Bank: ”Henke” har ett luftslott att reparera
NICE. De hade namnen, landslagskaptenen och visionerna. De hade de röda siffrorna, skadebenägenheten och Peo Ljung på bänken.
Lägesbeskrivning för Helsingborgs IF, sommaren 2019:
Välkommen till luftslottet som sprängdes.
Det har gått ett par månader sedan Peo Ljung och Andreas Granqvist gick upp på en scen utanför Stockholm för att berätta för allt och alla om vad vi kunde förvänta oss av årets HIF. Granqvist bar landslagsoverall, Ljung bar bister min.
– Jag gillar inte underdogmentaliteten, men nånstans måste vi acceptera det, sa han.
– Jag tror inte att de andra ser oss som en vanlig nykomling, sa Granqvist.
Det tror inte jag heller.
Väldigt många av oss hade svårt att riktigt ringa in Helsingborgs IF. Var de sina namn, alla de där etablerade, meriterade, diplomerat duktiga spelarna? Eller var de en klubb som stod på väldigt gungig mark, med ekonomiska problem och en sportslig ledning som lämnar frågetecken efter sig?
Jo, lite av båda.
Skjuter upp stålbadet
När HIF är helt och friskt, när alla etablerade kan spela, så kan de utmana snart sagt vilket lag som helst i allsvenskan. Det har nu inte hänt så ofta, vilket man kunnat räkna ut med valfri kroppsdel och en krita. Kanske är den mest akuta frågan kring Olympia inte hur man ska spela sin fotboll, utan vilken självbild man känner att man bottnar i, igår, idag och imorgon.
De har satsat på att skjuta upp sitt ekonomiska stålbad, hoppats på att sitta kvar vid de stora killarnas bord när den nya finansiella verkligheten knackar på nästa säsong.
Och nu har de alltså, tvärtemot mot vad de lovat, gjort sig av med mannen som skulle hålla i trådarna.
Peo Ljung är en speciell karaktär, ett sammanbitet ansikte, typen som vaknar förbannad och lägger sig lite argare, och däremellan har ett ganska jämnt humör. Jag har inte levt i ett omklädningsrum med Ljung, men utifrån är det ju svårt att tänka sig att han är en humörhöjare i ett krisande kollektiv.
Det här är inga nyheter, det här visste HIF i vintras och för ett år sedan. De visste vem Peo Ljung är, de visste hur hans fotboll ser ut.
De visste att han gjort ett fint jobb i superettan, och de vet vilken skadesituation han haft att hantera. Och de väljer att göra sig av honom efter en lång rad segerlösa matcher.
Har ett luftslott att reparera
Det krav jag ställer på en sportslig ledning i en allsvensk klubb är att de är förberedda, att de har en plan för hur de ska ersätta en duktig högerback när han lämnar klubben, långt innan han lämnar klubben, att de har en lista över tränarnamn de bollar även när allt ser som bäst ut.
HIF vänder sig till Henrik Larsson, och det är kul för allsvenskan, kul för oss som gör tidningar om allsvenskan, kul för Henke som sjösätter sin tränarkarriär igen (hans poängsnitt i hans senaste 100 matcher som huvudtränare ligger en bit över en poäng per match) i en klubb där en kategori supportrar bokstavligen tog strid mot både honom och hans son när HIF åkte ur allsvenskan.
Jag antar att det blir 4-4-2 nu, jag antar att klubben räknar med att den dynamiska dunderduon Larsson-Granqvist kan ha en viss attraktionskraft på transfermarknaden, och jag tror väl att HIF är bra nog för att navigera bort från nedflyttning under de månader som återstår av den här säsongen.
Men det är en bifråga för en förening som har andra ödesfrågor att bolla med om de vill vara annat än ”en vanlig nykomling”. Det HIF behöver är en stark sportslig ledning, en som arbetar med visioner som sträcker sig längre än att värva från ett allsvenskt who-is-who, och som rekryterar tränare utifrån andra principer än vem som råkar stå närmast. En klubb som agerar medvetet efter sin ekonomiska verklighet, och bestämmer hur de vill spela sin fotboll.
Att Henrik Larsson tränar laget igen betyder mindre för HIF än hur Andreas Granqvist fungerar som sportchef 2020.
Han har ett luftslott att reparera, när han väl räddat dem kvar i allsvenskan.