Bank: Ilska som drivkraft? Ja, det vore väl konstigt annars
Ensam i världen, med tusen fiender framför sig – och en unik talang med sig in i striden.
Hur vinner man?
I kväll åker Zlatan Ibrahimovic hem till Mario Balotelli för att spela fotboll. Kunde vi inte få höra dem prata om det istället.
Det är en bilresa på tio mil eller så, från modehuvudstaden Milano rakt österut till provinsens Brescia.
Milan kommer hit i kväll, för att möta ett Serie A-sladdande Brescia som försöker hitta tillbaka igen efter haveriet med Fabio Grosso som tränare. Jag har längtat efter den här matchen, egentligen ända sedan Zlatan Ibrahimovic bestämde sig för att återvänta hem till Italien.
I de italienska medierna har man gjort en sak av att det var just här, på Stadio Rigamonti, som Zlatan gjorde sitt allra första Serie A-mål, för Juventus 2004, men det var inte det jag såg fram emot.
Ilska som drivkraft
Jag ville se honom mot Mario Balotelli. Jag ville lägga deras karriärer och vägval bredvid varandra.
Båda lämnade ju Italien för ett årtionde sedan, båda har återvänt hem den här säsongen, men de har landat i Serie A med helt olika packning.
Balo kom hem till sin barndoms Brescia med lika många skandaler som titlar, utan att ha hittat hem någonstans, utan att någonsin bli mer än glimtar av ett kosmiskt löfte. När Ibrahimovic kom hem till Milano var han en färdig staty, ett monument som erövrat ligor och länder, som blivit ifrågasatt konstant men vunnit nästan alla strider han gett sig in i.
De är båda födda utanför normer, i sammanhang som varit för trånga för dem. Ibrahimovic i en folkhemsk och fördomsfull svensk fotbollsfamilj, Balotelli som svart supernova i ett rasistiskt Italien.
Ilska som drivkraft? Ja, det vore väl konstigt annars.
En tisdagskväll för tolv år sedan drog Zlatan iväg en stenhård frispark från 35 meter på Cypern. Anorthosis målvakt gjorde en halvlam räddning, en artonårig Mario Balotelli rakade in returen och blev den yngste Champions League-målskytten i Inters historia. Han firade målet sammanbitet, som han ofta gör.
Det där är en fin, historisk parentes, den etablerade världsstjärnan som ligger bakom den unge supertalangens premiärmål. Halvannat år senare spelade de mot varandra för första gången. Zlatan hade vuxit sig för stor för Inter, och flyttat till Barcelona för att erövra Champions League-pokalen, sin karriärs heliga graal. Mario var kvar i Inter, redo att ta nästa steg.
Försvarade Balotelli
Det är tio år sedan nu, Inter slog ett chockskadat Barça med 3–1 på San Siro och fortsatte mot pokalen.
Zlatan byttes ut mitt i andra halvlek, en nittonårig Balotelli byttes in för Inter. Medan hans lagkamrater firade bragden krigade han mot supportrarna, kastade av sig tröjan, gjorde gester. José Mourinho kritiserade honom, Dejan Stankovic kallade honom barnunge, Marco Materazzi rusade på honom redan i spelargången.
Den gången försvarade Zlatan Ibrahimovic Balotelli.
– Om Materazzi hade attackerat mig sådär så hade jag sänkt honom på en sekund.
Tio år sedan dess.
Zlatan har fortfarande inte vunnit Champions League. Mario Balotelli har fortfarande aldrig riktigt, över tid, levt upp till de drömmar han kom med.
Han exploderade in i den torktumlare till sinnessjukdom som är den moderna fotbollen, och han gjorde det ett par år senare än Zlatan, ett par år yngre än Zlatan.
Tränat som om han var sämst
I stort fick han ju samma möjligheter (de stora italienska klubbarna, landslaget, Premier League, klassiska Ligue 1-klubbar) – men de har bara brunnit som tomtebloss i hans händer.
Jag satt på läktaren i Warszawa när han gjorde de där ikoniska EM-målen mot Tyskland 2012, de som gjorde honom till en symbol – Ung! Vacker! Modern! Mot rasismen! – stark nog för Time Magazines förstasida. Jag åkte till San Siro en ledig födelsedag för att se honom debutera för Milan 2013, och göra två mål mot Udinese. Jag följde hans inledande succéer i Marseille och Nice på nära håll.
Han har vunnit väldigt mycket, blivit mästare på många ställen, men han har ännu inte blivit en campione, en mästare på riktigt.
Varför?
Genom hela Balotellis karriär så har tränare och spelare runt honom sagt att han har allt som krävs, innan de lett snett och sagt något om ”huvudet” och ”karaktär”. Är det så enkelt? Zlatan Ibrahimovic har förändrat kulturen i flera av de klubbar han spelat i, genom att vara bäst men träna som om han vore sämst. Först på träningscentret, sist därifrån. Fotbollen först, allt annat sedan.
Balotelli? Han pendlade till sin lägenhet i Brescia när han spelade i Nice. 40 mil i bil.
Vi kan ju tycka att det funnits kontroverser kring Zlatan, eller hur? En otrolig saga om hur man utmanar makten och vinner.
Balotelli är något annat, något både större och mindre samtidigt. En berättelse om det moderna Italien. När Brescia mötte Napoli i Neapel kom han in med sin sockersöta dotter Pia i famnen, han fick henne med Raffaella, en lokal napolitana som blev känd efter Berlusconis bunga bunga-fester. När han utsågs till världens bäste U21-spelare slutade det med att han hängde med camorristi som visade honom knarkets och maffians Neapel. När han har semester slutar han i rätten (frikänd) för att ha slagit vad med en kompis om att köra en vespa rakt ut i havet. När han spelar fotboll handlar det varannan vecka om rasistropen från läktarna, eller debila rasistuttalanden från Brescias egen president.
Det har varit allting annat först, fotbollen sedan.
Zlatan Ibrahimovic har berättat om hur mycket han lärde sig av att spela med Patrick Vieira under åren i Juventus.
– Han visade mig att man måste göra mer, vilja mer. Han lärde mig att vi spelar som vi tränar. Om du tränar bra, då spelar du bra. Han pressade mig att ge 120 procent varje dag.
Balotelli fick inte ha Vieira som lagkamrat, han fick honom som tränare i Nice istället, och drog inte alls samma lärdomar.
Vieira sammanfattade deras tid ihop i l’Équipe:
– När det handlar om Mario… jag vill ge igen, trycka upp honom mot väggen eller sätta upp honom i kragen på en krok i omklädningsrummet. Men det får jag inte, för jag är inte en spelare längre.
Sagan om Zlatan Ibrahimovic är på väg mot sitt slut, och det kommer att vara en fantastiskt tydlig berättelse om hur en stark kille kan slå alla odds, oavsett varifrån han kommer och vilka hinder han möter.
Sagan om Mario Balotelli borde inte vara slut riktigt än, men han fyller 30 i år, och tågen har tagit honom tillbaka dit där allt började.
Super-Mario var knappt ens ett barn när han slog igenom, när han kastades ut i en värld som gjorde honom till miljardär och symbol och ikon och drömbärare och spottkopp. Han klarade sig hyfsat ändå, trots allt. Han har vunnit titlar, tjänat pengar, utmanat ett system. Han har bara inte blivit riktigt allt man kunnat drömma om.
Och någonstans är väl Balotelli den rimliga regeln, Ibrahimovic det unika undantaget.
I kväll möter Brescia Milan, jag hade gärna sett ett långt samtal mellan Balotelli och Ibrahimovic om liven de fick, om karriärsvalen de gjorde.
Jag hade gärna sett dem mötas på planen också, men nu blir det inte så.
I söndags byttes Balotelli in med en kvart kvar av matchen mot Cagliari. Sex minuter senare hade han fått gult kort för en hög spark, rött för att tre gånger om ha bett domaren dra åt helvete.
Han är avstängd mot Milan i kväll. Det blir så ibland.