Rydström: Vissa AIK-fans slutade vara mänskliga

Erik Israelsson har precis nickat in 1-0 för sitt Hammarby i derbyt mot AIK. Nu ligger han medvetslös på Tele2 Arena:s konstgräs. I duellen som föranleder målet får Israelsson Nils-Eric Johanssons axel med full kraft i huvudet och han knockas medvetslös och faller handlöst med huvudet före i marken. Både Hammarbyspelare och AIK-spelare inser direkt allvaret och målet kommer i skymundan.

Istället handlar allt för en lång stund om Erik Israelsson.

Hur allvarligt skadad är han?

Arenan tystnar.

Men snart börjar AIK-supportrar skandera ”Låt han dö!”.

Och det samtidigt som sjukvårdspersonal kämpade med att återfå en krampande Israelssons medvetande.

När det för övriga människor finns en empatisk gräns som det ska väldigt mycket till innan man passerar - exempelvis innan man vrålar ”Låt han dö!” när en människa ligger knockad - tycks människor i grupp (och då ofta män i grupp) flytta fram gränserna. I skydd av gruppens anonymitet gör man sådant man vanligtvis och rimligtvis inte annars gör.

Det sista jag gör

Jag blir emellertid alltid lika sårad när det sker på fotbollsarenor, när det logiska tänkandet sätts ur spel vid fotbollsmatcher och människor i grupp beter sig osmakligt just där. Det är givetvis osmakligt oavsett var det sker, men inom fotbollen blir på något sätt idiotin nivåsättande i debatten. Och försöker man, som jag ofta gjort, nyansera och förklara blir det detsamma som att man accepterar idiotin. Och det är det sista jag gör.

Men varje gång anonymiteten i gruppen får idiotin att grassera gör det det svårare att försöka se fotbollsmiljön på rätt sätt. För jag anser att man inte alltid kan bedöma det som sker där utifrån exakt samma premisser som i samhället i stort. Det är en speciell kontext.

Fotboll är känslor. Fotboll är galenskap och himmel eller helvete.

Jag har älskat att vara en del av det där. Jag har stundom även eldat på det där. Spelat spelet. Och upplevt att väldigt många supportrar också spelat spelet. Man har avskytt mig som motståndare. Man har vrålat saker till mig. Försökt förolämpa mig. Få mig ur balans. Men aldrig låtit det gå längre än så.

”Du är så jävla ful och äcklig.”

”Du har små shorts.”

Tyckt att det ingår

Och när jag separerade och mitt ex blev ihop med en lagkamrat till mig sjöng DIF-klacken (och sedermera också AIK-klacken) en icke rumsren nidvisa om henne och mig.

Men har jag påverkats av det där? Har det fått mig att spela sämre? Må sämre.

Nej, nej, nej. Jag har verkligen tyckt att det ingår i spelet, att det till och med är en charmig del av spelet. För det vittnar om passion. Och att motståndarsupportrar riktat in sig på mig har jag valt att tolka som en komplimang.

Och när det gäller nidvisan om mitt ex; på träningen dagen efter matchen då DIF:s klack sjöng den för första gången sjöng vår målvakt Petter Wastå den i duschen. Farligare än så var det inte.

När jag nu såg Erik Israelsson ligga medvetslös på Tele2 Arena gjorde det ont i mig. Erik och jag var länge lagkamrater i Kalmar FF och i Kalmar såg många honom som min arvtagare. En kulturbärare. En hårt arbetande spelare som alltid gav sitt yttersta. En egenskap som nu hade fått honom att vräka sig upp i luften och nå högst i en till synes omöjlig luftduell. Med hemska följder.

Tankarna for i mitt huvud. Tänk om…

Jag vill aldrig att fotbollen ska bli en neutral skådeplats där passionen brännmärks. En motståndare ska besegras, det flödar med adrenalin, vi känner glädje, vi känner besvikelse och alltid när vi känner mycket kan vårt omdömen grumlas.

Men allt har en gräns.

Vi får ju aldrig sluta vara mänskliga.

Vissa AIK-supportrar slutade att vara just det i söndags.

Mänskliga.

Henrik Rydström