Bank: Sverige har blivit något som är omöjligt att inte vara stolt över
S:T PETERSBURG. Magi och mirakel? Blixtar och under och Toivonens trollstav?
Nej, vet ni vad.
Sverige ska spela kvartsfinal i VM, och det är bara som det ska. De har inte gått på vatten en enda sekund på vägen hit.
De går bara till jobbet, de gör bara sitt.
Tjenare där ute i fotbollsvärlden, lite frågesport från ett S:t Petersburgs-party så här på kvällskvisten:
Hur ser man skillnad på när lag som Tyskland eller Spanien spelar fotboll och när Sverige gör det?
Svar: Sverige spelar i VM.
Och hallå där i Almedalen, ni som debatterar hur ni ska bära er åt för att lyckas ena det där landet som ”håller på att gå sönder”. Har ni plats för ett seminarium till, i så fall kan ni ägna det åt att slå på en riktigt stor tv-apparat och titta på när Janne Anderssons landslag spelar fotboll.
De förtjänar precis allt
Precis så här kan det gå till när Sverige blir något som är omöjligt att inte vara stolt över.
Vi väljer rätt ledare, vi arbetar tillsammans, vi står upp när det blåser, vi ser varandra i ögonen, vi sliter som djur, vi hjälps åt, vi tar hand om våra gamla (Ola Toivonen fyllde 32 idag, Granen går som en pensionär), vi ger våra unga chansen, vi ställer oss upp och säger fuck off till rasister.
1–0 mot Schweiz. Kvartsfinal i Samara på lördag.
De förtjänar precis allt, och de förtjänade rent objektivt det här.
Sverige mot Schweiz var kanske ingen match för de neutrala – vilket är speciellt för en match mellan Sverige och Schweiz – men det var en uppvisning i svensk organisationsperfektion. Janne Andersson lagade sitt mittfält med Gustav Svensson, men annars kände vi igen precis allt.
Ett av världens åtta bästa landslag
De står rätt, de hade koll på vändningarna ut mot Shaqiri, de högg när Rodríguez slarvade, de såg till att få Viktor Claesson involverad. Möjligen var Sverige lite för räddhågset när de skulle bygga spel från backlinjen, möjligen fick Granit Xhaka lite för mycket boll lite för högt upp. Men det där var små fläckar, och de korrigerades efter hand. Gustav Svensson och Ola Tovionen hjälptes åt med Xhaka, och Albin Ekdal fick ta ansvar för att bryta linjer med sitt spel, ta med bollen fram och provocera Schweiz försvar.
Men grundspelet satt, allt satt. Allt utom Marcus Bergs avslut, och om det sett lite mindre stabilt ut defensivt hade det där börjat kännas som ett problem.
Men vad bryr sig det här laget om problem?
Organisation, struktur, något så obsolet och ålderdomligt som lojalt lagarbete har tagit ett gäng hedervärda fotbollsgnuggare och svetsat samman dem till ett av världens åtta bästa landslag. Ett gäng polare som gör varandra bättre.
Det är klart att de spelat mer himlastormande bragdmatcher än den här, men det här var en symbolmatch på så många andra sätt. Här såg vi ju både bristerna och vägen runt dem.
Vi såg alla de där tredjedels- och halvchanserna som de metodiskt spelade sig fram till – och sedan såg vi hur de missade dem, av det enkla skälet att de inte heter Eden Hazard eller Neymar eller Harry Kane. De avslutar med foten när de borde välja huvudet (Ekdal), de får knappt till ett avslut när de är fria (Berg), de skjuter högt över från tio meter (Toivonen).
Sverige har inte de kvaliteerna.
Men vet ni, de har ju alla andra.
Fullständigt uselt och fullkomligt underbart
Schweiz skapade inte en målchans att vara rädd för förrän det bara var sekunder kvar och Haris Seferovic för sakens skull lät Robin Olsen visa att han är en fantastisk fotbollsmålvakt. Sverige fortsatte, fortsatte, fortsatte, och till slut hade de förtjänat allt de fick, allt Emil Forsberg fick.
Det är med mål som med små barn: ens egna är alltid väldigt vackra. Ola Toivonen rullade fram bollen till Mini-Foppa, förstatouchen var perfekt och när avslutet kom var det fullständigt uselt och fullkomligt underbart.
Talangbacken Manuel Akanji styrde in bollen i eget mål, och det var det.
Schweiz piskade på mot slutet, de fick sina hörnor och det tryck man får när man skickar in alla anfallare man har och blandar det med desperation. Sverige stod tryggt kvar, lät Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf nicka bort det som skulle nickas bort, medan Albin Ekdal plockade upp och lugnade ner.
Och vi måste prata om Albin Ekdal nu, eller hur.
Undrar mest hur motståndarna ska orka med honom
Före VM undrade jag om han skulle orka spela så här många matcher på så kort tid. Nu undrar jag mest hur motståndarna ska kunna orka med honom. Han är en enmansarmé där ute, med sin närkampsfysik, sin intelligens och sina lagom mjuka fötter. Sverige behöver sina krigarbackar och löparanfallare, de behöver en glidtacklande Gustav Svensson, men gud ska veta hur mycket de behöver verkligen det där lugnet de får när Ekdal eller Ola Toivonen tar emot bollen och andas en sekund.
Isaac Kiese Thelin spelade fram Martin Olsson till ett friläge och en straff som blev en frispark som blev en slutsignal i samma stund som Ola Toivonen sköt.
Grattis på födelsedagen, Ola. De sjunger ditt namn på läktarna nu och Degerfors får vänta, för i helgen ska du spela kvartsfinal i VM.
Ta med polarna, det kan bli kul.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller