig underton. Även om MFF förstås ska vinna SM-guld – som alla år, även de i superettan – så är det få som verkligen tror på det.
Roland Nilsson gör det inte heller. Han tippade Malmö fyra häromveckan. Roland Nilsson tror däremot på välorganiserade 4-4-2-lag som springer mycket och rätt, och spelarna tror nog på Roland Nilsson. Det såg ut så i går.
Jag har aldrig sett Rolle som en stor matchcoach, en sån som förändrar matcher med briljanta drag. Men så här sa Jeffrey Aubynn när han stod och torkade utanför MFF:s omklädningsrum:
– Det är skönt att spela därute, att få en tydlig roll. Allt är glasklart. Vi kommer inte alltid att spela champagnefotboll, men det blir i alla fall stabilt.
Och det är väl just det som Malmö FF behöver, efter stormarna och kaoset och den där livlösa skyll-på-andra-kulturen.
När Håkan Mild kom till Malmö Stadion i fjol körde han fram sin Volvo till vip-parkeringen. Mild har gjort 74 a-landskamper, han har vunnit VM-brons, han hade stora IFK-märken på sin sponsrade bil. MFF:s vakt hade en sak att säga till honom:
– Var har du din parkeringslapp?
Mild fick vända bilen och parkera någon annanstans.
I går var det MFF:s spelare som inte släppte in något i onödan. Första kvarten var som i fjol, med fem-sex spelare som ställde sig felvända och väntade på bollar som aldrig kom.
Sedan började de springa. Sedan körde Daniel Andersson och Ola Toivonen över Blåvitts innermittfält. Sedan hittade Aubynn fram med ett par kirurgiska djupledsstick på Jonatan Johansson.
När tempot var som högst och lagen som längst var det MFF som klarade av det.
Gav bort ett mål gratis
Jonas Sandqvist gav bort ett mål gratis på en frispark, Gabriel fick ett mål gratis på en hörna – men utöver målen så var det himmelsblått som bestämde.
Och tänk, de vände ett underläge till poäng.
Och tänk, de gjorde mål på en fast situation.
Och tänk, de var på väg att vinna en premiär.
Det blev 1–1. Bakom södra läktaren såg jag silhuetten till den nya arenan, framför läktaren debuterade framtiden. Agon Mehmeti, arton år, hade mig redan på ”hej”. Teknisk, explosiv, med den där intuitiva, sylvassa intelligensen som en anfallare aldrig kan träna sig till.
Vi kommer att se mera av Mehmeti i år.
Och jag ser gärna mer av det Malmö FF jag såg i går.