Karlsson: Hodgson har redan uppförsbacke
Fem raka förluster, fem matcher utan att göra mål.
Roy Hodgson räddade Fulham för tio år sedan. Ska han göra om samma bedrift räcker det inte med att införa ett noggrant zonförsvar.
Crystal Palace har varken en defensiv eller offensiv som hör hemma i Premier League.
Fjorton månader efter att han lett England i EM-debaclet mot Island, och drygt fem år sedan han lämnade West Bromwich, var Roy Hodgson tillbaka i Premier League.
Det finns något logiskt och nostalgiskt med att den 70-årige Sverigebekantingen sluter cirkeln i just den här klubben.
Det var i Croydon i södra London han växte upp och det var där han som 14-åring stod på läktaren på Selhurst Park i april 1962 och såg Real Madrid med Di Stefano och Gento briljera i en träningsmatch.
När matchen började var det inte mycket som var logiskt längre.
Managerbyte brukar ju betyda ett lyft. Statistiken visar att nio av tio lag som sparkat tränare i Premier League springer mer i matchen efter tränarskiftet.
Men Roy Hodgsons intåg gav ingen synbar energiinjektion. Tvärtom. Crystal Palace var närmast handlingsförlamat i första halvlek.
Handlingsförlamat
Roy Hodgson hade talat om att gå ”back to basics” efter en Frank De Boer-period med storslagna idéer om att blir ett kortpassningsspelande lag med en Sam Allardyce-ammad trupp (det finns en viss utmaning här).
Om ”tillbaka till grunderna” betyder att ställa sig i ett 4-4-1-1 på egen planhalva och agera statister när ett rörligt, rappt Southampton trillade boll – då utförde Crystal Palace iallafall Roy Hodgsons matchplan.
Efter fem minuter hade Saints hittat rakt igenom det ihåliga mittfältet och några sekunder senare hade Steven Davis tryckt in en retur till 0–1.
Inte ens zonförsvaret (numera kallat positionsförsvar) och Hodgsons paradgren, fungerade.
I det läget hade man förväntat sig ett hemmalag som klev fram och åtminstone försökte förlägga spelet på offensiv planhalva, men Crystal Palace förblev låga och passiva. Bortsett från Ruben Loftus-Cheek som blixtrade till ett par gånger var anfallsspelet obefintligt.
Begränsade förutsättningar
I andra halvlek klev Crystal Palace lite högre, men den offensiva kreativiteten saknades och anfallsförsöken blev uddlösa.
Roy Hodgson har ingen tacksam uppgift i sin nya klubb.
Om han lyckas rädda kontraktet så kommer det heta att han är en bakåtsträvare som skruvat tillbaka tiden och endast kan vinna med pragmatisk tråkfotboll.
Om han misslyckas så är det för att tiden har sprungit förbi honom, att hans fotbollstänk är passé.
Hans förutsättningar är dessutom begränsade. Försvaret, där Scott Dann glömt bort hur man försvarar, har börjat uselt denna säsong. Jeffrey Schlupp var katastrof i första halvlek och när Joel Ward skulle slå inlägg landade de i grannkommunen. Offensivt ser det än mer dystert ut. Efter fem matcher har Crystal Palace inte gjort mål.
När Roy Hodgson med kvarten kvar bytte ut pigge Ruben Loftus-Cheek (förmodligen för att spelaren inte är hundraprocentig fysiskt efter frånvaron) hördes spridda burop. Och efter matchen satt Alan Pardew i Sky Sports och slog fast att Crystal Palace var bättre förra veckan under Frank De Boer.
Uppförsbacke, som sagt.
Roy Hodgson behöver förstås mer tid än två-tre träningar för att få ordning på ett krislag som Crystal Palace. Men tid är en bristvara i Premier League. Frank De Boer fick gå efter fyra matcher.
Roy Hodgsons kommande tre motståndare i ligan är Manchester City, Manchester United och Chelsea…