Fagerlund: Symboliserade ett misslyckat drag
Relationen mellan Thomas Tuchel och Pep Guardiola beskrivs ofta som den mellan två skickliga schackspelare: Intensiv, respektfull, oberäknelig.
Kai Havertz mål blev ytterligare ett bevis för ett lyckat tränar– och taktikskifte. Bilderna av en rödgråten Kevin de Bruyne symboliserade ett misslyckat drag.
Att Chelsea säkrade Champions League-titeln i Porto var fullt rättvist. Allt som krävdes för att nå dit var ett tyskt geni.
Det var hjärtskärande att se Kevin de Bruyne linka av Estádio do Dragã med en halvtimme kvar att spela. Vice-kaptenen vill alltid väldigt mycket, så även ikväll. Faktum är att hela Manchester City ville mycket. Pep Guardiola ville en massa. Ett kvitteringsmål hängde i luften men alldeles för sent.
Var det verkligen rätt läge att visa mod i en åtråvärd Champions League-final? Mod kan som bekant utvecklas till övermod eller – som det ofta benämns i Guardiolas fall – ”övertänk”. Thomas Tuchel, en långlivad beundrare och vän av spanjoren, valde att hålla sig till de grunder han implementerade redan under sin första dag på Cobham. Med facit i hand var tyskens linje den bästa: Chelsea vann eftersom de vägrade gå utanför ramarna. Man City-spelarna hittade aldrig tillbaka till sina rätta identiteter.
Tuchel visste
”I know Pep but I never know what he will do”. Tuchel förutspådde att schackpartnern Guardiola skulle leverera en överraskning och tysken siade givetvis rätt. Ingen Fernandinho, ingen Rodri, men däremot Raheem Sterling i Citys startelva. Chelsea-tränaren misstänkte att Oleksandr Zintjenko skulle ta klivet in på centralt mittfält vilket visade sig vara en kvalificerad gissning.
Den första halvleken blev en nagelbitare, det var fullkomligt omöjligt att titta bort eller ens blinka. Något skavde med Guardiolas experiment som snabbt tappade logik. Planen löd säkert att City skulle dominera matchen genom offensiv kraft, bollinnehav och tålamod men Chelsea var alldeles för organiserade försvarsmässigt. Raheem Sterling lyckades bara skaka av sig Reece James en enda gång och Riyad Mahrez hölls anonym på andra kanten. Samtidigt blottades hål i Citys defensiv där passningar stacks fram i djupled (inte minst från Ben Chilwells vänsterkant) mot Timo Werner som dock saknade sikte även på portugisisk mark.
Kai Havertz ledningsmål kom därför inte helt ur det blå. Rekordvärvningen löpte emellan en splittrad backlinje och lade in 1–0 med Zintjenko hängandes i ryggen till ljudet av en exploderande arena. Anfallet då Werner hittade ytor mellan mittback och ytterback en stund tidigare var snudd på identiskt – det lär alltså ha varit noggrant uttänkt att spela ut bollen till Chilwell, vidare till Mason Mount och sedermera till de centralt löpande anfallarna. Det var svårt att avgöra vem som firade genidraget vildast av Tuchel, skadade Thiago Silva på bänken och ägaren Roman Abramovitj på läktaren.
Christensen en dansk gud
Som väntat tog Zintjenko en mer traditionell ytterbacksroll efter paus och satte därmed stopp för Guardiolas misslyckade projekt, men det som behövde hända uteblev. Redan när De Bruyne klev av på grund av huvudskada i kollison med Antonio Rüdiger var känslan att detta inte var Citys kväll. Andreas Christensen, som kom in i stället för en lika besviken Silva, spelade som en dansk gud. N’Golo Kanté vägrade släppa någon förbi sig. Den där backlinjen blev Tuchels nyckel till Champions League-titeln – Rüdiger, Christensen, Silva, Azpilicueta, James, Chilwell, alla har lyft sig sedan tyskens ankomst. De hittade ett system som fungerade och höll sig till det.
Havertz och Werner är två andra exempel på spelare som stärktes av Tuchels ledarskap. Jag är övertygad om att vikten av att få igång de dyra nyförvärven nämndes redan under anställningsintervjun i slutet av januari. Varsamt slussades duon in och har lyckats göra tillräckligt stora avtryck för att undvika floppstämplar. Tvärtom lyckades de till slut influera offensiven på ett sätt som säkerligen gläder Abramovitj och bådar gott inför nästa säsong (tänk Werner utan tusen offside-löpningar och bommade lägen.. då ni!).
Med eller utan en tredje rak seger mot Guardiolas Man City hade skiftet av Tuchel setts som en remarkabel succé. För spanjoren är det förstås det motsatta, en monumental besvikelse. När kapten Azpilicueta lyfte bucklan till kulissen av blått konfetti såg tränaren ut att vilja sjunka genom jorden. Tio år har gått sedan Pep Guardiola senast var en Champions League-vinnare, han har aldrig varit så nära en ny titel som ikväll.
Nio år tidigare, 2012, lyckades Chelsea med samma bedrift. Då hette hjältarna Didier Drogba, Ashley Cole och Petr Čech. Nu heter de Mason Mount, Reece James och Andreas Christensen. Alla sprungna ur den egna akademin, alla med enorma kungsblå hjärtan.
