Bjurman: Jotack, dumstruten sitter rätt bra

Per Bjurman

helskärm

TAMPA. Jotack, dumstruten sitter rätt bra.

Undertecknad var ju en av alla som hävdade att Montreal Canadiens inte skulle ha en chans i Stanley Cup-slutspelet och får utstå berättigat hån efter den minst sagt imponerande uppvisningen mot Vegas.

Nu kan jag glädja den ärevördiga kubbens fans med beskedet att jag inte tror på dem i finalen mot Tampa heller…

Det finns inga ursäkter och inga bortförklaringar, vi hade bara fel, vi som var bombsäkra på att Montreal Canadiens skulle åka direkt mot Toronto, bli svepta mot Winnipeg och verkligen inte ha en endaste liten chans mot Vegas.

Nu är de klara för sin första Stanley Cup-final på 28 år och vi får stå här och se dumma ut.

Må det bli en läxa om att det som händer i grundserien inte nödvändigtvis betyder någonting – och att inte heller karaktären i tidiga slutspelsserier säger särdeles mycket om hur till synes ”snälla” lag kommer att reagera mot mer råbarkat motstånd.

Fast det verkar som att det dröjer innan lärdomen fäster, för när jag nu försöker resonera mig fram till hur det kommer gå mot Tampa i hockeyns ultimata uppgörelse hamnar jag åter i slutsatsen att den mest klassiska av alla klassiska NHL-klubbar kommer förlora och snuvas på sin 25:e, historiska titel.

Fast det beror i alla fall inte längre på några vanföreställningar om att de inte håller tillräckligt hög klass för att kunna hänga med amerikanska giganter. Den sortens struntprat, som jag själv i högsta grad ägnat mig åt, fick vi grundligt motbevisat i semifinalen. Det var Vegas som inte höll tillräckligt hög klass för att hänga med Montreal. Habs har inte bara underbar medvind som får alla inblandade att tro att de kan göra vad som helst och ett mirakel till målvakt i Carey Price – även om han nu utgör det allra största problemet för alla de möter och mycket väl skulle kunna stjäla även en Stanley Cup-final nu när han äntligen får chansen att uppträda på drömmarnas scen. De fyra ärrade granitblock som utför lejonparten av backsysslorna – Shea Weber, Jeff Petry (lysande även nu när han spelar utan helt röda, skrämmande ögonvitor!), Joel Edmundson och Ben Chiarot – är även de förstklassiga och ser oavbrutet till att den som vill ta sig genom Montreals zon har det lika jobbigt som den som vill släpa en nyskjuten älgtjur över en skogsmyr. Samtidigt bildar Artturi Lehkonen, Brendan Gallagher och Phillip Danault en otäckt effektiv checking-kedja ; den neutraliserar offensiva stjärnor på samma sätt som vatten neutraliserar eld. Fråga Mark Stone. Och trots fördomar om att de alltid spelar så defensivt finns det förträffliga artister och matchvinnare i truppen och särskilt gäller ju det ynglen Jesperi Kotkaniemi, Nick Suzuki och nya stjärnskottet Cole Caufield. 

Grattis Montreal-fans

Likafullt:

Tampa är bättre på alla punkter utom en – men där är det ändå jämnt. Om någon kan mäta sig med Carey Price är det Andrej Vasilevskij, alltid fullständigt omöjlig i de verkligt avgörande matcherna.

Framförallt har det dock blivit tydligt att mästarna, bland annat i kraft av sin betydligt rikare erfarenhet, kan vinna på så många olika sätt – och sänka varje typ av motståndare. Carolina och New York Islanders är också lag som skulle få Lasse Falk att smacka belåtet, men de blev tvångsmatade med egen medicin i sina serier mot ett Tampa som när det behövdes tömde matcherna på allt syre och surrade fast motståndarna i isen. Vill någon vara med i en mer yster dans? Varsågod.

Sedan mobiliserar de ett powerplay de nästan borde ha vapenlicens för. Att ta utvisningar när en enhet bestående av Victor Hedman, Nikita Kucherov, Steven Stamkos, Brayden Point och Alex Killorn ställer upp för tekning är som att spela rysk roulette med fullt magasin.

Så grattis, Montreal-fans. Den här fårskallen, och många med honom, fortsätter tippa mot era favoriter. Och det har ju inte precis varit till nackdel tidigare…