Frändén: Den riktiga konflikten kommer i veckan
Åsikterna om Bundesligas omstart har ljudit högt det senaste dygnet: Är du för eller emot (den här SKITEN)?
Får man komma med världens minst opinionsvänliga kompromiss: Det är inte lika roligt med fotboll som det brukade, men det är bättre än ingen fotboll alls.
Den riktiga konflikten kommer i veckan när vi får se hur det tyska upplägget klarat hälsoaspekten.
En omgång in i Bundesliga 2.0 har några frågor fått svar och några nya spörsmål tillkommit.
Går toppfotboll att titta på utan publik, med spelarnas egna ”öka takten gubbar”-rop som enda ljudkuliss? Ja, det gör det faktiskt. Det är bara inte lika kul som vanligt.
Däremot tvingas vi ställa frågan hur länge coronafotboll kommer att kännas uthärdlig. När nyhetens behag lagt sig, kommer vi fortfarande slå på tv:n för att glo på något som låter som ett allsvenskt träningspass i La Manga i februari?
Jag tror faktiskt det. Människan är en anpassningsbar varelse, det är en av våra evolutionära fördelar. På bara ett par veckor ändrade i princip hela jordens befolkning sitt sätt att umgås, sina arbetsrutiner och sin handhygien. (Det sista är för egen del det mest imponerande, efter många år i södra Europa där herrpissoarerna på barerna ofta inte ens är utrustade med handfat.)
Hursomhelst.
Fotbollen kan erbjuda någon sorts normalitet
Poetiskt nog inleddes den tyska (och tysta) omstarten med vad som normalt sett är ett av Europas mest högljudda derbyn på Westfalenstadion. Där är den Gula väggen, där brukar det levas runt av bara fan, suckade kommentatorer och andra fotbollsmän(niskor) och tittade menande på varandra. Att det blev tyst (och otyskt) mellan Dortmund och Schalke låg ju så att säga lite i korten, eftersom publik alltså inte var välkommen till arenan.
Nej, jag vet att det här inte är fotboll som vanligt, och det var aldrig någonsin förutsättningarna. Frågan är väl snarare: Är det här tillräckligt kul och bra för att vara värt det? Och jag inbillar mig att de flesta ändå svarar ja på den frågan efter helgen. Lite, eller mycket, tråkigare, men roligare än att titta på tv:s testbild vilket ju rent konkret är alternativet.
Det är många runt om i Europa som behöver få någon sorts normalitet att haka fast sin vardag i igen just nu. Fotbollen kan erbjuda det. Hur annorlunda den än tvingas vara för stunden.
Efter Oscar Wendts inhopp i Borussia Mönchen Gladbachs seger på lördagen blev Robin Quaison näste svensk att göra post corona-debut i Bundesliga och det har slagit mer gnistor kring den svenske landslagsanfallaren. 2–0 för Köln mot Quaisons Mainz i början av andra halvlek var för all del lite i överkant. ”En diskret insats av svensken” konstaterades i fransk tv, innan Robin Quaison ett par minuter senare spelade fram Bote Baku med en alldeles ljuvlig passning, som i sin tur serverade Taiwo Awoniyi ett superläge och det var reducerat. Mainz Pierre Kunde slog fast slutresultatet 2–2 med en terrier-artad soloräd när knappt tjugo minuter var kvar att spela.
Hyfsat tempo, emellanåt suveränt spel och en svensk landslagsspelare att hålla ögonen på. En fin fotbollsmatch i en knasig situation.
Är inte hundra procent övertygad
När omgången var all kunde vi konstatera att några saker är precis som vanligt: Erling Haaland är sensationell i straffområdet, Robert Lewandowski sätter sina straffar och på sexton matcher i den tyska första- och andradivisionen slutar bara en mållös.
Att det skulle protesteras från kommentariatet och (de nu virtuella) läktarna både inför och efter Bundesligas omstart var givet. Jag har själv varit skeptisk till upplägget, jag är inte hundra procent övertygad nu heller.
Fotboll är inget utan fans, är ett återkommande mantra den här våren. Det kommer från ett supporterkollektiv som känner sig allt mer marginaliserat, för att inte säga utbytbart, i den moderna fotbollens ekonomi. Det stämmer förstås att idrott utan genuina hemmafans inte går att jämföra med något annat. Men är det här alternativet verkligen så dåligt att ingen fotboll alls är bättre?
Ibland, absolut inte för ofta, ska man nog göra som självhjälpsböckerna uppmuntrar och välja glädjen. Att sura sig igenom coronakrisen är kanske skönt för självbilden, men sannolikt dåligt för hälsan.
Och förlåt för en påminnelse från breddidrotten, men om fotboll utan sång på läktaren inte är fotboll på riktigt, vad är då majoriteten av matcherna i tredje- och fjärdedivisionerna? Vad är damfotbollen på många håll? Ungdomsfotbollen? Är det inte fotboll bara för att det saknas supportrar i drivor? Är dosen av läktartestosteron det enda som avgör om sporten är på riktigt eller inte?
Självklart inte.
Inramningen är för all del en stor del av upplevelsen när man ser på match, men det finns en fråga som är viktigare kring coronafotbollens vara eller icke vara: Klarar Bundesligas hälsoprotokoll att hålla smittan stången? Ett första svar lär komma i veckan när spelarna testas igen. För frågan om huruvida fotboll ska spelas alls i coronans tid handlar mer än något om vems hälsa som prioriteras och huruvida liv sätts på spel. Låt oss bråka om Bundesligas legitimitet när vi vet mer om den saken.