Vart tog alla talangerna vägen?
Sportbladet granskar: Bara tre från gyllene generationen har etablerat sig i landslaget
Uppdaterad 2019-07-08 | Publicerad 2017-09-02
MINSK. Brons i U17-VM, guld i U21-EM, två U21-EM i rad och avancemang till U19-EM för första gången.
Förbundet skryter gärna om ungdomslandslagens framgångar de senaste åren.
Men bara tre av talangerna har etablerat sig på allvar i a-landslaget.
– Ibland är det svårt att säga nej till pengar. Men ska man ha en lång karriär, speciellt i ett landslag, får man nog tänka om både två och tre gånger, säger Mikael Lustig.
Svenska Fotbollförbundet slår sig gärna för bröstet över de framgångar man haft med sina u-landslag de senaste åren. Senast i programbladet till U21-landslagets EM-kvalpremiär mot Cypern på tisdag:
”Sverige har aldrig varit bättre på ungdomssidan – det visar alla framgångar de senaste åren. Ålderskullen (födda 1996 som tidigast) som i kväll här i Falkenberg inleder kvalspelet till EM i Italien 2019 är troligen våra bästa spelare någonsin i den här åldern”, skriver förbundets omvärldsbevakare Jonas Nystedt.
Kollektivens medaljer och kvalsuccéer må imponera ur ett historiskt perspektiv i svensk fotboll. Men vart har talangerna från de här årgångarna tagit vägen? De har inte direkt dundrat in i a-landslaget. Bara tre av dem har etablerat sig på allvar: Victor Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson och John Guidetti.
En från sommarens U21-EM
I den aktuella VM-kvaltruppen hittar vi också Filip Helander samt blixtinkallade Oscar Hiljemark och Isaac Kiese Thelin. Alexander Fransson är den ende från sommarens U21-EM som funnits med men han har åkt hem fotskadad.
Förutom Hiljemark var också Oscar Lewicki och Patrik Carlgren med i EM i fjol men de är inte ens med i diskussionen numera.
Från bronslaget i U17-VM 2013, där flera hunnit bli 21 år, är ingen ens nära en VM-kvaltrupp.
Nu kan visserligen flera av de här få ny fart på karriären och komma tillbaka i landslaget. Men sett till att Sverige skulle vara bättre än någonsin på ungdomssidan så är resultatet magert så här långt. Det är svårt att förestålla sig hur fyra från 2015-generationen skulle starta en VM-premiär nästa år och ytterligare tre av dem skulle sitta på bänken. Så var fallet med 2009-generationen i EM 2012.
Och tittar vi längre tillbaka startade fyra spelare från 1998-generationen i EM-premiären två år senare och ytterligare en byttes in.
Samma år som Patrik Andersson och Joachim Björklund spelade U21-EM (1992) var de ordinarie i backlinjen när Sverige gick till semifinal i hemma-EM och i 1990-generationen var sju spelare med och tog VM-brons fyra år senare.
”Klubbvalet oerhört viktigt”
– Folk ska komma ihåg att det är en väldigt stor skillnad på att spela pojkfotboll och komma upp på den högsta nivån, säger Mikael Lustig, som kom med i landslaget ett halvår efter U21-EM 2009 och varit bofast sedan dess.
– Klubbvalet är oerhört viktigt, om man väljer pengarna i en annan liga eller går dit man kan få en bättre utveckling.
Lustig pekar inte på något sätt ut några enstaka spelare och drar heller inte senare U21-generationer över en kam. Men han menar att alternativen och frestelserna är fler nu än för bara några år sedan.
– Ibland är det svårt att säga nej till pengar men ska man ha en lång karriär, speciellt i ett landslag, får man nog tänka om både två och tre gånger. Idag kan du dra ut efter att gjort det bra en halv säsong i allsvenskan. Det är tufft där ute.
När Lustig och hans generationskamrater tog steget från U21- till a-landslaget spelade de i princip allihop vecka in och vecka ut i sina klubblag.
– Alla var ordinarie till 100 procent och det är inte riktigt så det ser ut just nu.
Fotnot: Emil Krafth ingick visserligen i U21-generationen som tog guld 2015 men missade slutspelet på grund av skada. Skulle vi räknat in honom hade vi också kunnat ta med till exempel Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström och Andreas Isaksson i den generation som var med i U21-EM 2004.
