”08-fotbollen mår bättre än på länge”

Oskar Månsson· "Enkel seger för stabilt AIK"

AIK slog Örebro på Friends Arena

Hammarby går som tåget, Djurgården tar Pelle Olsson-segrar och AIK ser ut som ett topplag redan från start.

Vad är det som händer med Stockholmsklubbarna?

Så här bra har 08-fotbollen inte mått på år och dag.

Det var precis den typ av match som AIK har haft svårt för sedan Andreas Alm tog över som tränare för fyra år sedan.

Ge AIK en toppmatch mot Malmö, Blåvitt eller Elfsborg och de maxpresterar gång efter annan, men ge dem en mindre klubb på hemmaplan och det låser sig.

Okej, inte alltid, men ganska ofta.

Mittfältet har tvekat, anfallet har blivit stillastående, publiktrycket har vänts från inspiration till belastning.

Ångesten borta

Men efter en hyfsad (Halmstad 2-1) och en något mer än hyfsad (Gefle 3-1) hemmaseger så känns det som att den där ångesten har släppt.

Mot Örebro var det full fart från början.

Jag hann knappt slå mig ner innan Henok Goitom missade målet från en meters håll och även om ÖSK-anfallaren Daniel Gustavsson skickade bollen i stolpen i anfallet efter så var matchbilden tydlig.

AIK öste på alla fronter.

Haukur Hauksson och Sam Lundholm hade visserligen svårt att få fram den där sista passningen, men övertaget på kanten var totalt – och då var det ändå inte i närheten av det som Nils-Eric Johansson och Nabil Bahoui skapade på sin.

Det tog 48 minuter för Örebros högerback Daniel Björnqvist att kapitulera helt genom att ta sin andra Nabil-varning och inget kunde ha känts mer logiskt. Så jobbigt som Björnqvist hade mot Bahoui lär en ytterback på Nationalarenan inte haft sedan Sven Axbom ställdes mot Garrincha i VM-finalen 1958.

Bahoui och Goitom i bästa form

Att Nabbe är i toppslag går i alla fall inte att ta miste på.

”För bra för allsvenskan” hade jag hört åtminstone tre gånger från pressläktaren redan i paus.

Och jag tror inte att Inter-spionen som satt några meter bort hade något att invända mot det.

(Det sägs i alla fall att den mystiske mannen var utsänd från Inter – jag ska försöka dubbelkolla den uppgiften).

Även i övrigt såg det stabilt ut för AIK.

Efter experimentet med 4-3-3 på försäsongen är det 4-4-2 som gäller för stunden, och det verkar passa den nuvarande truppen bättre. Inte minst Henok Goitom, som gjorde en ny toppinsats, ser ut att trivas som allra bäst med en anfallare bredvid sig.

Örebro stack visserligen emellan med en del chanser – framförallt fortsatte den förre AIK:aren Daniel Gustavsson att hota i djupled – men det kändes som en kalkylerad risk. Ska man anfalla med så mycket folk som AIK gjorde så uppstår ibland ytor åt andra hållet. Om man drar upp täcket så fryser man om fötterna, som Erik Edman en gång uttryckte saken, det är egentligen ganska enkelt att förstå.

Vad som har hänt Örebro är däremot svårare att begripa.

Från att ha varit allsvenskans näst bästa lag i höstas till att slå ut Malmö och Elfsborg i cupen till...det här. På fem matcher har ÖSK gjort två mål, släppt in elva och tagit en ynka poäng.

Bra på plan – och på läktarna

Men om vi återgår till det som jag skrev i början: det är inte bara AIK som har medvind i huvudstaden.

Att Hammarby fått en drömstart på serien skriver nog de flesta under på, men även Djurgården har efter två tajta segrar (Kalmar 1-0, Sundsvall 2-0) samlat ihop godkända sju poäng så här långt.

Och AIK – ja, det ser som sagt riktigt stabilt ut.

Som helhet är det en oerhörd scenförändring i Stockholm där AIK länge varit ensamma om att göra sportsligt anspråk på epitetet svensk storklubb.

Dessutom vill jag lägga till att vi redan fått flera fina läktarupplevelser från de tre klubbarna – även om just dagens publikinsats inte tillhörde någon av de bättre.

Men helhetsbilden kan i alla fall vara värd att påminna om i tider när fotboll, bengaler och våld lite för ofta blandas ihop i en enda stor guilt by association-röra.