Reideborn ska tillbaka till toppen

Anna Andersson

Hon anklagades för att vara "homofobisk" av sina lagkamrater och tvingades lämna SDHL efter den infekterade schismen.

Ett år senare är Sofia Reidernborn tillbaka i Sveriges högsta serie.

– Jag har aldrig ångrat någonting, jag står för allt jag har sagt. Gör jag inte det blir jag överkörd, säger 22-åringen.

För ett år sedan var hennes liv upp och ner, minst sagt. Sofia Reiderborn, syster till landslagsmålvakten Adam Reiderborn, har alltid varit frispråkig. Under åren har hon fått kritik för att hon har påtalat att hon anser att lönegapet mellan dam- och herrhockeyspelare var fullt rimligt och att kärleksrelationer inom laget är ett problem för damhockeyn.

Under förra sommaren utvecklade hon ämnet i SDHL:s podcast. Då pratade hon bland annat om de kärleksrelationer som fanns inom den egna klubben och att hon anser att relationerna ska skötas utanför ishallen för att inte påverka det sportsliga resultatet.

”Jag var inte förberedd”

Det gjorde att hon blev kraftigt kritiserad och bland annat kallades för homofobisk av en tidigare lagkamrat.

– För mig handlar det om att skilja på arbete och fritid, att det som händer utanför ishallen inte ska påverka det vi ska göra tillsammans som lag. Jobbet är jobbet och privatlivet är privat. Det blandas inte. För mig var det solklart vad jag menade även om mamma påpekade att jag skulle kunna stämplas som homofob. Pappa höll med mig och jag förstod inte hur hon kunde få det att vinklas på det sättet. Jag såg inte hur det jag sa kunde missförstås. När det sedan misstolkades var jag inte alls förberedd. Det kom som en chock och därför var det så jobbigt. Jag blev väldigt chockad och kändes som om de ville missförstå det jag sa, utan att ens fråga mig, säger hon.

helskärm

– Kanske skulle jag ha uttryckt mig på ett annat sätt, kanske gick det lite för fort men jag står för mina åsikter och tycker att det är synd att de har missuppfattades. Man blir ju kär i den man blir kär i. Det lägger jag ingen värdering i och jag är ingen homofob, men detta handlar om någonting annat och hur man ska kunna ha en professionell verksamhet, säger hon.

Hon bestämde sig för att lämna sitt lag SDE efter fyra säsonger, för att lämna damhockeyn och göra någonting annat än spela i SDHL.
Ett beslut som hon i dag är nöjd med.

– Jag blev väldigt förbannad, frustrerad och ledsen, men insåg någonstans att den enda som mår dåligt av det är ju jag själv. En dag kände jag att det fick räcka jag kunde inte gå och vara förbannad längre, säger hon.

– Egentligen kände jag nog redan förra sommaren att jag ville tillbaka. Då hade jag och brorsan tränat väldig mycket tillsammans, kört is tillsammans med hans polare och jag var så sugen på att spela. Sedan hände allt på en gång och då ville jag bara bort. Det var jättejobbigt, men det hade ju ingenting med själva ishockeyn att göra. Sedan glömmer man också. Då var det jättejobbigt, men när det gått en tid så tänker man att det inte var så farligt i alla fall. Tiden läker.

”Säger vad jag tycker”

Kärleken till ishockeyn finns fortfarande kvar. Den glöden har inte falnat, utan snarare ökat under det gånga året och gjort henne ännu mer beslutsam i sin satsning för att ta sig tillbaka till SDHL och till toppen.

– Hockeyn är hela mitt liv, jag har levt det tillsammans med mina bröder. Det är hela min personlighet och det har funnits med sedan jag var tre år och startade i hockeyskolan. Det är det roligaste i hela världen, säger hon.

– När jag bestämde mig där förra sommaren, satt jag på terrassen och ringde till Adam. Jag var jätteledsen och kunde inte göra något annat än lämna ishockeyn bakom mig, men han har hela tiden sagt att jag att ska spela igen. Han tyckte att det inte var något snack och sa väl det jag också kände, att jag inte var klar. Han är superbra, för han säger aldrig mer än det man behöver höra. Han har ofta samma åsikt som jag, men skillnaden är att han aldrig skulle säga någonting offentligt. Han blir tyst när det kommer en mikrofon och säger ingenting, där är jag mer som min äldre bror och säger vad jag tycker.

Hon följde sin brors råd och för att låsa in skridskorna i förrådet började hon spela ishockey med Sundbybergs herrar i division fyra. När pandemin stängde ner aktiviteten längre ner i seriesystemet fortsatte hon att träna på egen hand. Hon visste att hon ville tillbaka och insåg att hon behövde jobba väldigt hårt för att lyckas. Hon skötte gymträningen, fick hjälp med isträningen av Sundbybergs herrlag samt den tidigare elitspelaren Daniel Rudslätt och hans son.

– Jag lärde mig att släppa in mål i alla fall, så det vet jag att jag inte vill göra igen, skrattar Sofia Reiderborn.

– Jag tror ändå att jag mentalt behövde det här året borta från elithockeyn. Det har varit superbra att få lite perspektiv på saker och ting. Jag tror att jag hade mått för dåligt mentalt om jag fortsatt. Nu fick jag ett break och kunde känna efter vad jag ville och vad jag står för.

Sofia Reiderborn startar om i Göteborg, i laget som bara tog elva poäng förra året, 14 året innan dess och som aldrig någonsin har varit något annat än sist i SDHL.

Trots ett års frånvaro har hon satt höga målsättningar, hon pratar om att föra Göteborg HC till ett slutspel och om att en dag spela i det svenska landslaget. Hon drömmer om att få representera Sverige i ett olympiskt spel.

– Det är det jag vill göra. Nu har jag varit borta i ett år och vet att det blir tufft att ta sig till Peking, men det kommer fler OS och jag är redo för att ta den utmaningen, jag har många år kvar i målet, säger hon.

– Att Göteborg var ett bottenlag i fjol stör inte mig. Jag har alltid spelat i lag som har legat i botten, så det är ingen skillnad. Nu har jag varit borta ett år, så det känns lite som ett blankt blad och jag vet inte riktigt hur alla andra har värvat. Jag hoppas att jag kan bidra till att vi tar oss till slutspel, men det blir en tuff säsong för många klubbar har värvat spelare från Tjeckien och Nordamerika och det går inte att ta ett steg tillbaka och titta på. Utvecklingen fortsätter hela tiden. Jag tror att ligan är jämnare i år än vad den någonsin har varit och jag ser fram emot det. 

Hur ser du på årets säsong?

– För mig är det en nystart i karriären. Jag är väldigt hemmakär och köpte en lägenhet 500 meter från mina föräldrar för jag vill träffa familjen mycket. Nu har jag flyttat 50 mil. Därför ville jag skriva på för 1 plus 1 år, men jag trivs superbra i både laget och klubben. För min egen del måste jag hitta tajmingen i positionsspelet, men det mesta sitter i ryggraden. Det kommer.

Du lämnade SDHL under uppmärksammade former. Är du redo att komma tillbaka?

– Det finns säkert de som inte tycker om mig, men för mig handlar detta om att jag vill tillbaka. Jag vill spela ishockey och jag gör det för min skull. I Göteborg har tjejerna varit superjusta. Där finns inget problem alls, sedan får vi se hur det är med andra lag, men jag är absolut beredd på att få ta lite mer skit efter detta. Jag ställde faktiskt frågor kring det som hänt till klubben när vi förhandlade, jag frågade om tjejerna skulle acceptera mig. De svarade att det absolut inte skulle vara något problem och det har det inte varit heller.

Ångrar du dig på något sätt?

– Aldrig. Jag står för allt jag sa, det gör jag alltid. Sedan kanske jag skulle ha uttryckt mig annorlunda, ibland kanske jag är lite för snabb, säger hon.

– Vi är alla olika, vi tycker olika och det måste vara okej att tycka olika.