Fem punkter: AIK-Häcken
Publicerad 2020-08-30
Per Bohmans fem punkter från AIK-Häcken på Friends Arena.
1. Skulle vi ta Häcken på allvar?
Statistiken var en sak. Häcken hade alltså inte vunnit i Solna mot AIK på över tio år inför den här omgången, men även om de faktiska resultaten varit piss så är frågan om inte prestationerna varit ännu sämre. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin sett Häcken göra en bra insats mot AIK på bortaplan.
Sett till att de nyligen kämpat till sig segrar i svåra bortafajter mot Varberg och IFK Norrköping var det väl dags nu?
Skulle man ta laget på allvar i striden om Europaplatserna behövde de kunna ta tre poäng även i en sån här match.
2. Rekordraka AIK
När Andreas Alm startar med Alexander Faltsetas i stället för Gustav Berggren så vet man vad Häcken väntar sig. En köttigt primitiv match.
Helt rimligt sett till att AIK spelat en nästan parodiskt enkel och rekordrak fotboll sedan Bartosz Grzelak tog över. Nästan alltid får vi en längre boll från Per Karlsson, Soitiris Papagiannapoulos eller Sebastian Larsson upp på jättarna Henok Goitom och – framför allt – Kolbeinn Sigthorsson. Duon grisar ner bollen och fördelar vidare den ut på kanterna där ytterbackarna eller någon ur innermittfältet fyller på för att dunka in ett inlägg. Eller en diagonal krossboll direkt ut mot wingbackarna och så... inlägg.
Effektivt?
Det gav åtminstone enstaka helchanser och några halvchanser.
Framför allt ledde det till avslut, vilket AIK inte varit bortskämda med 2020. AIK är näst sämst i allsvenskan på att komma till avslut, och lika dåliga på att träffa mål när de väl gör det. Filip Rogic kommer se till att den statistiken hyfsas till. Nyförvärvet var rivig och rätt hafsig i sin debut, men han är typen som vill och vågar avgöra vilket ledde till tre halvfarliga avslut på de första 18 minuterna av matchen.
3. De flydde för Bengtsson och Yasin
Häcken var elegantare, mer flytande. Kanske inte så jävla mycket bättre men de spelade definitivt med en högre svårighetsgrad. Faltsetas understödde Toivio och Lindgren i den grekisk-romerska brottningen med Sigthorson/Goitom och då kunde Erik Friberg koncentrera sig på att trä in bollar till Daleho Irandust, Ahmed Yasin och Leo Bengtsson.
Yasin och Bengtsson plågade det fortsatt något ängsliga, och därmed räddhågset fallande AIK-försvaret. När Häckens yttrar drog fram i mäktiga dribblingsraider så kapitulerade fembackslinjen i rask takt och tog till flykt mot egen målvakt. Yasin plågade framgångsrikt Mets/Kahl och Bengtsson bidrog med ett rappt avslut som Haugaard tvingades styra i egen stolpe.
4. Gubbiga Gnaget måste få resultat – direkt
Eric Kahl är 18, absolut. Men i övrigt är AIK plötsligt ett allsvenskans äldreboende.
28, 27, 34, 29 (fyller 30), 30, 29 (fyller 30), 35, 27, 35, 30.
Det är alltså åldern på resten av spelarna i startelvan. Sen hoppade Mikael Lustig, som fyller 34, också in (fina inlägg!). Den gubbigt gammaldags fotbollen jag beskrev tidigare gifter sig förstås väl, rent tematiskt, med åldersstrukturen i laget. Grzelaks beslut att spela på det här viset är definitivt inte orimligt. Det är på många sätt vettigt då spelarna led av posttraumatiskt stress efter Norling och var i behov av enkla, tydliga instruktioner för att känna trygghet.
Men om man har en av seriens dyraste, stjärntätaste och mest åldersstigna trupper, och dessutom spelar en ultrapragmatisk fotboll som ska garantera resultat nu! nu! nu! – så måste det också ge resultat... nu.
För trots all stjärnglans och alla flådiga nyförvärv – den sportsliga ledningen har slagit blå dunster i ögonen på alla supportrar – så är AIK fortfarande ett lag i akut risk att åka ur allsvenskan. Östersund och HIF har börjat vinna, det kan även Kalmar och Falkenberg göra.
5. Extremt imponerande, Häcken
Häcken högg som kobror när ett stappligt AIK slarvade en masse i början av den andra halvleken. Haugard slog bort enkla bollar, Papagiannapoulos missade passningar och till och med Seb Larsson syndade. Andreas Alms mannar har vett att utnyttja bollinnehavet om de får det gratis.
Erik Friberg tryckte fram en hård låg passning till Jasse Touminen – fortsatt mållös men åtminstone lojal – som skarvade vidare på ett tillslag mot Daleho Irandust. 22-åringen har äntligen blivit en spelare att lita på, en spelare som kliver fram när det verkligen gäller. Det är också något vi kan kräva av en så begåvad ung man. Svensk fotbolls Mesut Özil vek in med bollen, gled förbi två backar och pricksköt så fenomenalt precist in bollen i ”fel” hörn för en grundlurad Haugaard.
Hela insatsen visar att vi bör ta Häcken på allvar. När det tunga, raka AIK tryckte på med precis allt de hade i slutet så stod bortalaget upp på ett mäktigt sätt. Pressen var enorm, men väktarna Lindgren, Toivio, Zuta, Hammar och Dahlberg hanterade på ett strongt vis de 25–30 bollarna som ven in i straffområdet. Jag är lika imponerad av det som jag någonsin varit av Häckens fantastiska passningsspel.