Det ser CLart ut!

Wennman: Arsenal måste spela världens vackraste fotboll

Möjligen tar jag i så jag spricker nu, men:

Arsenal måste spela världens vackraste fotboll.

Det finns bara en logisk slutsats att dra av gårdagens omgång i Champions League, och det är att The Gunners kommer att vinna hela turneringen.

helskärm

Som vanligt är det en sak att spela tjusigt och en helt annan att spela effektivt, men om man kan kombinera båda sakerna på det sätt som Arsenal gjorde mot Porto (2-0) i går kan jag inte se att det finns nånting som hotar Thierry Henry och kompani.

Det blir domarbetyget 10,0 i tekniskt utförande.

Det blir domarbetyget 10,0 i konstnärlighet och koreografi.

Det blir - om jag inte alldeles har tappat vettet - Arsenals år i Champions League, jag är beredd att suga svetten ur Alexander Hlebs strumpor om jag har fel.

Arsenal var i går "a perfect 10".

Arsenal kommer att ta hem det här.

Sticker man fram näbben på det viset får man räkna med mothugg från alla möjliga håll, inte minst från supportrar till ett nästan lika kvickt, tekniskt och oberäkneligt Barcelona och ett tungt, malande, effektivt Chelsea - men jag väljer alltså att tro på styrkan i skönheten.

Arsenal - som Miss Universum

Hade Champions League varit tävlingen om Miss Universum hade Arsenal redan vunnit.

Och larva er inte nu, ni som håller på andra lag...SÅG ni spelet mot Porto?

Det började ganska trevande, portugiserna gick oväntat kaxigt upp i banan och tvingade Arsenal att jaga boll för en gångs skull. Efter 18 minuters spel hade det sensationella inträffat att Porto hade ett övertag i bollinnehav, 58 procent mot 42.

Men sen, ladies and gentlemen, sen:

Cesc Fabregas, 19 år (!), dirigerade styrkorna som om han vore en korsning av Platini och Zico. Vitryssen Hleb sprang som om han vore en korsning av Kanchelskis och Blochin. Tomas Rosicky lirade och sköt som om han vore en korsning av Dudley Moore och Anders Limpar. Thierry Henry lattjade omkring med näsan i vädret som om han vore en korsning av Jesus och sig själv.

Poängen var att bollen gick som en flipperkula mellan spelarna i en slags Harlem Globetrotters-uppvisning vi sällan sett maken till på den här nivån.

Jag har sagt det hela tiden under den tveksamma starten i Premier League: ju bättre lag Arsenal får möta, desto mer betalt kommer laget att få för sina blixtsnabba omställningar, sina one-touch-passningar och sin extremt höga svårighetsgrad på spelet.

Bara en engelsman i startelvan

Det enda man kan sakna är en riktig killer i straffområdet. Men det hade nästan varit för mycket om en Hernan Crespo eller Ruud van Nistelrooy hade anpassat sig till Arsenals spel...då hade resten av fotbollsvärlden kunnat packa ihop och gå hem.

Henry nickade snyggt in 1-0 i går och Hleb följde upp med 2-0, och allt var resultatet av ett strålande teamwork. Det finns därmed en poäng i konstaterandet att det bara fanns en enda engelsman i Arsenals startelva: vikarierande vänsterbacken Justin Hoyte.

Med en kvart kvar kom en svensk in på planen också, Fredrik Ljungberg. Som såg pigg ut.

Jag blev alltså svårt imponerad av Arsene Wengers manskap och tror att laget kommer att vinna Champions League. Observera dock att det inte innebär att jag tror på Arsenal i Premier League - det är andra förutsättningar med i bilden där, andra krav som bättre passar breda supertrupper som Chelseas.

Fantastisk fotbollsfest

Det var i alla fall en fantastisk fotbollsfest framför tv:n. England hade en drömkväll och kunde också räkna in en bortaseger för Man United mot Benfica (1-0, Saha), även om det inte var nån bejublad uppvisning United stod för. Bara iskall taktisk beräkning.

En annan glädjechock var i alla fall eftersnacket hos en lysande Claes Runheim i Viasat-studion.

Efter åratal av meningslöst babbel i olika kanaler fanns där en trio (Johan Mjällby, Bo Petterson, Thomas Nordahl) som släpptes lös i funderingar över svensk fotbolls tillstånd - i jämförelse med Arsenals superlir - och det var det bästa, spontana fotbollsresonemang jag nånsin hört i tv, nånstans, nångång. Det var tio minuters världsklass.

Mjällby oroade sig över svenskarnas bollmottagning, Nordahl påpekade vikten av att ha tekniska försvarare och Bosse P dömde ut Lars Lagerbäck fullständigt.

Först underbar fotboll, sen ord som man själv skulle vilja stå på ett torg och skrika ut.

Den perfekta kvällen, faktiskt.