”Ljög – erkände inte att jag är mänsklig”
Publicerad 2015-03-04
Veckans Bjurmania om Pascal Dupuis
NEW YORK. Pittsburgh-forwarden Pascal Dupuis kan förmodligen inte spela mer hockey den här säsongen.
Men det kunde varit betydligt värre än så.
I höstas gick han ut på isen med en blodpropp i en lunga – utan att berätta för någon.
– Jag ljög för mig själv, men sådan är mentaliteten hos professionella hockeyspelare. Man erkänner inte att man är mänsklig, förklarar han i en egenhändigt författad krönika.
Är hockeyproffs beundransvärt offervilliga och passionerade visavi sin sport och sina lagkamrater – eller är de bara korkade?
Det är frågan man ställer sig, och inte riktigt vet hur man ska besvara, när man läser den text Pascal Dupuis förra veckan publicerade på The Players Tribune, en ny plattform på nätet där professionella idrottsutövare själva skriver krönikor och lägger ut videor, lanserad av nyligen pensionerade New York Yankees-legendaren Derek Jeter.
I den avslöjade Dupuis för första gången att han i höstas riskerade allt för att få spela ytterligare några NHL-matcher.
Först lite bakrund:
Pascal Dupuis är en nu en 35-årig fransk-kanadensare som aldrig draftades, men på ren vilja tog sig till NHL ändå. Först var han i Minnesota under några år i början av 2000-talet och efter kortare gästspel i New York och Atlanta kom han 2008 till Pittsburgh.
Spelade med Crosby
Där etablerade han sig med hårt arbete, karaktär och omvittnade ledaregenskaper som en populär hörnsten i det solida lagbygget och hade under flera säsonger stora framgångar i förstakedjan med Sidney Crosby och Chris Kunitz.
”Duper”, som han kallas, har emellertid också haft problem med skador och strax innan jul 2013 inträffade en riktigt allvarlig.
Han berättar själv i Players Tribune-texten – och kryddar med detaljer som förklarar mer om mentaliteten som tagit honom hela vägen till världens bästa liga:
– Vi spelade i Ottawa och Sidney Crosby åkte på en höfttackling och flög rakt in i mitt högra ben. Menisk, ledband, korsband...allt gick sönder. Det var som att hela knäet var pajat. Jag vägrade dock lägga mig på bår. Det var en regel min pappa präntade in när jag var liten. Man blir bara buren på bår om man brutit båda benen. Annars tar man sig ut för egen maskin. Så jag gjorde det, stödd av mina lagkamrater.
Det demolerade knät var förstås illa nog. Sådana skador sätter punkt för hela säsonger – och ibland hela karriärer. Men det skulle bli ännu värre.
Veckan därpå upplevde Dupuis plötsligt svår smärta i bröstkrogen under ett försök att hålla igång genom att träna armarna – och några nätter senare fick han svårt att sova på grund av hård, enveten hosta.
Sökte upp kiropraktor
Efter ha försökt förtränga problemet, och skyllt på att revbenen måste fått sig en smäll i samband med Crosby-smällen, sökte han dock upp sin kiropraktor, blev omedelbart skickad till akutmottagning och där konstaterades en blodpropp i ena lungan.
– Läkarna förklarade att jag i praktiken haft en stroke i lungan och att det kunnat vara dödligt om proppen satt sig i hjärtat, men jag var bara besviken över att knäoperationen skulle skjutas på framtiden medan jag åt blodförtunnande medicin. Jag förstår att det låter vansinnigt, men det är så jag är konstruerad. För att som odraftad ta sig dit jag tog mig måste man lära sig att stänga ute otrolig smärta och det kan få konsekvenser.
Sanningshalten i det påståendet skulle han få vidimerat när han efter att ha tränat sig i rekordform under sommaren gjorde comeback i början av den här säsongen – och symptomen återkom.
– Vi hade träning inför en match i Winnipeg och jag stod mitt på isen och plötsligt var det som att blixten slog ner i mig. Något gick rakt genom kroppen, jag kunde känna det och förstod att det var en ny en propp.
”Duper” säger ingenting – till någon.
– Jag skulle inte rekommendera det, men sanningen är att jag spelade fem matcher utan en tredjedel av ena lungan. Jag ljög för mig själv, men sådan är mentaliteten hos professionella hockeyspelare. Man erkänner inte att man är mänsklig.
När han efter hemkomsten från bortaresan träffade familjen hemma i Pittsburgh kom lögnen dock i kapp honom. Han bröt ihop, erkände vad som hänt – och har inte spelat mer sedan början av november.
Men får Pascal Dupuis som han vill kommer han, ändå och trots allt, en dag att vara tillbaka på isen.
– Jag är 35. Jag vet att jag inte har så mycket tid kvar. Men jag ska ner från pressläktaren. Jag bryr mig inte om det tar sex månader, ett år eller två år. Jag kommer att spela i NHL igen.
Dum eller passionerad?
Det är inte lätt att svara.