Sjutusan vad sjukt – och underhållande

Jennifer Wegerup

Sjutusan vilken match.

Vilken sjuk match.

Vilken sjukt märklig match.

Ibland är ödet frikostigt. Sjufaldigt frikostigt.

Jag skulle egentligen varit på IFK–Elfsborg i går och bevakat toppstriden, men fick förhinder och tvingades byta Ullevi mot Söderstadion. I och för sig en arena som jag alltid tyckt om, men just Hammarby–Gefle kändes på förhand lite gråtrist, ungefär som vädret i Stockholm denna höstlördag.

Men, men, men. Mycket kan man säga om den här matchen, men trist och grå? Nej, inte direkt... Ja, det ska vara de första tjugo minuterna då. Under den inledande sega stunden hann jag såväl studera reklamskyltar för dammsugarpåsar som konstatera att pressbåset har ”Ei saa peittää”-element, en klockren nostalgitripp för oss 70-talister.

Precis så trist var det på planen. Det var som om båda lagen joggade omkring på tvåans växel. Erkan Zengin bar vita fingervantar (jo, det är sant) och ja, say no more. Det var lite den stilen över hela tillställningen.

Bristande motivation

Tony Gustavsson höll efteråt med mig när jag sa att den slappa starten kanske berodde på bristande motivation. Jo, visst var det så. Den här säsongen blev vad den blev för Hammarby och de spelare som eventuellt lyckats glömma att guldstriden utspelar sig någon annanstans blev påminda när storbildsskärmen zoomade in Ullevi.

Tränare Olsson, mannen som i Gefle åstadkommer så mycket med så lite, han sa däremot att motivationen ”absolut inte” brast. Däremot förmågan att få till en bra start. Men detta var först efteråt, när vi försökte analysera denna märkliga historia till match och vad som hände med start i minut 21.

Det var då det satte det igång, det stora målkalaset – och svängandet. Hammarby tog ledningen, Gefle kvitterade, Gefle tog ledningen och så fortsatte det. 1–0, 1–1, 1–2, 2–2, 3–2, 3–3. Än slank han hit och än slank han dit, matchledningen.

På 24 minuter gjordes sex mål. I halvlek, över kaffe och goda ”kalla det vad ni vill”-bollar tittade vi utsända förundrat på varandra och bara ruskade på våra snurriga huvuden.

Lagerbäck sprider modeuttryck

I andra halvlek blev det lugnare, lagen hade ”tömt sig” på målchanser, som TG sa. (ännu ett modeuttryck, minns Lagerbäck förra veckan). Hammarbys segermål, matchens sjunde, kom först med dryga kvarten kvar och fick oddset att gå upp till 174,88 gånger pengarna.

Så hur summerar man en match som denna, hur begriper man sig på den? Ett försök, i all enkelhet och korthet:

Hammarby vann någorlunda rättvist.

Gefle är alltid farligt att underskatta.

Matchen var inte alls så händelserik som siffrorna antyder, i första halvlek blev det mål på varje chans.

Hammarby fick äntligen till anfallsspelet med pigga Paulinho och Petter. I stället havererade försvarsspelet totalt i första halvlek.

Hammarbys spelare startade mer än lovlig lojt. Det krävdes en sällsynt utskällning av TG i paus för att få lite uppsträckning bakåt.

Gefle hade behövt poängen mer än väl. Hammarby fick däremot ny skjuts i jakten på Europaspel även nästa år och nytt självförtroende inför det som väntar på torsdag, mot Braga.

Efteråt stod TG och pratade om vikten av ödmjukhet, om att han förstår varför det bara var 7 638 på plats och om att man måste erövra sin publik. En kavaljer måste som bekant anstränga sig för att få beundrarinnor, bjuda upp till dans.

Dansen i går, den blev rätt angenäm till sist. När man gick hem i snålblåsten var den första stundens stelbenthet och trampande på tårna bortglömt.

Sju mål och så många vändningar på dansgolvet får man inte uppleva var lördagskväll. Så därför, trots allt: tack för dansen, mina herrar. Den var annorlunda. Men kul.